Jag har fått jobb på… 

De senaste dagarna har jag gått omkring med ont i magen. Arbetsplatsen jag sökt jobb till hade lovat att ringa senast fredag, både till de som fått tjänst och inte fått tjänst. Under Umeåresan hade jag rejält svårt att slappna av för jag visste att jag kunde få min dom precis när som helst. Men det visade sig att det skulle ta till denna morgon innan de ringde. Och vilket roligt besked de ringde med sedan! Efter 4 antagningsmoment inklusive 3 intervjuer så blev jag anställd som en av försäljarna på H&M som öppnar i Jakobstad nya köpcentrum till hösten! Hur kul som helst! 

Så än en gång fick vi ändra våra planer, men jag känner att det här blir bra, så bra. 

Fireworks!

***Inlägget i fortsatt samarbete med Lindell Flowers***

Det börjar bli en härlig vana det här med att trava in på Lindell Flowers på fredagmorgnarna. Vad är nu inte bättre än att starta dagen med doften av snittblommor och härliga krukväxter som fyller rad efter rad i blomsteraffären, inspirationen flödar hela dagen sen, åtminstone före mig.

Denna fredag hade jag och Mikaela självklart venetzianskhelgen i tankarna när vi började bygga min bukett. Jag ville ha fyrverkerier i en färgsprakande ensemble!
Och jag tycker vi lyckades riktigt bra!

IMG_5315
I buketten har vi använt craspedia, celosia, liatris, olika krysantemer och hirs.
Blommor har så vackra namn!

IMG_5316IMG_5321

Craspedian (de gula blommorna) blev jag glad över att återfinna, den var en av blommorna som användes i min brudbukett, och som alla herrar i vår närmaste släkt hade på bröstet under bröllopet. Craspedian gör sig fin som torkad också och förlorar inte formen trots det.

IMG_5325IMG_5329IMG_5331

Blommor är verkligen små mästerverk, de får en på sånt bra humör, och jag tycker att halva charmen är den, att de inte håller för evigt. Man lär sig njuta av dem precis som man borde lära sig njuta av stunden.

Just nu hade de på Lindell Flowers laddat upp med typiska venetzianskbuketter. Där fanns så många vackra buketter och så klart kan man ju göra sin alldeles egen om man inte hittar en bukett som faller en i smaken! Rekommenderar verkligen ett besök idag för er i Karlebytrakten!

Vaknar bland molnen 

Godmorgon! Vi vaknade innan alarmet här, jag antar att det är vår inre klocka som spökar, vi är så vana att stiga upp tidigt med Elmer att konceptet sovmorgon inte riktigt fungerar som det ska. Inte för att det gör något, vi har ju desto mer dag att ta till vara på såhär. Tony har hoppat i badkaret så jag ligger och drar mig i sängen och njuter av utsikten. Det är andra gången jag är här i sommar och båda gångerna har jag bott på Hotell U&Me. Jag kunde inte vara annat än nöjd!  Mitt i smeten, fantastiskt utsikt invid älven, nytt, fräscht och modernt hotell med det lilla extra!

Idag ska vi utforska staden lite, sen blir det IKEA där tanken är att vi ska bära med oss en matstol åt Elmer, barnlås till lådor och skåp respektive kylskåp (minimarodören har börjat öppna det nu också) och lite detaljer till hans nya rum som förvaring och sånt. Dessutom har jag tänkt välja ut en matta till vardagsrummet.. Vi får ju inte den med oss nu, men det är bra att kunna se dem live innan man bestämmer sig. 

Tack för alla frågor! Keep them coming! Ska försöka svara på dem i helg. 

Aldrig mer på tumis

Jag är ödmjukt tacksam och varm i hela kroppen över gårdagens unika besökarantal. Senast ett enda inlägg fått ett sånt enormt gensvar var den 3.6.2015 då jag skrev det här inlägget. Då var det unika läsarantalet uppe i över 4000. Det är fint att se att människor gärna läser om kärlek.

Idag är kärleken och jag på väg till Umeå. Vi har precis lämnat av sonen och hunden hos farföräldrarna och nu susar Hondan fram längs riksåttan påväg mot Vasa där Wasaline väntar. 

Det ska bli otroligt skönt att få vara bara på två!  Pratade en gång med en person som tyckte helt tvärtom, och som ansåg att när man väl skaffat familj så kan man absolut åka iväg på getaways, men med hela familjen. Och har man väl skaffat barn så får man se till att anpassa aktiviteterna efter det också. 

