Days like these

Puh.. Just nu består de flesta dagarna mest av att genomlida. Låter hemskt att säga, men barnen vaknar redan i värsta fall runt 5, och det känns som om jag är vaken natten runt med Miriam. Nu när barnen äntligen blivit något så när friska skulle det ju passat fint med utelek, men det är svinkallt! Så vi har nöjt oss med vagnpromenader nerbäddade i sovpåsar. Vi går ju i alla fall mot ljusare tider, och inspirationen och energin känns mer närvarande, trots tröttheten. Vet nog inte hur jag skulle klara av att leva någonstans där årstider inte existerar på samma sätt som här i Finland, även om jag tycker våren, sommaren och hösten skulle få vara lite längre..

27042978_10155402599198121_807449419_n

Ikväll väntar föräldrakurs i Jakobstad, har länge sett fram emot det. Kursen dras av samma fina människor som håller äktenskapskurser, vilka jag och Tony deltagit på och varit mer än nöjda. Hoppas på att få bra med verktyg för hur man samarbetar med sin tvååring, samt samarbetar som partners i dessa livets mer krävande stunder.

27292601_10155402599193121_413751772_n

27153189_10155402599208121_1381452068_n
Vi har gjort om Miriams liggdelPetit Cherievagnen till sittdel nu, kände att det var dags, hon trivdes så mycket bättre och var så nöjd med att se sig om. När hon väl blev tillräckligt trött så somnade hon och då var det bara att vippa ner stolen till liggläge.

26994973_10155402599213121_1332707110_n
Varmaste jackan och mössan hittade vi förmånligt på Reimas REA. Så nöjd! Elmer har verkligen hållits varm i denna dundröm, varför görs inte lika fina kläder åt vuxna?!

Annonser

Om att komplettera varandra

Ibland blir jag så förundrad över hur fint det är att ha en Tony. Där jag inte orkar, där tar han vid. Det är lyckat hur sånt funkar. Hela veckan har jag varit alldeles slut, och flera gånger har jag tänkt, att om vi båda uppförde oss som jag denna vecka, då hade nog ingen varit lycklig vid veckans slut.

Har flera gånger sagt att han skulle klara hemmapappalivet bättre än jag klarar av att vara hemmamamma. Vi ”jobbar” på olika sätt, jag gör allting väldigt mycket ”by the book”, rutiner är viktiga, och en viss ordning strävar jag till (även om jag såklart oftast kapitulerar), och jag har svårt att sitta i Elmers rum och leka med Miriam i famnen, för jag tycker det kan bli så krångligt. Tony däremot, han bara gör. Såhär fann jag dem igår, hela gänget. Två nöjda barn, och ett überstökigt rum – men då igen, vad gör nu det? Så länge barnen är nöjda.

27145353_10155399444263121_1902487574_o

RS fann oss också..

Har funderat mycket på timing de senaste dagarna. Tony tog vinterledigt denna vecka och i samma veva passade Miriam på att bli sjuk, riktigt sjuk. I måndags skrev jag ju att vi varit och visat henne i lördags, och då trodde vi faktiskt att det höll på att svänga, men på tisdag morgon stämde de tankarna inte alls med verkligheten. Miriam var gnällig och gråtit direkt från start, och vaknade varm och rödbrusig. Inget var bra och så fort jag skickat Tony i säng på morgonen ringde jag först rådgivningen och sen jouren. De tyckte att vi skulle komma in och visa henne igen.

I
Intressant det här hur hjärnan fungerar, packade knappt med något alls till läkarkontrollen, men kaninen och pyjamasen åkte ner i väskan, som om man undermedvetet visste att vi skulle lämna dit…

Det hela slutade med att vi blev inlagda. Miriam var rosslig i lungorna och andningen stötig, och det mest skrämmande var när hennes feber steg från 38-40 på under en timme. Jag hade gått ut för att flytta bilen till gratisparkeringen så länge svärfar väntade inne med en sovande Miriam. När jag kom in, bara någon minut senare satt Miriam och grät i sjukskötarens famn, alldeles avklädd, för att snabbt försöka få ner temperaturen. Puh.

virus
Det jobbigaste som finns är att se när ens barn har ont.

Natten var ett enda vakande, saturationen var rätt dålig och man kom in och sög ut slem flera gånger under natten, vilket ju gjorde att hon sov bättre, när hon väl somnat vill säga. Hon fick febernedsättande och hade även öroninflammation, visade det sig, så antibiotikan var ett faktum..

