Mjölkprovokation over and out!

Idag fick vi äntligen samtal från läkaren angående Miriams mjölkprovokation som påbörjades på sjukhuset i fredags och som fortsatt här hemma under helgen. Vi var tvungna att avbryta den igår reda för Miriam var så arg, ledsen och irriterad, samt rödflammig i hela ansiktet, med andra ord var det som vi trodde.

Jag var lite rädd att hon skulle åka ut för sojaprovokation till näst eftersom rådgivningen sa att de ofta gör det med de som är mjölkallergiker – sojaersättning är billigare än mjölkfri så det skulle ha varit nästa alternativ, och vi som inte vill ge soja skulle snällt ha fått köpa den mjölkfria till fullpris utan stöd från FPA.

IMG_9166
Men läkaren var suverän, lyssnade, förstod och ställde motfrågor, och när det var klart och jag satte på luren var pappren på väg till FPA. Så skönt! Så nu kör vi mjölkfritt på recept. Känns bra att lillan får det hon behöver, och ni anar inte hur dyr mjölkfri ersättning är, så det var en lättnad att få lite tillbaka för det vi hittills köpt också, såklart.

IMG_9198
Ikväll väntar föräldrakurs i Jakobstad, och barnen kommer få hänga med mommo och moffa här hos oss. Lite som en minidejt för mig och Tony tillika. Känns ännu mer berättigat då man gör det av en viktig orsak.

27781074_10155464328898121_476611391_n.jpg
Min lilla, bullkindade blåögda. ❤

Annonser

Nu tycker jag det räcker

Som om det inte räckt med motgångar i form av sömnlöshet, sjukor, RS-virus och what not råkade jag i förra veckan ut för en riktigt konstig magsmärta. Hela natten till fredag låg jag och skakade då det kändes som om någon tänt en eld i magen på mig. Miriam hade mjölkprovokation på fredag morgon och Tony fick ta med henne på det då jag varken sovit eller vågade åka iväg, ifall det hela nu skulle visat sig vara magsjuka.
Under dagen lugnade allt ner sig lite, men på kvällen tilltog det igen och under natten låg magen i brand. Det var så hemskt! Jag var så ofta vaken att jag till och med tyckte att Miriam sov bra, eftersom hon vaknade så mycket mer sällan än mig. På något sätt kom jag igenom utan att bli galen men på morgonen tyckte Tony det var dags för mig att ringa till jouren.

Spenderade sen två timmar på jouren där de först misstänkte blindtarmsinflammation, men när värdena från blodproven sen kom in var allt okej och läkaren tyckte att det som skulle hjälpa mig var ”vila och värkmedicin”. Sagt och gjort. Hem igen med en ond magen och ett recept på värkmedicin som jag inte ens hämtade ut, för att jag var så sur. Tack vare änglar till far- och morföräldrar fick jag ändå möjlighet till vila, och jag låg och slumrade på soffan med värmedyna på magen hela dagen. På kvällen tilltog smärtan igen och det kändes som om magen var fastspänd i ett skruvstäd – hur jag än försökte slappna av i magen var den ändå helt och hållet indragen och magmusklerna spända som gitarrsträngar. Det enda som sist och slutligen hjälpte var värmedyna och 1 gram Panadol som vi hamnade att hämta från grannarna eftersom jag varit så envis och inte hämtat mina tabletter.

Söndagen var återigen bättre under dagen, på kvällen tilltog det igen, men det var lättare än tidigare kvällar och idag har jag kunnat stå upprätt igen. Har ingen aning om vad det var, men jag börjar misstänka magsår eller magkatarr – stress har inte annars påverkat mig, men den senaste tiden har det kanske varit lite väl mycket..

