Inför vecka 26

Märker att man blir extremt lat med dessa magbilder med tvåan, iallafall jag. I arkivet från graviditeten med Elmer finns det bilder från i princip varje vecka. Hittade denna trevliga lista på Linns blogg och tänkte att jag kunde göra en liten preggouppdatering med hjälp av den:

Rörelser: Jaa, äntligen känner jag av dem mer! De har varit så diffusa då livmodern är på framväggen men nu när hon är större och starkare så känns det tydligt hur hon tumlar omkring, sparkar och boxar och sträcker på sig. Mysigt!
Hjärtljud: Mellan 150-160
Sf-mått: 20cm i vecka 22, lite i överkant precis som med Elmer.
Viktökning: 7kg i vecka 22, hade jag haft samma startvikt som med Elmer (några kg underviktig då) så hade viktuppgången redan varit 11kg, så gissningsvis slutar det på samma vikt även denna gång.
Halsbränna: Skönt nog ingen alls efter de äckliga illamåendeveckorna.
Ryggbesvär: Började förra veckan, ont i korsryggen och låsningar till och från, svaghetskänslor i svanken.
Bäckenbesvär: Tyvärr allt för många, förutom foglossningar så lägger just bäckenbottenbesvär grunden till min sjukledighet..
Muskel och vadkramper: Ja usch, de har börjat! Kan inte ligga i soffan och ”bara vara” längre utan att jag så småningom börjar sprattla och sparka med benen för att bli kvitt krypkänslorna…
Åderbrock: Inga nya, däremot blir det jag fick med Elmer på insidan av knävecket tydligare hela tiden.
Nästäppa: Nej, bara vanlig förkylning.
Urinvägsinfektion: Nope, tycks inte ha fallenhet för det.
Känsligt tandkött: Jo, men det var mycket värre för några veckor sedan!
Bättre hy och hår: Håret märker jag ingen större skillnad på, men tacksamt får jag konstatera att huden är mer i balans denna graviditet än när jag väntade Elmer, totalt tvärtemot pojk-flickmyterna, med andra ord.
Illamående: Inget ihållande längre, bara sånt som kan komma plötsligt, för att försvinna lika fort efter att man spytt.
Trötthet: Konstant. Som en fin kombination av dåliga nätter med Elmer, och sämre nattsömn på grund av kramp i benen och svårighet att hitta någon bekväm sovställning.
Upp och ner i humöret: Lite stabilare än för några veckor sedan. Men är nog väldigt blödig och gråter lätt över orättvisor.
Strimmor på magen: Nej.
Putande navel: Mer nu än med Elmer, men inte sådär put-putig, mer platt och uträckt, med en liten upphöjning inuti.
Svullnader: Ja, om jag sitter stilla för länge eller där det är varmare än vanligt, annars inte.
Yrsel: Konstigt nog inte…
Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Nej, inget jag reagerat på iallafall.
Blodbrist/ järnbrist: Jo, i vanlig ordning ligger hemoglobinet just nu på 111.
Sammandragningar: Yup. Mycket.
Sömnproblem: Yes, kuddarna har flyttat till sängen.
Nytt konstigt matbehov: Inga cravings, men isbitarna har gjort sin återvändo till min diet. Och jag äter gärna vattenmelon, fetaost, kiwi, turkisk yoghurt, apelsinjuice och annat fräscht och syrligt, varvat med riktigt ohälsosamma saker som choklad och kex. Äter dessutom mycket riskakor med jordnötssmör och banan på just nu! MUMS!

17409906_10154564772483121_1193114857_n.jpg

Bild från förra veckan. Magen växer skrämmande fort just nu! Är helt ärligt lite rädd för vad sommaren för med sig, elefantmode – nästa!

Man får inga duktighetspoäng för att säga emot doktorn

I tisdags blev jag sjukskriven.
Kan inte säga att jag var helt med på noterna. Läkaren tyckte först att det var dags för ett b-sjukintyg, att jag skulle vara hemma fram till mammaledigheten, jag tyckte lite annorlunda och vi kompromissade och satte det fram till i morgon söndag, med löfte om att jag sedan skulle testa jobba måndag, tisdag och onsdag, för att sedan se vad privatläkaren tycker nu inkommande torsdag.