Ett dygn senare var hon redan mycket bättre, och när läkaren sedan kom och undersökte henne konstaterade han att vi bra kan vårda henne hemma, om det känns bra. Både Miriam och jag hade börjat klättra på väggarna, så vi styrde kosan hemåt igen. Och här är vi nu. Nu har hon varit feberfri i tre dygn, snorar och hostar lite ännu, men det börjar vara över. Exakt en vecka, Tonys vinterledighet, gick i RS-virusets tecken, men jag är ändå bra tacksam över att han var hemma, dels för Elmers skull, och dels för min egen.

M
En betydligt gladare liten Mimma som fått komma hem.

Har ni sluppit undan de värsta influensorna och virusen hittills i år?

När man plockar upp penseln…

Hellou! Väldigt tyst här.. Här hemma hos oss har vi inte precis blivit bortskämda med egentid den senaste veckan. Barnen har varit sjuka, så tidigt som i tisdags började vi misstänka vattkoppor på Miriam, men troligen var det bara någon form av virus. Hon var helt fine fram till torsdag, då hon började hosta och snörvla, och efter det har båda barnen gradvis blivit sämre. Igår åkte vi in med Miriam för att visa upp henne, hon rosslade så mycket och kunde inte sova alls på grund av slemmet i halsen och näsan, och allt hostande.

Läkaren var suverän! Han var noggrann och så underbar till sättet, hade fullt fokus på min lilla, snörvliga dotter i famnen, behandlade henne så varsamt och tog sig tid att bara prata och le mot henne. Sätter nog alla tummar och tår upp för barnjouren i Karleby, är så tacksam över att den finns! Vi hade fått stanna natten, men läkaren sa att det nog är inga problem att åka hem och pröva om vi vill också.
Det tog några extra timmar för Miriam att komma till ro på kvällen – hon fortsatte vakna av allt hostande och skrika rakt ut i frustration – men när hon väl somnade sov hon som en stock fem timmar i streck, och sov rätt länge idag på dagen också, säkerligen alldeles utmattad efter gårdagen. Elmers förkylning märks mest på den rinniga näsan, hostan, och det ampra humöret. Emellanåt är han som vanligt, men för det mesta väldigt lättantändlig och blir lätt arg och ledsen. Så inte är vi riktigt i skick här hemma just nu..

I all leda över att jag varken orkar eller vill städa när barnen äntligen somnat, vilket blir ganska sent just nu.. så har jag börjat måla. Redan innan jul blev jag intresserad av att måla med akvareller, efter att ha insett att Mrs Mighettotavlorna ju är målade med just vattenfärg. Så jag grävde fram de penslar jag hade hemma, gladdes över att jag hade papper som var tänkt för akvarellfärger, och plockade fram Elmers vattenfärgpalett och målade min första bild.. det blev en målning full med cirklar i olika färger, för att lära mig lite olika tekniker, Youtube är verkligen en suverän inspirationskälla.

Efter det har jag fastnat för skogsdjur, och har börjat måla ungarna av olika skogsdjur. En björnunge blev till innan julafton, efter nyår färdigställde jag en tvättbjörn, och idag blev det en igelkott.. På pappret just nu håller jag på att skissa upp en liten ekorre.
Finner det så otroligt rofyllt! Tänkte lägga upp en skild kategori här för akvarellmålningar, för att följa upp mig själv vartefter jag lär mig olika tekniker. Vad tycker ni? Någon annan därute som målar, eller vad brukar ni göra för att slappna av de där få vakna stunderna när alla barn sover?

26913718_10155380975868121_817534272_n26856297_10155380975818121_633781994_n26793854_10155380975813121_1065615672_n

En natt hos Svartskägg

*Inlägget i samarbete med Hotelli Mustaparta Tornio*

I onsdags nämnde Tony att han började få ett visst behov av att fylla på sitt snuslager. Fick jag bestämma hade han slutat för fem år sedan, men det är inte särskilt lätt att övertyga en som snusat i över 15 år. I stället var jag kvicktänkt och tänkte att man ju kunde försöka göra en tumisresa av det hela. Ringde min mor och far och några samtal var det klappat och klart – mommo och moffa skulle komma och sova natten så länge vi tog en snabbtur till Haparanda och Torneå fredag till lördag.

Sagt och gjort, vi åkte iväg en bit in på fredagseftermiddagen när min mamma kom från jobbet, och var framme i Torneå vid 18 samma kväll.

