Sånt han hör, och upprepar

Elmer satte pappa på plats här om dagen. Eller egentligen var det nog mig han överraskade, och jag i min tur fick sätta Tony på plats när han kom hem från jobbet.

Det var igår vid lunchtid, Miriam hade satt igång sin gnällarvisar över att maten serveras för långsamt, och Elmer stämde in i brist på annat att göra. Jag stressar upp mig och höjer kanske tonen några volymsteg i slutändan och säger ifrån på skarpen, inte så mycket åt Miriam eller Elmer, som ut i tomma intet. Elmer, som däremot är oerhört känslig för andra människors känslor, kastar sig i soffan och ropar med eftertryck ”jag har just kommit från jobbeeeet!”

Jag, som dittills bara varit frustrerad, kunde inte låta bli att frusta av skratt, det var så klockrent hämtat ur munnen på en kvällstrött Tony, som ja, ”just kommit hem från jobbet!”.

IMG_9853.JPG

Annonser

Ingen semester för pappa

När vi flyttade hade de tidigare ägarna målat en stor, vacker häst på den vitmålade tegelväggen. Väggen där hästen var hade blivit slätspacklad och både Tony och jag var genast överens om vad den skulle användas till – så vi målade över med Otex, och sedan med krittavelfärg från Kodin Terra. Krittavlan är i användning så gott som varje dag, främst som en översiktskalender, men Elmer får fritt gå och klottra på den han med. Som igår, när jag skrivit ut Tonys semesterdagar, och Elmer systematiskt gick och klottrade över varenda markering jag gjort. 😅

När det stormar

De senaste veckorna har jag hållit en väldigt medveten bloggpaus. Tony har jobbat mycket och dessutom varit bortrest och jag har känt att jag behövt få landa lite i mig själv, ta reda på vad jag vill göra med bloggen och vad jag vill få sagt. Klart blev sist och slutligen att jag kommer fortsätta. Jag njuter av att få skriva av mig, och mer ofta än sällan kommer jag på mig själv med att ”skriva blogg i huvudet”, när något bra ämne kommer upp, om det ändå skulle gå att skriva ner saker direkt från huvudet till datorn, då skulle jag uppdaterat så gott som varje dag.

Det har varit lite väl stormigt de senaste månaderna, mer eller mindre konstant, Miriam, som är den sötaste lilla minimänniska jag sett, har ett temperament i stil med Hulken med PMS, och Elmer går igenom en otrolig trotstid nu där det mesta är ”Nä-ää” och ”Nepp!”. Både jag och Tony har reagerat väldigt starkt på detta, vi har varit lättretliga och haft svårt att prata med varandra, svårt att kommunicera, det har mest blivit korta meningar eller så har vi trampat varandra på tårna. Såna här hopp kräver att man vänjer in sig lite, det är lite som att lära sig cykla, det tar en stund att hitta balansen. Nu är vi påväg åt samma håll igen, och jag tänkte att jag gör en liten sammanfattning på det som hjälper oss när det stormar i familjen och förhållandet får lida.

1. Kramas mycket. Fast det nästan känns tjatigt ibland har jag tyckt att det känts viktigt att ta sig den där tiden att bara stå och hålla om varandra, om inte annat frigörs oxytocin vilket påverkar humöret positivt.

2. Försök att inte jämföra er med varandra. Onödigt att försöka klå varandra i trötthet, eller gnabbas om vem som gjort mest. Det är inte det det hela går ut på.

3. Uppmuntra mer, ifrågasätt mindre.

4. Hitta något som ni båda njuter av, och som ni får avsätta åtminstone varsin kväll i veckan på. Tony har golf som sin grej, jag varierar mig med utomhusträning, loppisrundor eller långpromenader. Drömmen är att vi nån gång ska kunna åka och golfa tillsammans.

5. Avlasta varandra. Om båda är extra trötta, kan man till och med försöka göra det till en liten tävling, vem som hjälper den andra mest tills barnen somnat. En av de finaste sakerna Tony kan göra för mig just nu, är när han tar båda barnen till lekrummet och sätter sig där med dem, så att jag får samla ihop mig lite.

6. Be för varandra. Antingen tillsammans eller enskilt, närhelst du känner att du behöver göra det. Det har gett mig så mycket kraft, att veta att det finns någon annan som bär när man själv inte orkar.

