I morgon går jag in i vecka 20, ännu ett viktigt målstreck börjar komma inom synhåll – snart är vi halvvägs! De senaste veckorna har jag mått som bäst hittills under graviditeten, illamåendet är i princip helt borta, likaså tröttheten, förutom när jag gör större kraftansträngningar eller är ute och går ”för länge och för långt” med Rosa. Det märks rätt snabbt om kroppen inte riktigt tyckte om sträckan, jag får hjärtklappningar, mår illa och hela världen snurrar och det går inte om förrän jag lagt mig ner i en timme eller så. Obehagligt och onödigt. Jag har så svårt att acceptera det faktum att en promenad ska vara så utmattande. Vill inte skada kroppen eller på något sätt utsätta babyn för några risker, men på något sätt vill jag pusha mig själv liiite, lite mer bara för att kunna ge tröttheten en rak höger, oftast vinner ju tröttheten ändå.

Några äkta cravings har jag inte riktigt heller, inte ens salmiak, är inne i en period med lite sämre aptit, antar att det är något som går i vågor.

I övrigt älskar jag att vara gravid, känner mig kvinnligare än någonsin och är så förundrar över allt som sker med och i kroppen. Fascineras över naveln som jag för första gången någonsin kan se botten på utan att gräva i den, över sparkarna som blir allt tydligare, och över mönstret man märker att den lilla börjat utveckla vad beträffar aktivitet och vakenhet. Njuter av magens spända, runda form och känner lättnaden då jag än en gång konstaterar att jag inte behöver skänka en tanke på att dra in magen när jag går i tighta kläder. Älskar blicken T får ibland när han ser mig, som att han påminns efter att för stunden glömt att det är något som växer i mig, och sen bara vill pussa och känna och busprata med bulan en stund. Guld.