IMG_8953 2

Vi hade glädjen att få bo på Hotelli Mustaparta, som enligt recensionerna jag kollat upp på Hotels och Booking var riktigt bra. Och vi blev verkligen inte besvikna!
Hotellet var enkelt att hitta till, precis intill köpcentret ”På Gränsen” och alltså väldigt nära riksgränsen också, så det var i princip bara att köra ut till bron. Parkeringen var dessutom gratis, vilket var ett stort plus. Utifrån täcktes det mysiga hotellet av nyfallen snö och ingången kantades av lyktor. Väl inne möttes vi av häftiga kontraster mellan läder, fällar, kristall, guld och obehandlat trä. Lobbyn var mysig och låg i anslutning till restaurangen, som vi även bokat bord till och var frukosten sen skulle serveras.

Och rummen sen! Vi fick Äiji-Iisakin Kapyysi, ett superiorrum på 35m2, och jag blev alldeles tagen av den snygga inredningen som här också följde den ovannämnda röda tråden, men samtidigt var väldigt modern. Lite flowerprints, massor av mjuka kuddar i sängen, varvat med plädar och dämpade toner. Blev så lycklig då jag såg ett kylskåp i rummet – de flesta hotell har börjat plocka bort sina och jag kan inte förstå varför! Badrummet var snyggt och fräscht!


IMG_8958

Sov som en stock i den 180cm breda sängen, och vaknade efter en oavbruten, 8h lång natt av en Tony som var ivrig att få gå på frukost. Så vi packade lite smått inför utcheckningen, och gick sen ner till den välfyllda frukostbuffén.

Det man kunde konstatera, gällande både maten vi åt på kvällen, och frukosten, var att man använt väldigt mycket rena råvaror i maten. Morgonmålet hade bl.a. olika typer av kallskuret, färskgröt, smoothie, korv och ”äkta” bacon – för den som gillar varm frukost (jag!). Självklart fanns också det ”vanliga” som brukar finnas på frukostbordet.
Middagen vi åt på kvällen var i övrigt grym! Så många spännande smaker, inhemska rätter som blivit uppgraderade och nya twister – helt super! Tony åt den godaste hamburgaren han någonsin ätit, och det säger en hel del.

In- och utcheckning var smidig och snabb, och personalen var alldeles suverän, trevlig och framför allt, äkta. Det var inte bara ett påklistrat leende som mötte en bakom disken utan alla man pratade med i personalen var sig själva, på ett väldigt företagsamt sätt.
Många var även flerspråkiga.

IMG_8989 2

Återvänder vi till Torneå är valet självklart, helt klart bäst valuta för pengarna, prislistan att döma!

Här kan ni själva ta er en titt på Mustapartas nya hotell med gammal historia.

Tony tar över bloggen

Blev så inspirerad när Amanda publicerade detta inlägg på hennes blogg. Så nu har även jag tagit Tony i ärmen och han har fått svara på några frågor om livet med mig.

1. Hur träffades ni?

Första gången i Pieksämäki. Sara var en liten mini-besserwisser på 7-8 år som rättade oss Kokkolabor då vi ”tala fel”.

Andra gången Vasa på Ollis då hon i misstag kastade ett kvitto i mitt glas.

2. Hon sitter framför teven, vad tittar hon på?

Det är sällan Sara ser på tv nuförtiden, ser hon är det väl ifall det råkar komma någon musiktävling eller Hauskat Kotivideot. Men på datorn händer det att hon ser på någon serie, typ Grey’s Anatomy..

3. Hurdan musik lyssnar hon helst på?

6 månader i året på julsånger (kanske nu int så länge ändå, Tony!). Hennes musiksmak är väldigt bred, allt mellan 80-tals rock, jazz och pop. Med undantag för heavy och metal.

4. Vilken är hennes sämsta egenskap?

Förr var hon en väldig tidsoptimist, men inte längre. Det var en jättesvår fråga.. Hon pratar lite för mycket ibland. 😃

5. Vem är hennes bästa vän/vänner?

Linnéa, Jenna, Madde, Alina och Anna.. Skulle jag säga.

6. Nämn något du brukar göra som hon inte tycker om.

Jag har en tendens att ”förvara strumporna” i soffan. Dvs. jag sparkar av mig dem där på kvällen och så hittas de ett bra tag senare mellan kuddarna, när strumpförrådet börjar ta slut.

Dålig på att tömma roskisen i tid.

Överlag är jag ganska dålig på att sätta saker på rätt ställe och det irriterar henne lite. 😊

7. Hur går hon klädd hemma?

Leggings/strumpbyxor och nån mysig tröja.