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -013

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -036.JPG

Nu har båda barnen äntligen somnat, och Tony och jag ligger och gör det vi gjort nu de senaste veckorna, ser på Game of Thrones, säkert sjätte varvet för vår del, men det är ju så enkelt när man älskar er serie, vi har så begränsat med tid om kvällarna att vi inte orkar söka något nytt, i rädsla för att det ska vara bortkastad tid. Eller har ni något serie-/filmtips som är garanterat bra?

Foton av Sofia Ylimäki-Lindqvist

”Tuttu sönder” – Om att sluta med napp

Nu kan jag (äntligen) och med handen på hjärtat säga att det äldre barnet i huset är helt och håller nappfri. Vi har slitit våra hår med när och hur vi ska ta fighten, Elmer har varit minst sagt beroende av sin napp, även om han bara haft den under tupplur och på natten sen april, och vi förberedde oss på världens undergång, typ, när det väl var dags.

IMG_6354.jpg
Liten Elmer för exakt ett år sedan, 1 år och tre månader. ❤

Men det var så enkelt. Nästan löjligt, med tanke på hur mycket vi bävat. Elmer har kunnat bli hysterisk varje gång han velat ha nappen men inte fått den, ibland har han bara fått för sig, mitt på dagen, eller inför en bilresa att det är dags för ”tuttunalle” som han kallar sin fina kombination av nalle och napp, så att det skulle bli såhär enkelt trodde vi aldrig.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -008
Nallen och Tutten, i höstas.

Hur gjorde vi då? Jo, vi valde ett av de många fina tips vi fått, och klippte helt enkelt av sugdelen på de två napparna han hade kvar. Sen lät vi honom hitta dem på golvet ”av en slump” när han väl var vaken och på bra humör.
Ojdå”, sa han bara ”va hände?” Sen försökte han sätta den i munnen. ”Man kan inte bita? Den e sönder..” Han var inte alls ledsen, utan mest eftertänksam. ”Måste sätta i roskis.” Tyckte han sedan, och så förde vi dem tillsammans till sophinken.

Bara sådär!

Inför nattningen frågade han nog efter dem, men då sa vi bara ”minns du, dom hade ju gått sönder?”. Varpå han fundersamt svarade ”Miriams tuttu inte sönder..”

Nu räcker det med att han lägger sig i sängen med nallen, och så konstaterar han bara ”dom e sönder, gröna och blåa tuttun” (De två återstående var gröna och blå.) That’s it.
Visst, det tar lite längre för honom att komma till ro och somna, nappen har varit lite av en tranquilizer för honom, men det var dags, då vi kände att den påverkade honom så mycket under dagen, allt kretsade kring den.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -006
Nyvaken pappas famn, i höstas.

Nu tycker jag själv att han är betydligt stabilare. Och han som tidigare redan pratat massor för sin ålder har börjat bilda långa, funderingar och meningar, nu när nappen inte är i vägen. Vi hoppas det håller i sig. Kan nog säga, sådär i efterhand, att jag inte vet varför vi funderade så länge som vi gjorde, eller egentligen vet jag ju, för han har varit så beroende att vi varit beredda på sömnlösa nätter, men ingenting har ändrat, han sover likadant (lika dåligt) som tidigare. 😀

Lycka till till er som funderar på att sluta. Och ni som slutat, ni kan väl berätta era storys här i kommentarsfältet, så fler får ta del av dem? 🙂

Grönkålschips

Ni vet ju att när det är glesare på bloggen är jag desto aktivare på instagram. Kvällens instastory bjöd på grönkålschips, för att fira att båda barnen åtminstone somnat kl 20. Det ger mig 2 timmar innan Miriam vaknar för att äta och förhoppningsvis, somna om, och innan jag också lägger mig.

Gjorde en liten ”omröstning” på min story och ca hälften av de som svarade har inte prövat grönkålschips. Och jag tycker det är så fruktansvärt gott! Så för er som aldrig prövat, så här gör jag mina:

– Sätt ugnen på 150 grader varmluft, eller standardläge 175 grader.

– Ta några blast grönkål, avsköljda och torra och dra av små blad från stjälken, de större bladen kan du dela i mindre bitar så att alla är ganska i samma storlek.

