När syskon bråkar så det gör ont i hjärtat

Det är en tid sen jag skrivit, igen. Den sista smulan ork smälte bort med värmen. Nu är inspirationen tillbaka, det är något med hösten, men min dator är sönder och ska väl på service inom den kommande veckan, så så småningom är väl bloggen på rätt köl igen.

Hur mår jag nu då, efter mitt senaste, mycket nakna inlägg, vi fortsätter med naken sanning tycker jag, nudas veritas, som min bloggslogan var för sisådär 12 år sedan, när jag började blogga på allvar.

Det är tungt just nu, det är ofrånkomligt, vi är inne i en fas där båda barnen behöver och kräver massor. Det är skrik och trots och fredsmedlande var och varannan minut känns det som här hemma, och att orka reda ut allt gnabb när kroppen och psyket redan är helt slut tär på mig!

Elmer, som hittills varit rätt okomplicerad sen han blev 1, är inne i ett stadie nu där jag knappt känner igen honom. Han är bufflig av sig, otroligt oförsiktig mot Miriam, provocerar, slår, knuffas och sparkar och skriker i femstrukna c när något går snett. Skriket klarar jag. Men att han känner att han måste sträcka ut en hand för att knuffa omkull eller dunka lillasyster i ryggen varje gång han går förbi henne gör mig så ledsen! Jag vet inte längre hur jag ska hantera det!

Det känns som om vi försökt allt! Vi har pratat, diskuterat, blivit ledsna, arga, ignorerat, tillrättavisat osv, men ingenting biter. Det är nästan som om det blir värre. Jag försvarar såklart honom när Miriam (som extremt tidigt lärt sig av sig bror) gör likadant, jag spenderar mycket tid med bara honom, pratar, kramar osv, men det känns så hopplöst att jag ibland är rädd att jag gör något så fel som mamma, att jag kommer förlora hans kärlek. Addera detta till det vanliga mammasamvetet och en konstig trötthet som inte vill ge med sig, så vet ni på ett ungefär.

Hur är det med er, som har barn med syskon, hur har det varit eller rentav är det hos er? Hur har ni gjort? Hur har ni förklarat så att era 3-åringar tar det på allvar, allt jag säger tycks susa förbi honom fortare än jag hinner blinka. Att nämna går ju att dessa är så gott som pseudotvillingar, med 1 år och nästan 9 månader mellan varandra.

Annonser

Naket

Vet ni, jag har en lång tid känt en sån enorm tomhet. Dagarna flyter på, och jag kan njuta av stunderna i dem, men i det stora hela finns det en längtan jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men den är ändå ständigt där, en känsla av rastlöshet, en suktan efter något annat, och ett konstant gnagande dåligt samvete. Över att jag inte tagit tag i mitt eget liv. Över att jag inte har den blekblåaste aning om vad jag vill göra med det, förutom att vara mamma då. För att vara mamma är ju inte hela mitt liv, det genomsyrar hela mitt liv, det är en roll jag aldrig skulle vilja vara utan, eller kommer vara utan, för den delen. Men sen då?

Jag minns en tid då jag hade stora drömmar och planer över vad jag ville åstadkomma i mitt liv. Nu vet jag inte alls. Jag har färdigheter, kunskaper, erfarenheter, men inga ordentliga utbildningar. Jag vill studera, men vet inte till vad, tänk om jag ännu en gång väljer fel? Vad gör jag då?

Samtidigt, så är jag så fruktansvärt trött. Inte fysiskt, men psykiskt så haltar det nog lite nu. Har väl gjort det ett längre tag redan, otillräcklighet, beslutsångest, prestationsångest, en salig blandning av ångest som känns som att väggen inte är långt borta. Och ändå kan jag inte sätta fingret på vad det är som gör att jag har alla dessa känslor och tankar. Jag skulle inte kalla mig själv olycklig, men jag kan ärligt talat heller inte minnas när jag senast känt mig lycklig. Och det känns så fruktansvärt otacksamt av mig att säga, för jag har så mycket att vara lycklig över.

Vad är det som sätter spärr för all dendär lyckan man borde känna? Jag har ofta tänkt att det borde finnas en såndär maskin man kan sätta sig i, som skannar av en och berättar för en vad som ska bättras på eller förändras för att man ska vara nöjd med sitt liv.