8. Beskriv henne med tre ord.

Omtänksam, rolig (ibland på egen bekostnad), nätt. (och just nu, lite trött.) Nyfiken (eller suger åt sig massor av ”onödig” kunskap)

9. Berätta något om henne som de flesta inte vet.

Vid ett skede ville hon inte alls ha barn, visste nog att det skulle ändra, men skulle det inte gjort det så skulle det ha varit okej det också.

Och så är hon överraskande blyg.

10. Vad brukar ni oftast gräla om?

Om vem som får sovmorgon, och hur uppgifterna i hemmet ska fördelas.

11. Vad är hon bra på?

Hon är bra på att ta hand om barnen, på att laga mat, sjunga och på att fickparkera (bättre än de flesta män), och på att tjäna andra. Och så är hon mycket bättre (än hon tror) på finska.

12. Vad är hon dålig på?

Tidsuppfattningen sviktar ännu lite, även om den förbättrats en hel del. 😬

Sen är hon dålig på att vila när barnen sover i stället för att städa och göra andra hushållssysslor.

13. Nämn några saker som gör henne glad.

Blommor 💐, och om jag gjort något oväntat hemma, och när vi hittar på något med hela familjen.

14. Hurdan är hon som fru?

Som fru är hon.. Hmm.. Svårt att jämföra då man inte haft så många fruar.. Men inte skulle man kunna ha det bättre ställt än jag.

Sara är som en mamma ska vara, lägger alltid barnen först, alla dagar i veckan. Lägger sig in i Elmers lekar och intressen till 100% och otroligt tålmodig med Miriam. Ibland lite extra väl rädd om dem, men å andra sidan kan man väl inte vara tillräckligt rädd om sina barn.

15. Hur ser er framtid ut?

Framtiden kommer innefatta många resor, när barnen blir äldre. Vardagen blir aktivare på ett annat sätt när barnen får egna hobbyer och intressen och man själv har ork att ta sig an sina intressen.

Kroppen 2.0

När jag väntade Elmer hade jag lätt panik över vad som skulle hända med min kropp efteråt.
Jag var underviktig vid start och gick upp 23kg allt som allt, men när Elmer väl kom så klarade kroppen av läkningen med bravur, trodde jag. Kilona rasade av och jag kände mig helt som vanligt ”down there”. Läkaren gav mig klartecken att börja träna på eftergranskningen vid 3 månader och allt var frid och fröjd, jag satte igång med löpning och tränade med vikter precis som jag gjort innan graviditeten.
Det var inte förrän jag hoppade på trampolin ca 1 år senare som jag kände att ”oj, nu var det nog nära ett missöde”.
Jag tog tag i saken och fick guidning av en expert inom området om hur jag skulle hitta mina djupa magmuskler och träna bäckenbotten, men allt föll kanske lite väl snabbt i glömska och jag inser nu efteråt att jag kanske borde friskat upp minnet mer än den där första gången.

Med Miriam kändes det redan under själva graviditeten som att kroppen höll på att totaltkrascha. Hade ordentliga åderbråck över benen och i underlivet, och vid ett skede stod det så tydligt att jag hade ett bakre framfall. Där och då kände jag så starkt att jag aldrig mer skulle vara gravid, att min kropp helt enkelt inte skulle klara av det utan men för livet. Min startvikt var ca 5kg högre, därför gick jag inte upp lika mycket, men slutade ändå på samma vikt som med Elmer. Kilona föll av fort, men jag tog varken stress eller press över att de skulle göra det.
Miriam kom ut, med fart, men återigen klarade kroppen av att göra sitt, utan desto större men.

Men jag var klokare den här gången.
Din kropp blir aldrig helt densamma efter en graviditet, det blir något nytt, något som först kan kännas rätt bräckligt och svagt, men som har alla förutsättningar att byggas upp, till och med till något ännu starkare. På eftergranskningen konstaterade läkaren jag gick till att jag inte hade något framfall, och att jag inte hade någon diastas (magmuskeldelning), och att ”det är bara att börja springa, men var beredd på mjölksyra efter 300 meter, din kropp är ovan, vet du.”
Trots min stora iver att få börja träna igen, att få springa, känna flåset, känna hur det bränner i musklerna, så ville jag göra det på rätt sätt den här gången. Min kropp blev aldrig stark inifrån och ut efter Elmer, och det för att jag var förhastad, inte tog hand om kroppen, och inte behandlade den som en kropp som burit ett barn borde bli behandlad.