7. Sist men inte minst. De tre små orden har verkligen tagit oss genom mycket. Min och Tonys historia har varit lång och kämpig långt innan vi ens bestämde oss för att gifta oss. Men vetskapen (och envisheten) om vad vi vill och vad vi känner har tagit oss hit där vi är nu, och vi fortsätter kämpa för varandra, så gott som varje dag.

32455142_10155697671083121_166833262969225216_n.jpg

Det här med att ge barn ansvar

När vi var på föräldrakurs gick vi ganska djupt in på hur man bygger upp ett barns självkänsla och självförtroende, vi pratade om kärleksspråk och hur man bygger en stark relation till barnet. Jag gillar att, inte bara med ord, utan med handling försöka utmana Elmer i vardagssituationer, och på så vis stärka honom i hans utveckling, inte genom att pusha, iallafall inte alltför mycket, men vi har börjat ge honom en hel del ansvar. Det underlättar ju inte bara för en själv, men i slutändan är det ju honom vi hjälper genom att tidigt lära honom ansvar och att saker och ting inte bara sköter sig själv utan att det faktiskt ligger jobb bakom.

IMG_9892
När jag först började fundera på vilka uppgifter i hemmet jag ville ge honom tänkte jag att han knappast skulle vara intresserad, han är ju bara 2,5 år, men så slog det mig att han t.ex. älskar att ordna, njuter av att stå och se på när man gör mat, och på senast har han blivit helt tokig i allt som har med verktyg att göra – hämtar Tony borrmaskinen, hämtar Elmer även sin lilla borrmaskin osv.

Så rent konkret har Elmer fått börja delta eller helt ta hand om följande saker, några av sakerna har han börjat med helt själv, och några uppgifter har vi gett honom:
1. Har vi varit och handlat är det han som plockar ur påsarna, och ofta även in i skåpen. Mamma fick släppa på perfektionisttyglarna lite och blunda när smörpaketen åkte in i skafferiet och brödet i kylen. Många gånger träffar han faktiskt helt rätt när det kommer till var saker ska vara.
2. Vi har ett skåp för Miriams och Elmers blöjor, och han fullkomligt älskar att plocka dem ur påsarna och ordna in dem dit. Det är väldigt noga, att ”Miriams blöjor ska vara uppe och Elmers blöjor ska vara nere.”
3. Han får duka bordet, det behöver inte vara korrekt, det roliga är att se hur han väljer fat och skedar åt respektive familjemedlem.
4. Vill han hjälpa till med maten så får han, ofta blir det att plocka fram potatis som ska skäras eller skalas, en och en, eller hälla i vatten eller salta/krydda osv. Det ska vara roligt! Och vi är såklart hemskt tydliga med att man inte rör varken spis, kniv eller varma kastruller.
5. Diskmaskinen tömmer och fyller han gärna, på sitt sätt, efter att jag plockat bort vassa och alltför sköra saker. 🙂

IMG_9894
Så småningom har jag tänkt att jag låta honom sätta sina smutsiga plagg i tvättkorgen själv. Så enkelt om man har en egen tvättkorg för barnkläder, så skulle man eventuellt minska på det här eeeeviga plockandet av strumpor och kläder från golvet!

Hur gör ni? Har ni era barn att hjälpa till hemma, och vad får de göra? Det är såklart olika beroende på ålder, men det är alltid så intressant att höra hur andra gör.

IMG_9817

Grattis Aveo!

I helg firar fina samarbetspartnern Aveo 12 år! Är så stolt över att få representera ett finländskt företag som verkligen lyckats etablera sig, och som har så drivna, duktiga människor bakom sin framgång!

Vill tipsa om att ni i helg får – 12% rabatt på ert köp och 12 dagar framåt (t.o.m.) är frakten gratis!

De här nyheterna är mina favoriter just nu! 😍 Älskar sittpuffarna och säckstolarna! Dessutom har de nyhetserbjudande så de är på -20% just nu!

Sovande barn är nog ändå något av det bästa som finns

Som jag lovade så kommer här en liten uppdatering på hur det gick med Miriams sömnskola, nästan två veckor senare.

Redan fjärde natten började Miriam sova i ett streck fram till 4-tiden ungefär. Ibland lite längre, ibland till och med till halv 6. Ni måste förstå, att bara tanken på att Miriam skulle sova längre än tre timmar i streck var för två veckor sedan något så otänkbart att jag nästan kunde skratta åt tanken. Så att hon nu faktiskt sover mellan kl 20 och kl 04, och dessutom ligger både i djupare och lugnare sömn, det är något jag knappt tror på själv. Tycker det är helt otroligt.

