Igår morse gjorde Tony ett milt försök till att väcka mig innan jobbet, men insåg rätt fort att det nog kanske var bäst att fortsätta sova. Så jag sov. Elmer var snäll nog och lät mig sova till halv 8, det var ju ändå min födelsedag. Ack så tacksam jag är över den där extra sömnen, är så fruktansvärt trött hela tiden nu och mina misstankar har börjat gå till att någon annat ligger och gror i mig, men ännu är inget bekräftat, trots allt sover Elmer inte suveränt bra ännu, så det kan lika väl vara bara trötthet.

När jag steg upp möttes jag av av en mystisk lapp, en blomma och typ det enda jag önskat mig men aldrig uttalat – en Muminburk! Min man känner mig allt för väl! Lappen skvallrade om en utflykt jag ska göra nästa vecka… min nyfikenhet vet inga gränser!

Tog fram ett bröd för att göra en smörgås åt mig och möttes av denna bricka i kylskåpet! Perfekt! Vid det här laget började jag känna mig riktigt bortskämd…

Sen började jag städa lite, ifall det skulle dyka upp några gäster. Elmer hjälpte också till, på sitt sätt.

Sen åkte vi iväg för att hämta min mor från sommarstugan i Larsmo, för att jag skulle få något gjort med detta yrväder. Och en stund därpå kom en av mina bästa vänner Jenna på besök. Är så glad över att jag har henne, hon är verkligen en av mina klippor! En som alltid, alltid, alltid finns där, no matter what!

Efter många om och men blev jag äntligen klar med min banoffee pie, slängde även ihop några blåbärsmuffins med vitchokladfrosting och passionsfrukt. Det blev en överraskande god smakkombination, nästa gång använder jag nog lite mindre vitchoklad i frostingen, för att göra den ännu fräschare.

Elmer njöt av sällskapet och jag njuter varje dag av det vackra gula bordet vi fått! Vill verkligen inte måla det, men det kan hända jag blir illa tvungen.

Senare fick vi även besök av min bror, min farmor och farfar, min pappa och min syster med pojkvän. Jag passade på att ta fram min favoritservis som vi fick i bröllopsgåva av min farmor och farfar – Arabias Faenza. Passar ju perfekt med 70-talsporslin till 70-talsbordet..

Jag älskar att ha huset fullt. Trots att det allt som oftast är lite stökigt hos oss. Men det är så det ska vara. Levande, men gärna på en kontrollerad nivå, annars blir jag lite småtokig. Älskar vårt hus mer och mer, och är så nöjd med det vi hittills åstadkommit, även om vi har en del kvar.

Sen var det dags för mig att börja göra mig klar. Tony hade sagt att jag måste vara klar klockan 17. Punkt slut. Han hade tydligen planerat något och alla utom jag var med på noterna. Jag är en sådan som både älskar och hatar överraskningar. Helst ska jag ha kontroll på allt som sker runt mig, jag luskar oftast ut var folk har för hemligheter eller överraskningar på gång, på ett eller annat sätt. Samtidigt blir jag så himla glad ifall någon verkligen lyckas överraska mig, eftersom detta inte alltid är så lätt.

Jag har alltid varit en sådan som tycker att födelsedagar är en ytterst viktig dag. Jag är uppväxt med det. Tony har inte alls samma förhållande till födelsedagar som mig och jag har under vår tid tillsammans varit noggrann med frukost på sängen, uppvaktning och extra förmåner under födelsedagarna, och någonstans har det ju tagit skruv, för i år blev jag verkligen överraskad från morgon till kväll. Det här året har jag nämligen tagit födelsedagen med ro, och om någon frågat mig vad jag önskar mig har jag bara sagt att jag inte behöver något. Plötsligt blev födelsedagen så odramatisk, så – oviktigt.

Inte vet jag om det beror på det där kända fenomenet att man får en liten ålderskris efter 25. 26 är helt enkelt inte så viktigt utan mer en (smärtsam) påminnelse om att man blir äldre och att åren går SÅ FORT. Eller, kanske det mer sannolika – jag har fått ett barn, han är mitt allt, jag har omedvetet valt att åsidosätta mig själv för en stund – inte glömt bort(!) – åsidosatt. Prioriterat om en smula.

Många säger att no matter what är det viktigt att man själv är nummer 1 i sitt liv. Och jag håller med, på ett sätt, men samtidigt trivs jag bättre med att Elmer får vara nummer 1 i mitt liv just nu, och i stället väljer jag att prioritera mig själv ibland, samtidigt som någon som vill och orkar har Elmer som sin nr 1 för några timmar. För den där vilan behövs. Och den är så, så viktig. Så jag håller mina födelsedagar viktiga i framtiden också, men jag värdesätter ändå de där små vardagsögonblicken och vilopauserna så mycket mer.