Den här gången kontaktade jag Fanny, fina, fantastiska Fanny som själv fått två barn, ännu tätare än jag, som brinner för den post-gravida kroppen mer än någon jag tidigare träffat på, och som besitter en sån genuin passion för det hon gör att man nästan kan ta på den.

Snabbt fick jag veta att jag visst hade en liten diastas, och att ”vanlig” träning inte är mitt första alternativ, om jag vill att min kropp ska bli stark igen. Fanny berättade om vikten av att hitta, och träna upp de djupa magmusklerna innan man börjar med de ytliga musklerna. Vanliga magmuskelövningar var inte att tala om (tänk er chrunches), men faktum är, att i de flesta övningar där du jobbar med vikter, såväl som kroppsvikt, så använder du även de ytliga magmusklerna, och har du inte stärkt bäckenbotten, och de djupa musklerna innan, så tar de yttre musklerna automatiskt över allt arbete, vilket kan leda till skador och en dåligt fungerande core. Och trots att du får tillbaka musklerna, så kan kroppen ändå vara svag.

Att hitta de djupa magmusklerna och samtidigt aktivera bäckenbotten var och är så otroligt mycket svårare än man tror. Nu tror alla att jag syftar på att knipa men det är bara toppen av isberget. Fanny gav mig en del övningar som enbart fokuserar på att jobba med bäckenbotten, djupa magmusklerna och andningen, och till en början var det ta mig tusan skitsvårt! Vartefter att vi träffats och hon gett mig allt mer avancerade övningar har det blivit allt lättare, och jag känner hur djupa magmusklerna börjat svara på träningen. Bålen känns starkare och jag har fått tillbaka en del av min hållning.

Jag har även fått ett kostschema, utformat efter min kropps behov. Jag följer absolut inte det till pricka, en småbarnsmammas liv är inte skrivet i sten, utan dagarna lever ofta sitt eget liv. Fanny påpekade att jag ska använda schemat som riktlinjer, med fokus på frukosten, och när jag väl känner mig redo, kan jag börja jobba utifrån det också, lite i gången.

Jag upplever att det pratas allt för lite om kroppen efter förlossningen på rådgivningen och på eftergranskningen. Jag känner att min kropp, trots sin svaghet, kommit undan lindrigt, men jag hör regelbundet historier om kvinnor som fått men för livet, dels för att de börjat träna för tidigt, och på fel sätt, och dels för att ingen undervisat dem i hur man ska hitta de inre musklerna och aktivera bäckenbotten på rätt sätt, utan i ställer endast fått rådet om att ”kniiiiiipa” varje gång man har en ledig stund! Kvinnor som kissar ner sig när de hoppar, springer, ja, till och med skrattar. Kvinnor som fått göra stora operationer för sina navelbråck, eller lider psykiskt av ”påsen på magen” som uppstått vid en kraftig diastas. Kvinnor som helt enkelt bara gett upp, för att, ”det ska väl vara så efter att man fött barn”.

Tycker det borde vara obligatoriskt att följa upp kvinnor efter förlossningen, inte bara under eftergranskningen, utan det borde pratas mer om förlossningsskador, om svagheterna i bäckenbotten och hur man ska jobba med kroppen för att hitta styrkan åter. Vill nästan gå så långt som att säga att det inte borde vara den nyförlösta, hormonstinna mammans uppgift att prata om sin nya kropp, utan det borde vara något som hon bjuds in till att prata om, för många gånger tror jag att

a) man tror att det kroppen går igenom efter och under graviditeten är helt normalt och något man bara får finna sig i att ”leva med”.
b) det nästan känns som tabu att prata om sina besvär efter förlossningen.
Jag tror att det skulle minska massor både på fysiska såväl som psykiska men, om det blev regel och inte undantag att prata om kroppen postpartum.

Kommer hädanefter skriva lite mer om mina framsteg med Fanny, dels för att följa upp mig själv, dels för att ni ska få ta del av hur en svag kropp, går till en stark kropp.
Målen jag satt upp med Fanny är först och främst inte att gå ner i vikt och bli superfit, även om vi också gått igenom de delar av kroppen jag vill fokusera på, och även om jag gett henne målbilder om hur jag önskar att min kropp såg ut (äldre bilder på mig själv), så är det absolut inte det jag fokuserar på i första hand, för jag vet att det kommer efterhand. Jag vill ha en kropp som kan busa, leka och springa med mina barn, som kan kasta dem högt i luften utan att det river till i magmusklerna, och hoppa på studsmatta utan att vara rädd att det ska läcka lite. En stark och frisk kropp. Inifrån och ut.