Vårt största problem just nu är hur jag ska göra när hon vaknar 4. Jag vet att jag, med sömnskola, skulle kunna få henne att sova vidare fram till kanske 06, men när hon klockan halv 5 gråter efter mjölk, då tror jag faktiskt på att hon är hungrig, och 9 av 10 gånger hämtar jag flaskan så gott som direkt jag märker att hon inte kommer ge med sig. När man väl börjat få sova är man otroligt svårväckt, och även myyyycket tröttare när man väl störs i nattsömnen. Jag tar alltid upp Miriam ur sin egen säng, så att hon inte ska falla tillbaka i gamla mönster, och hon dricker upp i vår säng innan jag lyfter tillbaka henne igen, och då sover hon vanligtvis två timmar till.

Är verkligen så otroligt imponerad över tassmetoden, och så hemskt glad över att jag bestämde mig för att genomföra sömnskolan. Vi sover alla så mycket bättre nu! Fråga gärna om ni undrar över något?

30118491_10155629885543121_115225576_n

Vad har ni för erfarenheter av att sömnskola era barn, och vilka metoder har ni använt?

När vi sömnskolade Miriam

Onsdag natt innebar startskottet för Tonys påskledighet, och vi hade ungefär en vecka innan börjat planera för sömnskola som skulle infalla under påskhelgen. Både jag och Tony hade dock tydligen samma sak i huvudet på onsdag kväll, Tony skickade från jobbet och frågade om han skulle ta nattskift med Miriam direkt han kom hem från sin kvällstur. Kände dock att eftersom han lovat Elmer simhall nästa dag, och Tonys plan var att vaka hela natten i stället för att gå och lägga sig, så fick det bli jag som tog första natten i stället, så inte Tony skulle vara helt trasig nästa dag.

Sagt och gjort, jag peppade mig själv så gott det gick och gick sedan och lade mig i vetskapen om att det inte skulle bli så mycket sömn under natten.

Vi hade rätt tidigt bestämt oss för ”Tassmetoden”, som ursprungligen kommer från Kanada, men som blivit väldigt populär här i Finland också då den hör till en av de ”mildare” sömnskolorna och som grundar sig på att barnet ska känna sig tryggt och lära sig att lugna ner sig själv i vetskapen om att mamma och pappa finns där om det behövs.
I princip går det ut på att man, så fort barnet vaknar och börjar gnälla/böka/gny, lägger handen på det för att visa att man finns men i övrigt inte ger barnet något stimuli i form av prat osv. Blir barnet ännu bökigare går du till nästa steg, som är att man börjar ”buffa” barnet, stryker det över ryggen eller huvudet eller på något annat ställe man vet att barnet gillar. Bara om barnet blir riktigt ledset, tar man upp det i famnen tills det lugnar ner sig, men man låter det inte somna i famnen, utan lägger ner det i sig. och så här håller man på tills det somnat. Här kommer en länk om Tassmetoden, ifall ni vill läsa mer.

Miriam har, som ni som följt med ett tag vet, varit en mästare på att vakna om nätterna, ibland så ofta som en gång i timmen, och hon har inte somnat om förrän hon fått mjölk, vilket varit extremt frustrerande, dels för mig som blivit tvungen att stiga upp varje gång, och dels för att det på något plan också påverkat ätandet dagtid. Och let’s face it, ingen mår bra av att inte sova.

Nu har jag sömnskolat i tre nätter, och här kommer resultaten hittills:

Natt 1:
Miriam vaknade ovanligt nog första gången klockan 00:30. Det hela började lugnt, men eskalerade fort till gråt och gnäll när hon insåg att det inte skulle komma något drickbart. Jag satt på knä på sängen och lutade mig över spjälsängen och ömsom buffade, ömsom strök, ömsom lät handen vila på en vilt protesterande liten tös, samtidigt som jag tryckte in nappen och lade hennes kanin nära intill henne. Två gånger fick jag ta upp henne för att lugna ner henne, och efter närmare två timmar somnade hon. Nästa pass vaknade hon till runt 4, och vi kämpa fram till halv 6 innan hon gav upp och sov till halv 8. Kvart över 5 gav jag henne faktiskt lite vatten, jag gav helt enkelt under för mig dåliga samvete, och tänkte att hon säkert är törstig av allt gråtande. Relativt glad i hågen stod hon och jollrade vid sängkanten, varpå jag hämtade en flaska mjölk och tog upp henne i vår säng och låg sen där och mös med henne  en stund.