Jag hör till den som är av helt annan åsikt. Jag vill absolut börja göra saker tillsammans med hela familjen, det är det finaste som finns att få skapa minnen tillsammans. Men, man måste se till att hitta på saker på två ibland också! Att åka iväg, eller bara vara ensamma hemma för den delen, för att vårda sitt förhållande är livsviktigt för den där gnistan. I vardagen är det lätt att man slår emot varandras hörn och kanten och bara går på autopilot för att orka dagen ut, för att sedan kollapsa i soffan framför en dålig film när de mindre äntligen somnat. Enligt mig är partnern din livet ut bara båda är beredda att kämpa för förhållandet,  barnen kommer alltid finnas där, men de är bara hos en för en kort stund innan de flyttar ut boet och söker sin egen lycka. Sen är det du och din partner, for life, så om man låter förhållandet dö ut på vägen kommer man plötsligt ur tunneln som olika människor.  

Vad tycker ni? 

En kärleksförklaring

Mars 2013. Vi hade bestämt oss för att en gång för alla gå skilda vägar. Vi var väl båda rätt säkra på vår sak. Bittra, arga och besvikna ansåg vi att olikheterna vi hade vägde tyngre än de fina sakerna vi båda delade. Det var slut. Finito.

Tystnad rådde i flera månader. Den längsta tystnaden sen vi träffades år 2009.

Sommaren kom. Det var första veckan i juni. Min hemstad surrade av förväntan då fotbollsföreningen i staden arrangerat en stor konsert med Toto samma vecka. Folk kom långväga för att lyssna. Jag var där med min familj, och i mitt stilla sinne tänkte jag, att du säkert befinner dig i folkmassan. Jag kunde inte hålla mig, så jag skickade iväg ett meddelande med orden: ”Är du här?”. Sekunden därefter får jag syn på dig.

Det var som om två magneter drogs till varandra- ingenting kan klämma sig emellan. Sekunder senare satt vi fast i varandra i en stor omfamning som varade flera låtar igenom. Till tonerna av ”I will remember” viskade jag sex ord som jag inte ens behövde tänka igenom innan de rann ur munnen på mig: ”Vill du vara med mig alltid?”. Svaret kom i form av en björnkram. Den varmaste kram som någonsin existerat.

Den junikvällen var väl egentligen den första dagen vi lovade varandra att älska varandra i nöd och lust, trots våra olikheter och meningsskiljaktigheter. Ett löfte som skulle komma att slutas lite mer än ett år senare. På vår bröllopsdag.
IMG_1718_mini

23.08.2014. Så står det inuti en av de två ringarna jag stolt bär på mitt vänstra ringfinger.
Idag är det två år sedan jag blev ringmärkt, sen vi lovade varandra evig trohet.
Det är inte ett löfte som ska tas lättvindigt.

Att vara kära i varandra livet ut är inget som man kan lova. Det finns inga garantier. Men det man däremot kan göra är att lova att alltid ge allt. Att alltid stå på varandras sida.
Att aldrig, aldrig ge upp.

Det är inte alltid lätt att vara fru till en björn som min man. Lika knepigt är det säkerligen att vara man till mig. Vi kämpar ännu med varandras olikheter. Vi kommer inte alltid överens. Vi går igenom små krig flera gånger i veckan. Men när kriget är slut, när stormen dragit förbi, då finns det ingen famn jag hellre skulle befinna mig i, än din.

Du är min klippa i alla väder.

Jag kanske får äta upp mina ord

En vecka efter att vi beslutat att jag och Elmer skulle stanna hemma en tid ännu, förändrades plötsligt allt igen på grund av ett telefonsamtal. Inte vilket som helst, såklart. Ett sånt som innehåller en möjlighet till något man länge drömt om.

Jag pratar alltså om en jobbintervju.

Jobbet jag sökt till, en möjlighet jag i princip redan hade lagt bakom mig ringer upp mig. En mäktig känsla. Jag fick göra en telefonintervju, därifrån har jag skickats vidare två gånger, det är så det funkar, noggrann handplockning. Just nu känns det lite overkligt. Och jag och T med mig väntar på besked som skulle komma inom denna vecka.
Det är pirrigt och smånervöst. Och jag har börjat drömma.

IMG_5228.jpg

Vi bestämde så, att om jag mot all förmodan skulle få det här jobbet, då får Elmer börja  inskolningen lite efter sin ettårsdag, eventuellt strax före, och vid årsskiftet är det tänkt att han ska vara på dagis 25-30 timmar i veckan. Men det är bara om. Och det där om:et känns bra. För det är en antingen-eller situation vi är i just nu. Det är det jobbet eller så är jag hemma. Så enkelt är det.

Elmer är en social liten typ. Han klarar det hur fint som helst.
Det är bara mitt hjärta som brustit lite vid tanken på att lämna honom på dagis.
Men just nu känns det bättre. Kanske just för att vi är mer förberedda, och för att jobbet jag sökt till känns så otroligt rätt. Det är bara att hålla tummarna.