Med detta inlägg säger jag inte att motivationen är på topp varje dag. Nej, det går dagar jag inte orkar, hinner eller ens vill göra mina övningar. Och då det mesta på min meny är halvfabrikat och kaffe. Och så får det vara, för att; livet (som Fanny brukar säga). Men jag har mina mål klara, och jag vet vart jag vill komma.

Jag rekommenderar starkt att kolla upp, inte bara på eftergranskningen, utan med någon som specialiserat sig på just mammamagar. Själv rekommenderar jag såklart Fanny, hon är inte bara otroligt kvalificerad, utan brinner också för det hon gör på ett sätt som märks i allt hon gör. Hon har varit så dedikerad i mina framsteg, många gånger betydligt mer hängiven än jag själv varit, hon har pushat utan att vara för pushy, och gett av sin energi och kloka (och ibland, tröstande) ord när jag själv inte haft mycket av den varan. Jag har verkligen inte varit lätt att jobba med, min motivation kan ha dippar som känns som djupa dalar, och hade det inte varit för henne hade jag många gånger tänkt att ”skit samma”. Men det är ju för mig jag gör detta.
Det har bara tagit en tid för mig att inse det.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -125.JPG
Heja heja Kroppen 2.0!

Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Tredje julen med barn

Dagarna innan jul blev inte alls som jag tänkt mig. Men det borde jag börja lära mig vid det här laget, att inget blir som man tänkt sig med små barn. Lite som att påstå att eftersom barnen mår bäst av att somna klockan 20 på kvällen, så gör dom också det…

Nej, med små barn är det så långt från någon sanning man kan komma. Här härjade förkylningen fritt, och energireserverna har varit skrämmande nära tomma många dagar i rad. Energidepåerna är långt ifrån återställda nu efter julen, men vi går åtminstone (bokstavligen) mot ljusare tider. Solen gör gott åt humöret, själen och orken. Julafton blev ett enda stressmoment känns det som. Vi vaknade ovanligt sent allihop, särskilt pojkarna, som det har en tendens att bli när Tony är hemma om morgnarna – av någon anledning sover Elmer bättre när han sover tillsammans med Tony. Elmer fick öppna några julklappar, och en stor del av morgonen spenderades med hela familjen runt hans nya bilbana.
Sen blev vi bjudna över till grannarna på julgröt, vi har den stora förmånen att ha Tonys bror med familj som grannar – värsta lyxen, och även om jag visste att det skulle bli stressigare om vi gick över, så bestämde vi att det är precis så här det ska vara, julen ska firas med nära och kära, inte bara stressas sönder av alla deadlines. När vi kom hem igen var Miriam trött och gnällig, vi skulle till mor och far på kvällen och jag hade inte packat över huvud taget. Så med barn som ska badas, väskor som ska packas, några enstaka klappar som ska slås in och en osminkad fru i huset inser vi att det bara blir Tony och Elmer som åker iväg till vårt första stop – Tonys mormor, vilket är en av mina absoluta favorittraditioner med julen, men med en gnällig dotter och lite för mycket kvar att göra inser vi att det är bästa att stanna hemma. Jag springer runt som en höna med huvudet avhugget och med en halvgnällig Miriam på golvet, eftersom Tony åkt iväg med bilen, som råkar ha vagnen i bakluckan. Fail, och försöker packa inför en natt i Jakobstad. Huadåda, vad mycket grejer som ska tas med för att alla ska vara nöjda och glada! Det lönar sig inte att sova bort endast en natt när man har barn, för man har alltid packat så det räcker åtminstone tre dagar framåt!

 

Julaftonskvällen blev sist och slutligen alldeles suverän. Min morfar kom och hedrade oss med sitt besök, och Elmer fick lyssna till hans fantastiska sagoröst i ”moffamoffas” famn, där han läste saga på saga. Jag är uppvuxen med sagor som morfar tagit rakt ur huvudet, och att nu höra honom berätta sagor för Elmer förde mig genast tillbaka 20 år i tiden. Vi åt god mat a lá min far, naprapaten a.k.a. mästerkocken, och efter det delades det ut klappar. För första gången så körde vi secret santa med familjen och våra respektive emellan, och det var riktigt lyckat. Syrran hade fuskat och köpt gåvor åt alla ändå, och jag hade för en gång skull hållit mig. Lite konstigt kändes det allt, att inte ”få” köpa gåvor till sin familj, men Elmer var ju inte delaktig i hemliga tomten, så åt honom hade vi, såväl som alla andra också köpt julklappar.

