Så. Inför M’s ankomst lovade jag ju mig själv att testa amningen vid BB. Satte inga höga ribbor i och med att Elmers amningshistoria satt färskt i minnet, men det visade sig att amningen funkade bättre med M. Mjölken steg nästan direkt eftersom jag börjat värma upp redan två veckor innan förlossningen satte igång med att massera brösten en liten stund varje dag. Så vi körde på. Den andra kvällen, kvällen innan hemfärd hade jag så ont att jag skrek rakt ut vid varje amningstillfälle, både på grund av såriga bröstvårtor och eftervärkar. Barnmorskorna hade varit förstående när jag förklarat min inställning till amning, men ändå förespråkat och hämtat in diverse gummin och salvor för att underlätta, men den kvällen tog det stop. Jag sa ifrån med att förklara att jag visste att de i deras jobb måste förespråka amning, såklart, men att jag måste få en flaska så jag kunde handpumpa åt M. Och visst fick jag min flaska, tack och lov. M tog den direkt, utan protester, och mina blödande bröst drog en lättnadens suck. 

Väl hemma gav jag amningen ett nytt försök, och det visade sig att den fortfarande funkade hyfsat bra. M hade bra, om än lite snett grepp så tyvärr kvarstod problemet med de såriga bröstvårtorna, problem numero dos var att bebis-stackarn blev fullkomligt dränkt, hon hann inte med flödet alls och det slutade med hulkande läten intill bröstet följt av panikartade hostningar. Vi flaskade igen. 

Från start kände jag dendär omisskänliga känslan i hjärtregionen. Det var som någon, vid varje amningstillfälle, klämde åt om hjärtat på mig och hällde is i lungorna, det knöt sig i bröstet på mig och jag kände en känsla av ångest stiga till ytan, varje gång. 

Så svar till er som undrade, vi skulle ha kunnat amma denna gång, men faktumet kvarstår – jag mår dåligt av det. En gång om dagen, ibland bara varannan, när jag känner att kroppen har ro och jag och M sitter uppkurade i soffan, då kan jag välja att ta fram bröstet istället för att hämta flaskan. Men i huvudsak är det flaskmatning som gäller, och amningen fungerar mest som ett hjälpmedel för att hålla mjölkproduktionen igång. 

Det jag tycker är mest lyckat är ju det att hon utan problem tar bröstet varje gång det erbjuds, trots att hon är en flaskbebis, Elmer glömde direkt hur man skulle göra vid bröstet. Så olika det kan vara! 

Visst kan det knyta sig i bröstet vid pumpningstillfällena också, men mycket mer sällan, och jag vill innerligt att hon får bröstmjölk i minst tre månader, så så här kör vi, och det känns riktigt bra.