Natt 2:
Måste säga att jag var lite nervös för hur andra natten skulle vara, de flesta hade sagt att andra natten redan är mycket bättre, men jag hann nog tänka flera gånger att ”vad gör jag om andra natten är ännu värre! Märk min förvåning när jag första gången vaknade av lite gnyende klockan 4:15! Jag vet inte när jag senast sovit så många timmar i ett streck! Tony, som kommit och sovit med mig i stället för att sova med Elmer, tassade iväg till Elmers rum, och jag kämpade med Miriam till klockan kvart före 6, varpå hon sedan steg upp klockan halv 7, kändes ju lagom nödvändigt. Men ändå! Vilken skillnad!

IMG_9669.jpg

Natt 3:
Och inatt då, jag hade inte vågat börja hoppas på att hon faktiskt skulle börja sova, någonsin. Men hej och hå! Miriam vaknade klockan 05:30 första gången, och det här var egentligen den knepigaste natten, för vid den här tiden börjar ändå magen bli lite hungrig, så det kändes jättedumt att försöka få henne att somna om, särskilt som hon ibland faktiskt vaknat och stigit upp klockan 06. Men jag gjorde så att jag försökte få henne att somna om i vanlig ordning, och när klockan sedan var 06:15, och hon lugnat sig, men jag ändå kommit till insikten att hon inte skulle somna om, så hämtade jag en flaska mjölk, och lyfte över henne till vår säng där vi återigen ”mornade” oss lite och faktiskt somnade om en stund också. Klockan 7:15 kom Tony och hämtade en glad Miriam, och jag fick sova vidare lite.
Så ja, jag börjar faktiskt sakta men säkert tro att det kommer vända. Kan inte fatta det riktigt än, och självklart kommer det väl ett och annat bakslag. Men wow ändå! Jag rekommenderar verkligen sömnskola för er som kämpar och inte vet hur ni ska orka med en sömnlös natt till! Tänkte skriva ner några tips jag plockat på mig, både egna insikter och av andra.

1. Mental förberedelse är verkligen inte överskattat inför sömnskola, ställ in dig på att du inte kommer sova, utan att natten kommer gå åt till att krångla med en envis liten typ. Det blir en mental kamp där i nattmörkret, den starkaste vinner, den andra somnar.

2. Förbered dig med hörlurar, en ljudbok eller en spellista på telefonen, så har du något annat att fokusera på än barnskrik, det gör allting mer uthärdligt.

3. Proppa barnet fullt med kvällsmat, så du kan vara säker på att det faktiskt inte är hungrigt. Det klarar sig och det somnar lättare med mycket mat i magen. Men du kommer har betydligt svårare med samvetet om du inte är 100% säker på att babyn är mätt!

4. Dagsrutiner är superviktiga! Både mat och sömntider, så barnet vet vad som väntar. Ta reda på riktlinjerna för hur många timmar sömn just ditt barn behöver i dygnet utifrån dess ålder, och håll dig till rutinerna.

5. Andra natten är redan bättre, tro det eller ej. Det är nog mer regel än undantag.

6. Prata inte med barnet under natten, det du kan välja att använda är en fras, t.ex. ”godnatt, sov gott” eller ”nu ska du sova, nu är det natt”. Jag valde bara ett lugnande ”ssscchh…” för jag tror jag skulle blivit tokig av mitt eget babbel annars.

7. Planera in så att den som sömnskolar nattetid får avlastning dagtid, och verkligen får sova ut.

8. Lyft bara upp vid nödfall. Babyn känner din närhet genom dina händer och lugna beröring, och så länge den vet att du finns där kommer babyn också hitta tryggheten att kunna somna om.

9. Om inget annat funkar, blunda, och rabbla ”this too shall pass” om och om igen i ditt huvud. Det blir bättre. Tänk på belöningen om du uthärdar. You can do it! Heja dig!