Jag var mycket nöjd över fördelningen, det kom sparsamt med leksaker, så när som på några Carsbilar jag fyndat åt honom på nätet, och en sopbil som äter upp leksakerna man kör över (Elmer är dock skiträdd för den så den får nog flytta hemifrån snart tror jag). Förutom det fick Elmer pyjamas, böcker, en muminmugg, MadMattr (leklera), Duplo, filmer och lite kläder, så det kändes verkligen som om alla gåvor kom med en tanke bakom sig, och inte bara som något som varit lättillgängligt i leksakshyllan, och det känns fint.

När barnen sen äntligen somnat vid halv 11, spelade jag, Tony, syrran, hennes pojkvän och min bror spel och satt och skrattade, ibland så vi kiknade. När jag väl insåg att klockan var halv 2 bannade jag mig själv för att ha stannat upp så länge, ursäktade mig, och gick för att lägga mig, lagom till att Miriam vaknade för första gången. Och efter den natten har jag fått betala dyrt, för jag har varit så oerhört trött..

En fin jul blev det iallafall, med mycket släkt och vänner i dagarna tre, är så tacksam över så mycket. Men mest över våra fina barn, över att de får vara friska, att vi har så många fina människor runt oss, att vi har ett hem, flera hem faktiskt, och mat på bordet. Låter så klyschigt och så självklart, men det är långt ifrån vad det är, inte ens i detta land – tankar värda att ta med sig in i det nya året. Ofta blir bilder väldigt arrangerade och överposerade, men jag tänker faktiskt låta bilder från julen tala. Det var en sån genuin värme som genomströmmade hela dagen.

IMG_8554
Kalle Anka i soffan med ”mobbo”.

IMG_8558
Mamma, Mimma, Mommo.

IMG_8559

IMG_8612
Gammelmoffa visar att he still got it, genom att rita en fin häst åt Elmer.

IMG_8619
Finaste pappa stod bakom julmaten, som vanligt. 10/10, än en gång!

IMG_8631
Mycket spännande på teve under julaftonskvällen.

IMG_8645
Matdags.

IMG_8660

IMG_8674
Sagostund med gammelmoffa.

IMG_8680
Mimma beundrar granen.

IMG_8696
Mike firade äntligen jul med oss!

IMG_8712

IMG_8723
Syrran och Mike.

IMG_8757IMG_8766
Julrim på gång.. Full fokus.

IMG_8773
Hundarna visste var det lönade sig att stå…

IMG_8781

IMG_8795

IMG_8850IMG_8852

IMG_8859

IMG_8861

IMG_8875
Bästaste moster. ❤

IMG_8876
Den årliga sisters gone nuts – bilden.

IMG_8888
Min snärtiga pyjamas från förra julen.

IMG_8938
Spelkväll med spel för riktiga golfnördar i bästa sällskap.
Jag vann inte.

Där kom ett ovanligt långt bildregn. Syrran står bakom de flesta av bilderna.
Hoppas ni hade en suverän jul!

Miriam 5 månader

Vi missade ju fyramånadersuppdateringen så innan jag kör igenom Miriams femmånadersutveckling kör vi en kort recap.

IMG_8139
Miriam var 63cm och 6375g på sin fyramånaderskoll.

IMG_8098 2
Trots att hon blivit lite nöjdare var det förtärande som om något störde henne, och hon ville inte vara många minuter ensam förrän hon började gnälla.

IMG_8146
Hon hade långa skrikperioder innan hon somnade för natten, och hon sov knyckigt.
Dagssömnen var även den rätt usel…

IMG_8122
Huden var väldigt torr, i såväl ansikte som över resten av kroppen, ryggen var riktigt rödflammig en tid.

Två dagar innan hon blev fem månader bytte vi till mjölkfri ersättning, och redan efter 3-4 dagar började vi märka att tjejen blev allt nöjdare med livet. Hennes blick hade inte längre frågan ”vad är det för mening med det här?” skriven över sig, hon började trivas längre tider på golvet, huden blev betydligt bättre rätt fort, hon började utforska, prata mer.. Maten tycktes smaka på ett helt annat sätt.

