Månad: maj 2018

Elmer satte pappa på plats här om dagen. Eller egentligen var det nog mig han överraskade, och jag i min tur fick sätta Tony på plats när han kom hem från jobbet.

Det var igår vid lunchtid, Miriam hade satt igång sin gnällarvisar över att maten serveras för långsamt, och Elmer stämde in i brist på annat att göra. Jag stressar upp mig och höjer kanske tonen några volymsteg i slutändan och säger ifrån på skarpen, inte så mycket åt Miriam eller Elmer, som ut i tomma intet. Elmer, som däremot är oerhört känslig för andra människors känslor, kastar sig i soffan och ropar med eftertryck ”jag har just kommit från jobbeeeet!”

Jag, som dittills bara varit frustrerad, kunde inte låta bli att frusta av skratt, det var så klockrent hämtat ur munnen på en kvällstrött Tony, som ja, ”just kommit hem från jobbet!”.

När vi flyttade hade de tidigare ägarna målat en stor, vacker häst på den vitmålade tegelväggen. Väggen där hästen var hade blivit slätspacklad och både Tony och jag var genast överens om vad den skulle användas till – så vi målade över med Otex, och sedan med krittavelfärg från Kodin Terra. Krittavlan är i användning så gott som varje dag, främst som en översiktskalender, men Elmer får fritt gå och klottra på den han med. Som igår, när jag skrivit ut Tonys semesterdagar, och Elmer systematiskt gick och klottrade över varenda markering jag gjort. 😅

De senaste veckorna har jag hållit en väldigt medveten bloggpaus. Tony har jobbat mycket och dessutom varit bortrest och jag har känt att jag behövt få landa lite i mig själv, ta reda på vad jag vill göra med bloggen och vad jag vill få sagt. Klart blev sist och slutligen att jag kommer fortsätta. Jag njuter av att få skriva av mig, och mer ofta än sällan kommer jag på mig själv med att ”skriva blogg i huvudet”, när något bra ämne kommer upp, om det ändå skulle gå att skriva ner saker direkt från huvudet till datorn, då skulle jag uppdaterat så gott som varje dag.

Det har varit lite väl stormigt de senaste månaderna, mer eller mindre konstant, Miriam, som är den sötaste lilla minimänniska jag sett, har ett temperament i stil med Hulken med PMS, och Elmer går igenom en otrolig trotstid nu där det mesta är ”Nä-ää” och ”Nepp!”. Både jag och Tony har reagerat väldigt starkt på detta, vi har varit lättretliga och haft svårt att prata med varandra, svårt att kommunicera, det har mest blivit korta meningar eller så har vi trampat varandra på tårna. Såna här hopp kräver att man vänjer in sig lite, det är lite som att lära sig cykla, det tar en stund att hitta balansen. Nu är vi påväg åt samma håll igen, och jag tänkte att jag gör en liten sammanfattning på det som hjälper oss när det stormar i familjen och förhållandet får lida.

1. Kramas mycket. Fast det nästan känns tjatigt ibland har jag tyckt att det känts viktigt att ta sig den där tiden att bara stå och hålla om varandra, om inte annat frigörs oxytocin vilket påverkar humöret positivt.

2. Försök att inte jämföra er med varandra. Onödigt att försöka klå varandra i trötthet, eller gnabbas om vem som gjort mest. Det är inte det det hela går ut på.

3. Uppmuntra mer, ifrågasätt mindre.

4. Hitta något som ni båda njuter av, och som ni får avsätta åtminstone varsin kväll i veckan på. Tony har golf som sin grej, jag varierar mig med utomhusträning, loppisrundor eller långpromenader. Drömmen är att vi nån gång ska kunna åka och golfa tillsammans.

5. Avlasta varandra. Om båda är extra trötta, kan man till och med försöka göra det till en liten tävling, vem som hjälper den andra mest tills barnen somnat. En av de finaste sakerna Tony kan göra för mig just nu, är när han tar båda barnen till lekrummet och sätter sig där med dem, så att jag får samla ihop mig lite.

6. Be för varandra. Antingen tillsammans eller enskilt, närhelst du känner att du behöver göra det. Det har gett mig så mycket kraft, att veta att det finns någon annan som bär när man själv inte orkar.

7. Sist men inte minst. De tre små orden har verkligen tagit oss genom mycket. Min och Tonys historia har varit lång och kämpig långt innan vi ens bestämde oss för att gifta oss. Men vetskapen (och envisheten) om vad vi vill och vad vi känner har tagit oss hit där vi är nu, och vi fortsätter kämpa för varandra, så gott som varje dag.