Fråga gärna om ni undrar över något, så håller jag er uppdaterade över de kommande nätterna. 🙂

Pysventiler och vuxna barn

Ibland ser jag bloggen lite som en pysventil (ni som haft magbebisar vet). När trycket blir för stort måste något ut, annars börjar det göra för ont. Många gånger önskar jag att jag kunde producera åtminstone ett vettigt inlägg om dagen, inte för att jag känner att jag måste, utan för att jag verkligen vill ge tillbaka något åt er som faktiskt kikar in här, och för att jag faktiskt har något att skriva om. Så nu använder jag mig av en nöd-pysventil, och skriver lite kort under hundpromenaden, i väntan på bättre tider.

Jag vet att jag inte är den enda morsan därute som faktiskt kämpar med att hålla ihop en hel dag. Jag gissar att min anledning främst är att jag inte får någon paus ens nattetid, utan kaoset blir snäppet mer uppskruvat eftersom man i sin enorma sömnbrist inte borde hanskas med nattsuddande småbarn. När arla morgon sen gryr och man är allt annat än utvilad fortsätter rumban dubbelt upp, för jag menar, försök vara trevlig mot en 2,5 åring med trots från your worst nightmares. Resultatet blir en trotsig 27-åring som i slutändan också ligger på golvet och fulgråter, till barnens stora förskräckelse.

Det märks tydligt när Tony jobbar mycket, både på mig och på barnen. Miriam blir som ett plåster med stämband som inte ens klarar av att jag släpper henne med blicken. Elmer tycks se mig som en instrumentbräda i en flygplanscockpit, och ser det som sitt uppdrag att testtrycka så många knappar som möjligt innan planet störtar.

Bildligt talat så ser vissa dagar helt enkelt ut som bildserien ovan..😅

Jag blir nog värst av alla, för jag blir till ett vuxet barn, som äter massor med socker och häller över kaffe på det. Och som sen, vid kvällens slut, efter att jag torkat tålamodet från väggarna, till slut ligger och stirrar i taket och funderar varför jag nu inte klarade av att hålla nerverna i styr idag heller.

Känner ni igen er?

Missförstå inte, jag har bra dagar också, och jag är en ytterst kapabel mamma (och det är du också), även om det inte känns så hälften av tiden. Jag har alla verktyg och när det kommer till barnuppfostran är jag både påläst och engagerad. Men sover man inte, håller man inte.

Så enkelt är det.

Avslutningsvis, tänkte jag dela med mig av lite första hjälpen till när det är kämpigt. Detta fick vi lära oss på föräldrakursen:

Tänk er Moses i vassen (ur Bibeln), och rikta sedan dessa påståenden mot ditt barn och dig själv. Moses grät troligen för att:

M = han var mätt? Knappast!

O = han var orolig

S = han var sömnig

E = han kände sig ensam

och bonus S-et kan du fråga dig själv om = har det blivit för mycket sociala medier på senast?

Visste du att hjärnan börjar producera stresshormoner redan efter två timmar av skärmtid? Jag märker åtminstone enorm skillnad i mitt humör när jag suttit för mycket på telefonen.

Och så avrundar jag detta flumlägg med följande ord, som min kloka farmor brukar säga:

”Än har ej ett barn så underbart fötts, att föräldrarna inte är glada när det sover.”😬

Mysigaste rummet i vårt hus

När vi renoverade och flyttade in i början av 2015 skulle alla väggar, förutom några få utvalda (som målades i kalklitir), prompt målas vita. Nu i efterhand vet jag inte om det beror på att jag var oförmögen att bestämma mig eller om jag bara tyckte att vitt var fint. Tapeter var det inte att tala om, nu i efterhand vet jag inte varför men jag gissar att det var för att själva arbetet skulle ta ”så länge”, i förhållande till tidsplanen vi hade.

I början av årsskiftet fick vi hemskickat några tapetrullar från Aveo av märket Ferm Living. Så kallade non woven easy-up tapeter som endast behöver tapetklister för uppsättning, tapetklister, och lite tålamod såklart.
IMG_9641
Väggen ni ser ovan har min farfar tapetserat, min 84-åriga superfarfar. Tanken var först att jag skulle gjort det, men vi insåg väldigt fort att med Tonys arbetstider, och två små barn var det inte den mest realistiska lösningen. Så gammelfarfar och gammelfarmor var här en dag, avlastade med barnen och satte upp tapeter – det ni! Är så tacksam över att de finns och att de orkar, det är en sån gåva att mina barn får uppleva en tid med mina farföräldrar!