– Sätt den i en skål och ringla över olivolja, krama in oljan så att alla blad blir glansiga och fina av den, de ska inte drypa, men de ska alla vara täckta.

– Sprid ut grönkålen på en plåt täckt med bakplåtspapper, de får ligga ganska tätt eftersom de krymper, men lägg helst inga blad ovanpå varandra.

– Strö över flingsalt eller himalayasalt

– Rosta i ugnen i ca 10 minuter. Men håll koll! De ska alla vara torra och krispiga, inte mjuka i mitten, men de bränns väldigt enkelt, så ta ut dem så fort de torkat!

Grönkål är inte bara gott, utan otroligt hälsosam. Pröva en grönkålspizza med pizzabotten och créme fraiche toppat med grönkål, smulad fetaost och pinjenötter! Himmelskt!

Sömnlösheten gör mig till ett monster

Jag håller på att gå i tusen bitar. Bokstavligen känns det så i kroppen. När kroppen inte får den vila den behöver, inte ens en tiondel, då det känns det så.

Vi har katastrofal rytm här hemma just nu. Barnen sover som mest ca 20 minuter samtidigt numera, 20 minuter där jag får andas, eventuellt dricka en kopp mikrovärmt kaffe eftersom jag inte hann med det vid frukosten, förmodligen äter jag min kombinerade frukost och lunch då också, kanske går på toaletten, sen hinner jag inte så mycket mer, för då vaknar Miriam. Fine, jag vet att det finns de som har det even worse, men någon klok sa en gång att det är onödigt att jämföra sig med andra, för det finns alltid någon som har det sämre ändå.

Nätterna sen, nån gång har jag väl tänkt att vi har det fantastiskt bra ställt att båda barnen lägger sig klockan 20. Men sen då? Om det yngsta sover två-tre timmar, för att sedan bara gnälla sig igenom hela natten, och vakna gång på gång på gång på gång, ibland så ofta som med 10 minuters mellanrum. Det är tortyr. Det finns inget annat ord för det. Att nästan somna, och nästan börja hoppas, för att sedan ryckas upp igen, ur det där härliga, luddiga, nästan-sömn-stadiet. För att sedan stiga upp med storebror mellan 5 och 6, varje morgon.

Kan i skrivande stund inte komma på en mer uttröttande känsla, än den att vilja sova med hela sitt hjärta, men samtidigt känna: ”Äh, vad är det för vits?”.

Sömn är min värsta fiende, och min käraste vän.

Man blir så arg av att inte sova. Hela jag bär på en ilska jag inte tidigare känt, ett odjur som ständigt ligger där under ytan, redo att hoppa fram och ryta till – och det går såklart ut över barnen. Fast det inte borde få göra det. Fast jag inte vill det. Så gör det det.
Jag har alltid sett mig som en bra mamma, en som fått en rätt stor bit tålamod att använda mig av, en som ser möjligheten och inte problemet, och som ser utmaningen, inte hindret.

Allt det är borta nu.
Och den lilla stump som finns kvar av mig är bara stubinen till dynamiten.

Tony, som har andra goda egenskaper, men som kanske saknat det stora tålamodet, har hundra gånger bättre tålamod än jag just nu. Och jag går omkring och är arg på honom, på att han får sova om nätterna, på hans djupa, tunga andetag när jag själv, i ren panik över att inte få sova, sitter och guppar med Miriam på pilatesbollen, upp och ner, upp och ner, och kastar kramdjur på honom när han snarkar (vilket har absolut noll effekt för övrigt), för att jag inte når honom från där jag sitter, och heller inte kan ropa eftersom jag har ett barn i famnen.