Visst känner jag att det börjar vara på slutrakan, mitt jobbande, men jag har hemskt svårt att acceptera det. Dels för att jag inte ens hunnit jobba två månader på min nya arbetsplats, var jag trivs så otroligt mycket, dels för att jag vet att jag behövs där och dels för att en del av mig är så himla envis och tycker att kroppen inte har rätt att bestämma så mycket, ännu. Jag är ju självklart medveten om att kroppen bestämmer allt i det här fallet, men låt mig leva i förnekelse i tre dagar iallafall, så ser vi sen.

Det har gått så snabbt, ena veckan jobbar jag utan problem, för att nästa vecka tilldelas en hel rad nya kramper och krämpor – orättvist! Sammandragningarna har varit lite för många och lite väl täta, foglossningar, som jag aldrig upplevt tidigare har börjat göra sig påminda, och trycket neråt bland annat gör att det är obehagligt att stå och gå längre stunder, och nu råkar mitt jobb vara ett sånt där man i princip står 6,5-7h/skift, och jag är heller inte typen som sätter mig ner och vilar när det finns mycket att göra, eller när andra kollegor jobbar vidare, tyvärr.

Under den här veckan har jag fått en hel del möjlighet till vila, men den har även varit extremt intensiv då Elmer haft några sämre dagar och sämre nätter. Tony jobbar dessutom långa dagar måndag-söndag denna vecka, så jag har fått hålla ställningarna här hemma. Idag har det dock vänt lite, och jag och E har haft en riktigt fin dag som började med en lyxbrunch i Jakobstad för min del, det om något gav mig en riktig energiboost! Men det skriver jag mer om i morgon.

Men ja, där har ni den senaste prognosen, inte alltid så roligt, det här med graviditet, men man måste väl lära sig lyssna till kroppen förr eller senare.

17409493_10154576444778121_1722210396_n.jpg

Vårig vardagsrums-makeover

I onsdags fick jag nog av att bara ligga på soffan och känna mig oduglig i mitt ack så välsignade men opraktiska tillstånd, så jag ringde mamma och bad henne komma och hjälpa mig att förverkliga några av mina inredningstankar jag länge haft för vardagsrummet.

Vårt vardagsrum är riktigt stort, men inte särskilt praktiskt och saknar möjligheter till lösningar så fort man blandar in en teve. Hade jag fått välja hade vi ju skitit i teven och satt den i ett annat rum, men nu är vi ju två vuxna människor i hushållet, så jag fick göra en kompromiss. Här nedan ser ni före-och efter bilden. Känner att rummet fick mer ”mening” och blev lite mer logiskt än det var innan. Sofforna grupperades och skapade en naturlig bas och samlingspunkt i rummet, de vackra stora fönstrens blev fria från soffryggar och släpper in maximalt med ljus. Monsteran fick flytta ut från matsalen och in i det ljusa vardagsrummet, får se om jag blir tvungen att flytta den från fönstret dock. Teven hamnade vänstra, inre hörnet och syns inte i bild, och den tomma(?) Billy-bokhyllan fick söka sig nån annan stans. Idag bytte jag dessutom kuddöverdragen till soffkuddarna, och resultatet blev precis sådär fräsch och vårigt som jag ville ha det. Där teven stod tidigare hamnade den vackra byrån som mamma målade om åt mig när jag väntade Elmer, och på den några tavlor och nyplanterade suckulenter. För tillfället är jag nöjd, men jag har tänkt mig en liten tavelvägg ovanför den grå byrån i framtiden. Mattan, som vi varit väldigt nöjda med under de murriga vintermånaderna bytte vi ut mot en ljusare variant som direkt gav mer ljus åt rummet, mycket enklare att variera soffkuddarna med den mattan, får man ju konstatera…. Nu är bilderna rätt mörka, men ni förstår grejen. 🙂 Vad tycker ni?

Detta bildspel kräver JavaScript.

