Jag håller på att gå i tusen bitar. Bokstavligen känns det så i kroppen. När kroppen inte får den vila den behöver, inte ens en tiondel, då det känns det så.
Vi har katastrofal rytm här hemma just nu. Barnen sover som mest ca 20 minuter samtidigt numera, 20 minuter där jag får andas, eventuellt dricka en kopp mikrovärmt kaffe eftersom jag inte hann med det vid frukosten, förmodligen äter jag min kombinerade frukost och lunch då också, kanske går på toaletten, sen hinner jag inte så mycket mer, för då vaknar Miriam. Fine, jag vet att det finns de som har det even worse, men någon klok sa en gång att det är onödigt att jämföra sig med andra, för det finns alltid någon som har det sämre ändå.
Nätterna sen, nån gång har jag väl tänkt att vi har det fantastiskt bra ställt att båda barnen lägger sig klockan 20. Men sen då? Om det yngsta sover två-tre timmar, för att sedan bara gnälla sig igenom hela natten, och vakna gång på gång på gång på gång, ibland så ofta som med 10 minuters mellanrum. Det är tortyr. Det finns inget annat ord för det. Att nästan somna, och nästan börja hoppas, för att sedan ryckas upp igen, ur det där härliga, luddiga, nästan-sömn-stadiet. För att sedan stiga upp med storebror mellan 5 och 6, varje morgon.
Kan i skrivande stund inte komma på en mer uttröttande känsla, än den att vilja sova med hela sitt hjärta, men samtidigt känna: ”Äh, vad är det för vits?”.
Sömn är min värsta fiende, och min käraste vän.
Man blir så arg av att inte sova. Hela jag bär på en ilska jag inte tidigare känt, ett odjur som ständigt ligger där under ytan, redo att hoppa fram och ryta till – och det går såklart ut över barnen. Fast det inte borde få göra det. Fast jag inte vill det. Så gör det det.
Jag har alltid sett mig som en bra mamma, en som fått en rätt stor bit tålamod att använda mig av, en som ser möjligheten och inte problemet, och som ser utmaningen, inte hindret.
Allt det är borta nu.
Och den lilla stump som finns kvar av mig är bara stubinen till dynamiten.
Tony, som har andra goda egenskaper, men som kanske saknat det stora tålamodet, har hundra gånger bättre tålamod än jag just nu. Och jag går omkring och är arg på honom, på att han får sova om nätterna, på hans djupa, tunga andetag när jag själv, i ren panik över att inte få sova, sitter och guppar med Miriam på pilatesbollen, upp och ner, upp och ner, och kastar kramdjur på honom när han snarkar (vilket har absolut noll effekt för övrigt), för att jag inte når honom från där jag sitter, och heller inte kan ropa eftersom jag har ett barn i famnen.
Men när jag väl haft mina vredesutbrott där, mitt i natten, som sedan övergått till att gråta, yla och hulka, då börjar jag tycka så extremt synd om mig själv, att jag bara vill krypa upp i hans famn och bli kramad.
Jag förstår mer än väl varför han inte känner samma sak, (jag har ju nyss varit mer än elak), men ändå kan jag inte låta bli att känna mig både stött och sårad över att han inte ”förstår” att jag behöver en kram.
Ja, ni hör ju. Det skulle kunna vara bättre på många fronter just nu. Mer och mer tror jag på det, att god sömn skulle lösa många problem här i världen.
Nu ska den här skräcködlan sluta gnälla. Det är ju inte sympatier jag är ute efter utan snarare vill jag väl säga att to all you fellow skräcködlor där ute, you are not alone. Men ibland kan det kännas så.
Så låt oss prata sömn, bombardera kommentarsfältet med era sovande, eller icke-sovande barn, samt lite tips och trix, om ni har sådana på lager.
Bild på miniskräcködla, för att mjuka upp textens innehåll en smula.
Sara Rasmus 
Oj hjälp blir alldeles trött bara av att läsa, många kramar till dej ❤ själv sitter jag här med en 5 åring och en 3 åring och för tillfället sover vi alla. MEN vi har en liten bebis på kommande till sommaren och jag bävar för att inte få sova på nätterna. Jag är ingen bra människa, ingen bra mamma och verkligen inte någon bra fru om jag inte får sova på natten, och med två äldre syskon som skall föras och hämtas från dagis och förskola osv, så finns ju inte heller någon större möjlighet att sova på dagen.
Det som jag ändå funderar över är ju om inte barnens pappa kan ta någon natt emellanåt? Så att du skulle få sova. Jag vet att många tänker att papporna måste få sova för att orka jobba, men nog måste ju mammorna få sova ibland dom också, för att orka vara mammor! Hoppas lilla Miriam börjar sova bättre snart ❤ kram
GillaGillad av 1 person
Oj sömn är ju så viktigt och jag blev/blir precis som du beskriver. Utan sömn kom allt det fula som jag inte ens visste fanns fram, tillsamans med den typ v stress som småbarnsliv kan medföra var det ingen bra kombo.
För vår familj var sömnskola det enda vettiga alternativet och det kan hända att det har räddat vår familj.
Många kramar!
GillaGilla
Usch säger ja bara😔 vet precis dendä känsla av at vilja ha en kram… Har tyvärr inga tips, vi har kommit ur den värsta biten för denhär gången, men den kommer väl lika fort pånytt…
Man tror ju påriktit at man e helt ensam på natten… Styrka ti dej!!
GillaGilla
Känner igen mig!!