Vi återvänder till Ferm Living en stund, tapeter var inte det enda som fanns i paketet utan även denna vackra spegel som passar lite varsomhelst. I hallen, i toaletten, eller som här, för att ge rummet ett djup.
IMG_9643

Under spegeln fäste vi en Hexagon Pot, som jag är så förtjust i! Skulle kunna ha en vägg full av dem! Så snyggt att kunna fästa lite grönska på väggarna, utan trådar eller något annat som är i vägen. Två skruvar och – ta-daa! Så har du en grönskande detalj i rummet, eller varför inte fästa några i köket och sätta lite örter i? Krukan är bara att plocka ur Plant Holdern, ifall du vill byta dess innehåll. Både krukan och hangern hittas såklart i flera olika färgalternativ och storlekar, för att passa in med din inredning, här valde jag att plocka upp guldstänket i tapeten, och det grå i själva hängaren smälter in med tapeten (och råkade vara exakt samma färg som spegelns grå detaljer). Och ja, jag vet att jag sagt det förut, men under hela mars månad är ALLT från Ferm Living reducerat med -20%

IMG_9646

Men tapeten alltså, när man stiger in i hallen och tittar till höger tittar man rakt in i vårt ”mellanrum”, som vi kallar det, och rakt på denna vackra vägg. Och känslan är så mysig och ombonad gentemot den kalla, vita vägg vi hade där tidigare. Rummet känns nästan magiskt! Älskar guldstänket i tapeten som passande nog heter Confetti, det är så diskret att väggen ibland ser helt grå ut, men beroende på ljuset så kommer det guldiga fram, vilket syns bra i bilden nedan. Confetti finns i flera vackra färgaltenativ, och hade vi inte kört på grått hade vi nog gjort tvärtom och tagit den i off-white i stället. Den rosa hade passat perfekt i Miriams rum, men är så nöjd med kalklitiren där redan så det fick vara.

IMG_9642

Har ni någon favorittapet ur Ferm Livings kollektion?

Såren i småbarnsåren

Dom senaste månaderna har varit några av de tyngsta i mitt liv. Småbarnsåren i ett nötskal, men jag funderar ofta och mycket på om det faktiskt är meningen att det ska vara så här tungt och så här motigt!? Att konstant leva med känslan av att man precis kämpat sig upp till ytan för några kvicka andetag, innan någon trycker ner en under vattnet igen. ”Njut när de är små” och ”små barn, små problem” får jag ofta höra, och jag kan förstå vad de menar, men ändå inte.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -005

En stor del av hur man mår grundar sig såklart i sömnen, som just nu är under all kritik. Rent ut sagt katastrofal. Lillasyster sover som en kratta = jag blir kort i tonen, lättirriterad och deppig. Parrelationen blir lidande på grund av båda föräldrarnas korta tålamod och jag tycker ofta det känns som man är ett par huggsköldpaddor som hugger och drar sig tillbaka in i skalen om vartannat. Inget känns särskilt roligt just nu.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -006

Samtidigt är man så medveten om barnen i hela denna rumba. Vad ser dom? Hur ser dom på livet? Vad fångar dom upp? Blir det sår? Hur kommer barndomssåren? Och när minns man dem?

Jag har världens finaste föräldrar. Men visst har jag sår från tidig ålder ändå, så tidigt som kanske 3-, 4-åring kan jag minnas. Inte kanske exakta händelser, men kanske känslor. Känslan av misslyckande, känslan av skam. Resultatet av kanske lite för trötta föräldrar, och lite för trotsiga barn. Det är ju helt normalt.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -010

Men ändå, ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag också kommer ge mina barn sår, sår som formar dem. Sår som följer med.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -129

Och jag kan inget annat än tänka; jag vill inte. Jag vill inte att mina stunder av svaghet ska kunna påverka så mycket hos ett litet barn. Jag önskar att mitt tålamod var lika långt som Kinamuren, jag önskar jag hade en reset-knapp jag kunde trycka på när jag känner att jag blir för trött. Men vi är bara människor..

.. och för det mesta är jag en jättebra mamma, som orkar mer än hon tror, som vill mer än hon kan och som älskar mer än hon förstår.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -163

Men ändå. Att vara mamma, är nog det mest skrämmande jag någonsin gjort.