Men när jag väl haft mina vredesutbrott där, mitt i natten, som sedan övergått till att gråta, yla och hulka, då börjar jag tycka så extremt synd om mig själv, att jag bara vill krypa upp i hans famn och bli kramad. 
Jag förstår mer än väl varför han inte känner samma sak, (jag har ju nyss varit mer än elak),
men ändå kan jag inte låta bli att känna mig både stött och sårad över att han inte ”förstår” att jag behöver en kram.

Ja, ni hör ju. Det skulle kunna vara bättre på många fronter just nu. Mer och mer tror jag på det, att god sömn skulle lösa många problem här i världen.

Nu ska den här skräcködlan sluta gnälla. Det är ju inte sympatier jag är ute efter utan snarare vill jag väl säga att to all you fellow skräcködlor där ute, you are not alone. Men ibland kan det kännas så.

Så låt oss prata sömn, bombardera kommentarsfältet med era sovande, eller icke-sovande barn, samt lite tips och trix, om ni har sådana på lager.

IMG_9106.jpg

Bild på miniskräcködla, för att mjuka upp textens innehåll en smula.

Nyförälskad

Vet ni, jag har gått och blivit nyförälskad i kalklitir! Antar att det grundar sig lite i det att jag så småningom påbörjat att färdigställa Miriams rum. Det var fint en stund, som babyrum, men nu när skötbordet inte behövs längre är det mest bara i vägen, och någon amningsfotölj behövs ju inte heller, så den fina, gröna IKEAfotöljen som står där nu måste hitta en ny plats. Känner att jag skulle vilja bli av med lite möbler och prylar, förnya mig. Huset som vi renoverade det i början av 2015 passar plötsligt inte in med de visioner jag har för vårt hem på numera 5 indiver (hunden inräknat).

IMG_9061
Två små barn har kommit till sen vi flyttade in, och då blir man plötsligt mer medveten om hur man vill och inte vill ha det. Vilket tar mig tillbaka till kalklitir.. Rummet som ska bli Miriams är målat i färgen antique rose, och just nu är jag så tacksam över att det är målat med just kalklitir, för färgen är ekologisk och doft- och giftfri, och det känns så skönt att ha en sån färg i ett barnrum. Mer och mer försöker jag undvika alla sorters gifter, i såväl mat som sakerna som används i hemmet, främst då rengöringsmedlen och leksakerna. Väggfärg är det ju alltid si och så med, men numera finns det så många giftfria alternativ på marknaden att det känns väldigt lätt att välja. Och så är det ju så otroligt vackert!

IMG_9062
Blir alltid alldeles lugn när jag kommer in i Miriams rum. Hennes rum har alltid det bästa ljuset, och det kompletteras så fint med den levande kalkfärgen på väggarna. Och jag som hatat rosa under två tredjedelar av mitt liv kan ändå inte annat än älska denna färg, och även om rummet en gång målades för att vara mitt kontor, känns det så självklart logiskt att det är Miriam som ska bo här, som om rummet väntat på henne.

Jo, jag inser ju såklart att hon troligen kommer bli en riktig pojkflicka, som helst av allt spelar fotboll eller streethockey med kusinerna (hittills är alla pojkar), men jag tänker, att hon får väl säga till när hon önskar andra väggar än rosa, tills dess, så kör vi på det här..

IMG_9055

Och något som jag tidigare fått konstatera, men som jag konstaterar även nu, när Miss Bella fått flytta in, är hur otroligt bra Miss Mighettos prints gör sig med kalklitir! Åååh…

Har ni testat kalklitir? Och i så fall, vilken färg?

Miss Bella by Mrs Mighetto – Aveo.fi // Pom-pom, ljusslinga, boxar med gulddetaljer och leksak Jollyroom // Kalklitir väggfärg i antique roseAveo.fi //

Days like these

Puh.. Just nu består de flesta dagarna mest av att genomlida. Låter hemskt att säga, men barnen vaknar redan i värsta fall runt 5, och det känns som om jag är vaken natten runt med Miriam. Nu när barnen äntligen blivit något så när friska skulle det ju passat fint med utelek, men det är svinkallt! Så vi har nöjt oss med vagnpromenader nerbäddade i sovpåsar. Vi går ju i alla fall mot ljusare tider, och inspirationen och energin känns mer närvarande, trots tröttheten. Vet nog inte hur jag skulle klara av att leva någonstans där årstider inte existerar på samma sätt som här i Finland, även om jag tycker våren, sommaren och hösten skulle få vara lite längre..