Har ni utrett varför de är så sömnlösa nätter? Vi har mjölkallergi o då den började började sömnlösa nätterna. Ett barn som mår bra i magen brukar oftast sova på natten tror jag. Så skulle det vara bra att fundera på det? Rådgivningen kunde väl ge någon hjälp, nån som kommer hem o hjälpa så du får sova! Man blir galen utan sömn o livet är inte så bra när man bara mår dåligt. Om du inte äter o sover så går du till slut in i väggen! HUS tar ju barn in för sömn skola för lillen oxå, så er situation låter så hemsk att jag skulle fundera på allvar på det alternativet! Inget o skämmas för!
GillaGilla
Ja tror ja sku ha döda Martin om han sku ligg å sova hela nätterna. Å j tycker int di böv få sova för att di ska på jobb heller för de ska du å 😊
GillaGilla
Vi sov inte på två år med vår förstfödda och det var så otroligt tungt. Jag fick sömnsvårigheter efter det. Nu sover ju nummer två inte heller bra på nätterna, tyvärr. Med ettan försökte vi ALLT förutom att lämna honom ensam med gråten. Nu med tvåan tänker jag mera att jag får överleva det här bara. Nu har vi snart klarat av fyra månader så nog klarar vi resten också. Storebror sover nu bra och de dagar han är hos familjedagvårdaren kan jag lägga mig i soffan och har jag tur kan jag få till en powernap när lillan sover. Jag har ägnat mycket tid åt att vara bitter över att det blivit så här tungt, inte så som jag föreställt mig innan barn, men nu försöker jag att ta en dag i taget och inte tänka så mycket på dåliga nätter. Känner med dig.
GillaGilla
Åh vad jobbigt att läsa hur ni har det! Känner så igen mig hur det var med första barnet. Jag minns att jag önskade i smyg att att jag skulle bli lite sjuk eller n
GillaGilla
… eller nått så att jag skulle hamna på sjukhus och få sova där någon natt… man får så knäppa tankar av svår sömnbrist.
Vet inte hur Miriam äter men öka på maten så att hon är ordentligt mätt i magen.
Kan hon sova mellan er? Vaknar hon o vill ha närhet?
Det sägs ju att sömn föder sömn så satsa på dagsvilorna. Håll hårt på rutiner med mat, sömn och vakentid. Själv har jag stått och dragit vagnen otaliga timmar för att försöka dra ut på dagavilan så att rutinerna hålls någotsånär, och det har faktiskt gett resultat. Men jag antar att ni provat det mesta… det är verkligen tortyr att inte få sova!
Hoppas det blir bättre med tiden! Styrkekram!
GillaGilla
Usch, lider med dig ❤️ håller med kommentarerna om att låta mannen ta ett pass mellan varven. Så gjorde vi under den värsta perioden hemma. Vi delade upp natten i två timmars pass för vi visste att ingen av oss skulle orka med mer än två timmars gråt i gången. Sen isolerade sig den som hade sovpass, öronproppar och stängd dörr. Försök också få avlastning på dagarna, mor- eller farföräldrar ställer oftast gärna upp. Sov sålänge några timmar så ökar tålamodet rejält och man har en chans att bli en lite bättre mamma mellan varven ❤️
GillaGilla
Jag vet hur det kan kännas. Jag brukar säga åt mina vänner att de gärna får be för oss. Inte för att man får sova mera för det utan för att man inte känner sig så ensam. Jag brukar också försöka tänka att varje gång jag vaknar så gör massvis med andra mammor det också Man blir ju inte piggare av det heller men det värsta man kan få höra är att ”vårt barn sover hela nätterna men jag skulle inte klara något annat heller”. Vem tycker sig klara sig utan sömn men man kan ju inte låta bli att sköta sina barn. När man blir riktigt trött så blir man ju lätt irriterad på sin partner och börjar tycka att man själv drar ett mycket tyngre lass. Det är egentligen det värsta som kan hända för att vara sur och arg och vältra sig i självömkan stjäl så mycket energi. Vi brukar försöka se varandra extra mycket de jobbiga perioderna. Tex aldrig gå om varandra utan att kramas och nästan tävla i vem som vill unna den andra att få ha det bättre= byta blöjor, lägga barnen osv. Självklart lyckas vi inte alltid men det har hjälpt oss mycket. Kanske ni kan få hjälp nån natt av släktingar eller få Miriam på sömnskola? Ingen orkar i längden med extremt lite sömn och man ska inte se det som något nederlag att behöva hjälp.
GillaGilla
Här e 2 åringen, 1 åringen och 2 månaders baby vaken säkert oskojat 10 gånger per natt per barn 😖😖😖😖 enda som tröstar är att det lär väl förhoppningsvis gå över om några år. De 2 minsta brukar oftast sova samtidigt medan 2 åringen slutat sova dagtid = ingen andningspaus före de tar natt…. åå då tar de två äldre natt runt 9 å den yngsta vi 11 = ingen egentid 😕
GillaGilla
Kan ni ordna så att ni får avlastning en kväll/dag/morgon eller varför inte en hel natt, så ni får sova och vila ut? Jag har lidit av sömnbrist tills vi slutade med nattamningen, nu börjar det bli bättre med en mer sammanhängande nattsömn.
Om det inte fungerar med avlastning på natten kanske det kan gå att ni turas om med att vara uppe med lillen, så du också får vila upp dig lite. Sömnen är viktig, jag blir själv ett minster om jag inte får tillräckligt med sömn och egentid också för den delen. Och då har ni fler barn än mig (har bara en). Om inget annat så får pappan åka iväg med alla barnen så du får vara hemma i lugn och ro några timmar och bara ta det lugnt 😉 Har inga bättre tips än att försöka hålla ut.
GillaGilla