Så att, lite sånt. Jag vet inte vart jag ville komma med det här inlägget. Kanske det bara behövde sägas, kanske fler känner likadant. Låt mig veta. Kanske vi kan dela varandras tankar och bördor en smula?

Hon säger bara pappa

Miriam tar det rätt lugnt med talets gåva. Hon ”pratar” massor och har en massa härliga ljud som man lätt lär sig att känna igen. På senast har hon även börjat härma när vi berättar om ”lampan”, ”bilen”, ”bollen” osv. Hon gör även sitt yttersta för att säga ”fammo, mommo, moffa..” men, det finns bara ett ord hon behärskar klockrent, såväl uttal som innebörd, och det är pappa. Mamma har hon inte ens intresse för att lära sig! Visst har jag hört henne säga det någon gång, när hon gnäller också ska upp i famnen, men det blir ett sammanhängande ”mammaammammammammama..”, men inte en gång har hon upprepat det, så att säga, på kommando. Borde jag bli stött? 😬

Extremt fint bandet de har dock, hon och pappa.

Det blir en resa utan Miriam

Jag är ju en mästare när det kommer till spontanitet. Visst älskar jag att planera saker långt på förhand också, men när vi för några veckor sedan fick frågan av några vänner om vi ville hänga med på miniresa med dem var svaret mycket enkelt:
Ja, om vi slipper ta med Miriam!”

Detta kan ju låta lite grymt, och jag känner absolut inget behov av att vara ifrån Miriam, det är bara det, att hon är fruktansvärt dålig på att åka bil. Tonys föräldrar bor bara några kilometer härifrån, men vi slipper inte ens dit förrän hon gnäller, att sitta i vagn och uppleva saker från läktarplats (vagnen) är heller inget hon föredrar, och att kånka omkring på en 10-kilos klimp som avskyr bärsele kommer inte på fråga. Något jag däremot har behov av är att få komma bort och få lite tid med familjen utanför hemmets väggar. Vi har många projekt på gång i sommar, och jag känner att vi bara naggar varandra i kanterna här hemma, Elmer är dessutom inne i sin mest känsliga fas hittills, och jag känner en stor längtan att få lite kvalitetstid med honom.


Så vi åker bort i två dagar, till Nådendal för att besöka mumintrollen och sen vidare till Viking Grace på ett dygns kryssning. Och som Elmer pratar om det! Det enda han gjort här hemma sen vi berättat om det är att leka båt och prata båt. Vi ska ”åka med stora båten till Mumindalen, och jag ska krama Ville Viking-katten, och jag ska inte köra båten, kaptenen ska köra den, och pappa ska inte köra, han ska äta mat, med Elmer! Och Wendel ska dit, och Wendels mamma kan köra båten när vi äter..” osv.

Det blir nog bra, och det märks att det inte bara är Elmer som väntar, utan även jag och Tony. Två dagar är inte mycket, men jag tror det blir helt perfekt!

Miriam då? Hon ska bo hos mommo och moffa på villan, så henne går det inte minsta nöd på! Lite pirrigt är det ju förstås, att lämna henne hemma, men jag tror detta är bästa lösningen för alla.

Har ni nån gång lämnat ena barnet hemma, när ni åkt på resa?

TÄVLING: Vinn en grävmaskin!

.. och innan alla maskingalna pappor och gubbar får spel, det handlar ju såklart om en lite mindre variant av grävmaskiner – nämligen denna, från Leikkikauppa.fi!

Nu vet ja inte om ni hunnit besöka den charmiga, lilla shopen i Larsmo, om inte, så rekommenderar jag verkligen ett besök, men mer om det i ett annat inlägg. 🙂

Av alla gårdsleksaker Elmer använder så är nog grävmaskinen den som är i daglig användning. Tony jobbar ju med stora maskiner, så Elmer leker ofta att han är på pappas jobb.

IMG_0325

Minns att jag som liten hade en liknande grävmaskin i vår sandlåda, dock utan härliga, stora hjul som gick att rulla runt grävmaskinen med. Elmer flyttar ofta runt maskinen där de bästa grushögarna finns. Först tänkte jag att han som 2,5 åring skulle ha svårt att manövrera grävmaskinen, men det tog en halv dag så hade han fattat knixet!