IMG_8494
På femmånaderskontrollen var Miriam 66cm och vägde 6730g. Storlek 68 togs i bruk redan innan hon blev 4 månader, och nu används även en hel del i storlek 74, särskilt på nederdelar, då hennes runda, goa mage behöver lite mer space.. 🙂

IMG_8487 2
Två tänder har ploppat fram nere i munnen, och hon verkar lättad över att de äntligen spruckit igenom. Håret ljusnar där det växer fram, tyvärr, men det var nog rätt väntat. Ska bli spännande att se hur hon börjar se ut.

IMG_8485
Hon hålls inte längre på samma ställe, utan drar iväg fortare än man är förberedd på, allt åker in i munnen och vi får verkligen börja fundera på att childproofa här hemma… igen.

IMG_8483
I Miriams värld finns ingenting roligare eller bättre än Elmer. På stadig andraplats kommer nog pappa just nu. Hon skiner upp och ger ifrån sig underbara glädjetjut när Elmer närmar sig henne, och varje gång hon hör Tonys röst flyger blicken förväntansfullt mot hans håll, i hopp om att han ska ta henne i famnen.

Miriam sover helt okej, jag kan inte klaga, även om det blir en del nattvandrande. I regel somnar hon mellan 20:15-21:30 på kvällen, och vaknar därefter med tre timmars mellanrum för att äta, har jag tur är första sovpasset 4h långt, men oftast 3. Skönt nog har hon ändå i princip alltid förstått att på natten ska man sova. Sen stiger hon upp mellan 6-7:30, är vaken ca en timme och sover sedan ungefär 1,5h igen. Sen är hon vaken 2h, sover 3h, äter, vaken 2h och sover 1,5h-2h. Ibland behövs ännu en kort tuppis för att det sista vakenpasset inte ska vara för långt, hon är sedan vaken 3h innan sängdags..

Sen vi bytte ersättning har vi verkligen fått se vår dotter för den hon verkligen är! Hon har extremt bråttom och det tar nog inte längre förrän hon kryper, hon har redan gjort ansatser till det, men än så länge hålls hon på mage och drar sig framåt i stället.

Hon har världens humor, busar, sjunger, skrattar, och fyrar av världens leenden så fort man kastar en blick på henne – så extremt lättroad är hon, vår lilla solstråle.

Solstråle alltså… det var ingenting jag trodde jag skulle få förknippa med henne.
Nu är det mera regel än undantag.

Vad har jag för rätt?

När jag startade bloggen kände jag genast att det skulle bli en plats för mig att ventilera ut, inte bara allt det fina i livet utan även skrubbsåren. Här kommer ett skrubbsår, så till er som inte vill läsa om sådana, vänta på nästa inlägg.

Hur lycklig och trygg  jag än känner mig i min mammaroll känner jag ofta, så gott som alltid, att jag ”tappat min sång”. (Inte bara bildligt talat utan även bokstavligen, jag saknar verkligen att få sjunga.) Liksom ett stenblock har delar av mig huggits av, slipat mig till något nytt, och så ska det ju få vara, men samtidigt känns det som om några lite onödigt stora bitar strök med i processen, delar av mig jag ännu inte var redo att släppa, men som heller kanske inte hade en given plats.

Om det är något jag är osäker på just nu, så är det vem jag egentligen är.
Jag har blivit mamma. Men sen då? Vad mer?
Jag känner inte mig själv. Jag kan inte påstå att jag gjorde det särskilt väl innan barnen heller, men nu är jag verkligen ute och cyklar. Jag önskar jag kunde hitta nånting, något som fick mig att brinna, något som fick mig att längta ut från hemmets trygga vrår.. nej, stryk trygga, det känns inte tryggt när väggarna håller på och äter en med hull och hår.

När jag var yngre trodde jag starkt på det här med att följa sin passion, att drömma och att ”vara skapt för något”. Men jag har ingen passion. Sången brukade vara min passion, men det blir mest ”bä bä vita lamm” av det hela, och någonstans på vägen har jag förlorat tron på det unika i min egen röst, förlorat tron på mig själv.

Jag har inte den blekaste aning om vad jag vill göra med mitt liv.

Och jag känner mig så himla otacksam, för jag har ju två fina barn, två jag älskar mer än livet själv. Vissa kunde inte önska sig något annat. Vad har jag då för rätt att be om mer?
Vad har jag för rätt att be om något över huvudtaget?

Blev ju världens martyrinlägg det här. Men jag kände att jag behövde skriva av mig.
För ni vet, de där skrubbsåren.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -130.JPG