27042978_10155402599198121_807449419_n

Ikväll väntar föräldrakurs i Jakobstad, har länge sett fram emot det. Kursen dras av samma fina människor som håller äktenskapskurser, vilka jag och Tony deltagit på och varit mer än nöjda. Hoppas på att få bra med verktyg för hur man samarbetar med sin tvååring, samt samarbetar som partners i dessa livets mer krävande stunder.

27292601_10155402599193121_413751772_n

27153189_10155402599208121_1381452068_n
Vi har gjort om Miriams liggdelPetit Cherievagnen till sittdel nu, kände att det var dags, hon trivdes så mycket bättre och var så nöjd med att se sig om. När hon väl blev tillräckligt trött så somnade hon och då var det bara att vippa ner stolen till liggläge.

26994973_10155402599213121_1332707110_n
Varmaste jackan och mössan hittade vi förmånligt på Reimas REA. Så nöjd! Elmer har verkligen hållits varm i denna dundröm, varför görs inte lika fina kläder åt vuxna?!

Om att komplettera varandra

Ibland blir jag så förundrad över hur fint det är att ha en Tony. Där jag inte orkar, där tar han vid. Det är lyckat hur sånt funkar. Hela veckan har jag varit alldeles slut, och flera gånger har jag tänkt, att om vi båda uppförde oss som jag denna vecka, då hade nog ingen varit lycklig vid veckans slut.

Har flera gånger sagt att han skulle klara hemmapappalivet bättre än jag klarar av att vara hemmamamma. Vi ”jobbar” på olika sätt, jag gör allting väldigt mycket ”by the book”, rutiner är viktiga, och en viss ordning strävar jag till (även om jag såklart oftast kapitulerar), och jag har svårt att sitta i Elmers rum och leka med Miriam i famnen, för jag tycker det kan bli så krångligt. Tony däremot, han bara gör. Såhär fann jag dem igår, hela gänget. Två nöjda barn, och ett überstökigt rum – men då igen, vad gör nu det? Så länge barnen är nöjda.

27145353_10155399444263121_1902487574_o

RS fann oss också..

Har funderat mycket på timing de senaste dagarna. Tony tog vinterledigt denna vecka och i samma veva passade Miriam på att bli sjuk, riktigt sjuk. I måndags skrev jag ju att vi varit och visat henne i lördags, och då trodde vi faktiskt att det höll på att svänga, men på tisdag morgon stämde de tankarna inte alls med verkligheten. Miriam var gnällig och gråtit direkt från start, och vaknade varm och rödbrusig. Inget var bra och så fort jag skickat Tony i säng på morgonen ringde jag först rådgivningen och sen jouren. De tyckte att vi skulle komma in och visa henne igen.

I
Intressant det här hur hjärnan fungerar, packade knappt med något alls till läkarkontrollen, men kaninen och pyjamasen åkte ner i väskan, som om man undermedvetet visste att vi skulle lämna dit…

Det hela slutade med att vi blev inlagda. Miriam var rosslig i lungorna och andningen stötig, och det mest skrämmande var när hennes feber steg från 38-40 på under en timme. Jag hade gått ut för att flytta bilen till gratisparkeringen så länge svärfar väntade inne med en sovande Miriam. När jag kom in, bara någon minut senare satt Miriam och grät i sjukskötarens famn, alldeles avklädd, för att snabbt försöka få ner temperaturen. Puh.

virus
Det jobbigaste som finns är att se när ens barn har ont.