 


Känner du någon liten grävare som gärna skulle ha denna på sin gård?

Såhär gör du för att delta:
– Följ Leikkikauppa och mig på instagram! (klicka på länkarna)
– Kommentera vem du skulle ge grävmaskinen åt,
antingen här eller i instagramtävlingen!
– Vinnaren dras på lördag!

Sånt han hör, och upprepar

Elmer satte pappa på plats här om dagen. Eller egentligen var det nog mig han överraskade, och jag i min tur fick sätta Tony på plats när han kom hem från jobbet.

Det var igår vid lunchtid, Miriam hade satt igång sin gnällarvisar över att maten serveras för långsamt, och Elmer stämde in i brist på annat att göra. Jag stressar upp mig och höjer kanske tonen några volymsteg i slutändan och säger ifrån på skarpen, inte så mycket åt Miriam eller Elmer, som ut i tomma intet. Elmer, som däremot är oerhört känslig för andra människors känslor, kastar sig i soffan och ropar med eftertryck ”jag har just kommit från jobbeeeet!”

Jag, som dittills bara varit frustrerad, kunde inte låta bli att frusta av skratt, det var så klockrent hämtat ur munnen på en kvällstrött Tony, som ja, ”just kommit hem från jobbet!”.

IMG_9853.JPG

Ingen semester för pappa

När vi flyttade hade de tidigare ägarna målat en stor, vacker häst på den vitmålade tegelväggen. Väggen där hästen var hade blivit slätspacklad och både Tony och jag var genast överens om vad den skulle användas till – så vi målade över med Otex, och sedan med krittavelfärg från Kodin Terra. Krittavlan är i användning så gott som varje dag, främst som en översiktskalender, men Elmer får fritt gå och klottra på den han med. Som igår, när jag skrivit ut Tonys semesterdagar, och Elmer systematiskt gick och klottrade över varenda markering jag gjort. 😅

När det stormar

De senaste veckorna har jag hållit en väldigt medveten bloggpaus. Tony har jobbat mycket och dessutom varit bortrest och jag har känt att jag behövt få landa lite i mig själv, ta reda på vad jag vill göra med bloggen och vad jag vill få sagt. Klart blev sist och slutligen att jag kommer fortsätta. Jag njuter av att få skriva av mig, och mer ofta än sällan kommer jag på mig själv med att ”skriva blogg i huvudet”, när något bra ämne kommer upp, om det ändå skulle gå att skriva ner saker direkt från huvudet till datorn, då skulle jag uppdaterat så gott som varje dag.

Det har varit lite väl stormigt de senaste månaderna, mer eller mindre konstant, Miriam, som är den sötaste lilla minimänniska jag sett, har ett temperament i stil med Hulken med PMS, och Elmer går igenom en otrolig trotstid nu där det mesta är ”Nä-ää” och ”Nepp!”. Både jag och Tony har reagerat väldigt starkt på detta, vi har varit lättretliga och haft svårt att prata med varandra, svårt att kommunicera, det har mest blivit korta meningar eller så har vi trampat varandra på tårna. Såna här hopp kräver att man vänjer in sig lite, det är lite som att lära sig cykla, det tar en stund att hitta balansen. Nu är vi påväg åt samma håll igen, och jag tänkte att jag gör en liten sammanfattning på det som hjälper oss när det stormar i familjen och förhållandet får lida.

1. Kramas mycket. Fast det nästan känns tjatigt ibland har jag tyckt att det känts viktigt att ta sig den där tiden att bara stå och hålla om varandra, om inte annat frigörs oxytocin vilket påverkar humöret positivt.

2. Försök att inte jämföra er med varandra. Onödigt att försöka klå varandra i trötthet, eller gnabbas om vem som gjort mest. Det är inte det det hela går ut på.

3. Uppmuntra mer, ifrågasätt mindre.

4. Hitta något som ni båda njuter av, och som ni får avsätta åtminstone varsin kväll i veckan på. Tony har golf som sin grej, jag varierar mig med utomhusträning, loppisrundor eller långpromenader. Drömmen är att vi nån gång ska kunna åka och golfa tillsammans.

5. Avlasta varandra. Om båda är extra trötta, kan man till och med försöka göra det till en liten tävling, vem som hjälper den andra mest tills barnen somnat. En av de finaste sakerna Tony kan göra för mig just nu, är när han tar båda barnen till lekrummet och sätter sig där med dem, så att jag får samla ihop mig lite.

