Idag var en sån där dag, till skillnad från igår, där Elmer knappt hann in genom dörren efter dagis innan det första grälet ägde rum barnen emellan. Elmer sprang sin vana trogen direkt till sitt rum för att catcha upp med sina leksaker, och Miriam tultade efter. Bara några sekunder senare hör jag hur hon börjar gråta hysteriskt, jag springer dit och han har bitit henne i armen, antagligen för att hon tog något han lekte med. Elmer biter väldigt sällan, och det har börjat först på senare dagar, men gör han det så ser man riktigt hur hela hans kropp kämpar emot att göra det, men ilskan tar dock ibland överhanden och vips, så är det gjort. Jag förebrår honom så lugnt jag kan, berättar att det gör ont på Miriam, och ber honom lugna ner sig en stund, tar sen Miriam och går till ett annat rum för att lugna ner henne och tårarna som sprutar.

Elmer blir så upprörd att han börjar smälla i dörren, och innan jag ens hunnit tänka har Miriam hunnit gå dit och klämt handen – nu var det ju mitt fel att jag inte hann dit tidigare, så än en gång meddelar jag lugnt att nu klämde sig Miriam då hon försökte komma in i ditt rum, så nu öppnar vi dörren så ingen klämmer sig.

Frid och fröjd en stund, vi lägger pussel, läser böcker, det smågnabbas i vanlig ordning, men inget jag inte orkar med, och några av fighterna reder de ut helt själv. Sen får Elmer på sig sin brandmanshjälm och börjar springa runt i huset. De leker fint, tills Miriam snubblar och Elmer springer över henne, alltså inte tar sig över henne utan tar avstamp från hennes rygg. Jag avbryter leken, säger att nu får brandmannen pausa, tar bort brandmanshjälmen och sätter punkt för leken, förklarar varför man inte får kliva på någons rygg eller andra kroppsdelar, ger exempel. Elmer tycks förstå, säger självmant förlåt, och springer sedan skrattande(!?) därifrån. Vid det här laget har irritationen börjat stiga inom mig, och jag har svårt att varva ner igen, ni vet känslan av att något håller på att bubbla över inombords.

Jag gör kvällsmat, och när de väl ätit sätter jag ner Miriam på golvet och plockar av bordet, och på denna korta lilla stund hinner Elmer ta fart igen, springer runt köket ett varv och plötsligt, mitt framför mina ögon springer han rakt in i Miriam med hög fart och knuffar till henne så hon flyger bakåt och slår huvudet i golvet. Då brast det. För mig alltså. Jag vrålar och panikskriker i en och samma utandning, tar tar i Elmer och nästan ropar åt honom att nu räcker det, så där får du aldrig mer göra. Blir så ledsen och besviken och arg på en och samma gång, har inget pedagogiskt att säga längre utan börjar nästan gråta i kör med barnen som redan tagit ton.

Usch, blir så otroligt ledsen när de skadar varandra. När de inte tycks förstå var det betyder när man gör någon annan illa, trots att jag försökt förklara. Trots att elementen här hemma inkluderar både mycket förlåtelse och diskussion om vad som är rätt och fel. Ändå händer det. Och det är ju mitt fel, känns det som, det är ju jag som borde stå där i ryggen på dem och se till att inget händer, så känns det ju! Även om jag vet att det inte kan vara så, för då skulle inget bli gjort här hemma, och barnen behöver lära sig att lösa konflikter själva också.

Förlåt mig alla mina brister. Mammasamvetet strikes back x100. Skönt att dagen är så gott som över och att vi får nolla oss lite under natten.