Natten var ett enda vakande, saturationen var rätt dålig och man kom in och sög ut slem flera gånger under natten, vilket ju gjorde att hon sov bättre, när hon väl somnat vill säga. Hon fick febernedsättande och hade även öroninflammation, visade det sig, så antibiotikan var ett faktum..

Ett dygn senare var hon redan mycket bättre, och när läkaren sedan kom och undersökte henne konstaterade han att vi bra kan vårda henne hemma, om det känns bra. Både Miriam och jag hade börjat klättra på väggarna, så vi styrde kosan hemåt igen. Och här är vi nu. Nu har hon varit feberfri i tre dygn, snorar och hostar lite ännu, men det börjar vara över. Exakt en vecka, Tonys vinterledighet, gick i RS-virusets tecken, men jag är ändå bra tacksam över att han var hemma, dels för Elmers skull, och dels för min egen.

M
En betydligt gladare liten Mimma som fått komma hem.

Har ni sluppit undan de värsta influensorna och virusen hittills i år?

När man plockar upp penseln…

Hellou! Väldigt tyst här.. Här hemma hos oss har vi inte precis blivit bortskämda med egentid den senaste veckan. Barnen har varit sjuka, så tidigt som i tisdags började vi misstänka vattkoppor på Miriam, men troligen var det bara någon form av virus. Hon var helt fine fram till torsdag, då hon började hosta och snörvla, och efter det har båda barnen gradvis blivit sämre. Igår åkte vi in med Miriam för att visa upp henne, hon rosslade så mycket och kunde inte sova alls på grund av slemmet i halsen och näsan, och allt hostande.

Läkaren var suverän! Han var noggrann och så underbar till sättet, hade fullt fokus på min lilla, snörvliga dotter i famnen, behandlade henne så varsamt och tog sig tid att bara prata och le mot henne. Sätter nog alla tummar och tår upp för barnjouren i Karleby, är så tacksam över att den finns! Vi hade fått stanna natten, men läkaren sa att det nog är inga problem att åka hem och pröva om vi vill också.
Det tog några extra timmar för Miriam att komma till ro på kvällen – hon fortsatte vakna av allt hostande och skrika rakt ut i frustration – men när hon väl somnade sov hon som en stock fem timmar i streck, och sov rätt länge idag på dagen också, säkerligen alldeles utmattad efter gårdagen. Elmers förkylning märks mest på den rinniga näsan, hostan, och det ampra humöret. Emellanåt är han som vanligt, men för det mesta väldigt lättantändlig och blir lätt arg och ledsen. Så inte är vi riktigt i skick här hemma just nu..

I all leda över att jag varken orkar eller vill städa när barnen äntligen somnat, vilket blir ganska sent just nu.. så har jag börjat måla. Redan innan jul blev jag intresserad av att måla med akvareller, efter att ha insett att Mrs Mighettotavlorna ju är målade med just vattenfärg. Så jag grävde fram de penslar jag hade hemma, gladdes över att jag hade papper som var tänkt för akvarellfärger, och plockade fram Elmers vattenfärgpalett och målade min första bild.. det blev en målning full med cirklar i olika färger, för att lära mig lite olika tekniker, Youtube är verkligen en suverän inspirationskälla.

Efter det har jag fastnat för skogsdjur, och har börjat måla ungarna av olika skogsdjur. En björnunge blev till innan julafton, efter nyår färdigställde jag en tvättbjörn, och idag blev det en igelkott.. På pappret just nu håller jag på att skissa upp en liten ekorre.
Finner det så otroligt rofyllt! Tänkte lägga upp en skild kategori här för akvarellmålningar, för att följa upp mig själv vartefter jag lär mig olika tekniker. Vad tycker ni? Någon annan därute som målar, eller vad brukar ni göra för att slappna av de där få vakna stunderna när alla barn sover?

26913718_10155380975868121_817534272_n26856297_10155380975818121_633781994_n26793854_10155380975813121_1065615672_n