6. Be för varandra. Antingen tillsammans eller enskilt, närhelst du känner att du behöver göra det. Det har gett mig så mycket kraft, att veta att det finns någon annan som bär när man själv inte orkar.

7. Sist men inte minst. De tre små orden har verkligen tagit oss genom mycket. Min och Tonys historia har varit lång och kämpig långt innan vi ens bestämde oss för att gifta oss. Men vetskapen (och envisheten) om vad vi vill och vad vi känner har tagit oss hit där vi är nu, och vi fortsätter kämpa för varandra, så gott som varje dag.

32455142_10155697671083121_166833262969225216_n.jpg

Det här med att ge barn ansvar

När vi var på föräldrakurs gick vi ganska djupt in på hur man bygger upp ett barns självkänsla och självförtroende, vi pratade om kärleksspråk och hur man bygger en stark relation till barnet. Jag gillar att, inte bara med ord, utan med handling försöka utmana Elmer i vardagssituationer, och på så vis stärka honom i hans utveckling, inte genom att pusha, iallafall inte alltför mycket, men vi har börjat ge honom en hel del ansvar. Det underlättar ju inte bara för en själv, men i slutändan är det ju honom vi hjälper genom att tidigt lära honom ansvar och att saker och ting inte bara sköter sig själv utan att det faktiskt ligger jobb bakom.

IMG_9892
När jag först började fundera på vilka uppgifter i hemmet jag ville ge honom tänkte jag att han knappast skulle vara intresserad, han är ju bara 2,5 år, men så slog det mig att han t.ex. älskar att ordna, njuter av att stå och se på när man gör mat, och på senast har han blivit helt tokig i allt som har med verktyg att göra – hämtar Tony borrmaskinen, hämtar Elmer även sin lilla borrmaskin osv.

Så rent konkret har Elmer fått börja delta eller helt ta hand om följande saker, några av sakerna har han börjat med helt själv, och några uppgifter har vi gett honom:
1. Har vi varit och handlat är det han som plockar ur påsarna, och ofta även in i skåpen. Mamma fick släppa på perfektionisttyglarna lite och blunda när smörpaketen åkte in i skafferiet och brödet i kylen. Många gånger träffar han faktiskt helt rätt när det kommer till var saker ska vara.
2. Vi har ett skåp för Miriams och Elmers blöjor, och han fullkomligt älskar att plocka dem ur påsarna och ordna in dem dit. Det är väldigt noga, att ”Miriams blöjor ska vara uppe och Elmers blöjor ska vara nere.”
3. Han får duka bordet, det behöver inte vara korrekt, det roliga är att se hur han väljer fat och skedar åt respektive familjemedlem.
4. Vill han hjälpa till med maten så får han, ofta blir det att plocka fram potatis som ska skäras eller skalas, en och en, eller hälla i vatten eller salta/krydda osv. Det ska vara roligt! Och vi är såklart hemskt tydliga med att man inte rör varken spis, kniv eller varma kastruller.
5. Diskmaskinen tömmer och fyller han gärna, på sitt sätt, efter att jag plockat bort vassa och alltför sköra saker. 🙂

IMG_9894
Så småningom har jag tänkt att jag låta honom sätta sina smutsiga plagg i tvättkorgen själv. Så enkelt om man har en egen tvättkorg för barnkläder, så skulle man eventuellt minska på det här eeeeviga plockandet av strumpor och kläder från golvet!

Hur gör ni? Har ni era barn att hjälpa till hemma, och vad får de göra? Det är såklart olika beroende på ålder, men det är alltid så intressant att höra hur andra gör.

IMG_9817

Grattis Aveo!

I helg firar fina samarbetspartnern Aveo 12 år! Är så stolt över att få representera ett finländskt företag som verkligen lyckats etablera sig, och som har så drivna, duktiga människor bakom sin framgång!

Vill tipsa om att ni i helg får – 12% rabatt på ert köp och 12 dagar framåt (t.o.m.) är frakten gratis!

De här nyheterna är mina favoriter just nu! 😍 Älskar sittpuffarna och säckstolarna! Dessutom har de nyhetserbjudande så de är på -20% just nu!