IMG_6449IMG_6454IMG_6451

IMG_6452

Han och jag = kärlek.

Han och jag. Jag och Han.

Jag brukade tänka att vi var som två magneter. Förr i tiden, när vi kom på avigsidan med varandra, trodde vi att vi var tvungna att komma så långt ifrån varandra som möjligt. Genom åren vet vi bättre. Vi har lärt oss. Fogat oss efter varandra.

Han har alltid varit min klippa, när det stormat så mycket att jag varit rädd för att sjunka till botten som en sten, eller känt marken rasa under mina fötter. Med honom har jag alltid hållits stående.

10441214_10152202626503121_3978752044127665117_n

Ärligt talat var jag till en början lite rädd för hur livet skulle forma oss när vi fick barn. Vi är inga vidare stresståliga människor, och jag fruktade att det nya livet skulle slita och riva i oss tills det inte fanns mycket kvar. Jag hade så fel.

Vi har lärt oss massor, om livet, om varandra, om föräldraskap, om vilka stormar som är värda att möta, och vilka man kanske borde söka skydd för. Framförallt har vi lärt oss förlita oss på vår tro, och funnit frid i att vi aldrig behöver möta någon av dessa stormar ensamma.

Kärleken finns kanske inte alltid längre i kärleksförklaringar i form av meterlånga textmeddelanden, dyra gåvor, långa stunder i soffan framför en tv-serie eller film, dyra restaurangbesök och resor på två. Visst får den lyxen finnas där ibland också, men desto oftare finns den, ständigt närvarande i vardagen.

Den finns i den där kramen efter en lång dag. I det lekfulla gnabbandet om vem som ska byta blöja. Den finns i det faktum att Tony stiger upp med Elmer alla morgnar han bara kan, så att jag ska få sova vidare. Den finns i bönerna han sänder uppåt, när jag ligger vaken om nätterna med alltför många tankar virvlande i huvudet, och i en tömd diskmaskin, trots att ingen av oss egentligen har orken att göra det.
Och den finns i blicken när vi ser på Elmer och alla de framsteg han gör.
Alltjämt finns den där och gör sig påmind i alla små vardagshandlingar,
det gäller bara att se den och ta den till sig.

10363921_10152202976208121_4576595048293317065_n

Tony och Sara. Sara och Tony. Och aldrig har det varit mer sant än nu.

Stilla morgon

Som motvikt till mitt tidigare, inte allt för muntra inlägg kan jag ju fortsätta med att berätta om våra underbart tidigare morgnar och över hur jag ändå är en smula tacksam över att det åtminstone är ljust därute när vi vaknar.

Elmer har en ny rutin, han sover i ett streck mellan 20-04:30, efter det krånglar han och ligger halvvaken och pratar om ”tutten” (nappen), ”dicka” (dricka) eller svamlar om allt mellan himmel och jord tills någon (oftast jag) stigit upp för att ge honom nappen. Blöjan har vi slutat byta nu eftersom vi äntligen fått bort den där flaskan om nätterna, han får några klunkar ur ett vanligt vattenglas på kvällen och sen är han oftast nöjd, men han nämner det fortfarande så vi ska ta oss an slutklämmen; bort med flaskan från dagis, så fort som möjligt så antar jag att vi kommer på rätt köl.

Jag som just nu har en period av krypningar i benen och sådär allmänt försöker komma underfund med något annat sätt att sova på än på rygg, har min allra bästa sömnperiod just mellan halv fem på morgonen, fram till ca 9:30. Men det krockar ju liksom lite med Elmers nya rutiner… Han ska nämligen upp och det med basta klockan 5:45-6 på morgonen. Alltid. Oavsett hur trött han är. Tony är min räddare i nöden eftersom han är den mer morgonpigga av oss, så under hans kvällsveckor stiger han upp med Elmer och låter mig sova vidare till ca 8. Men under morgonveckorna har jag såklart inget annat val än att stiga upp med husets yngsta och morgonpiggaste. Detta känns som tortyr i sig, men att han sen ännu är rejält gnällig fram till tuppluren klockan 11:45 gör ju inte saker och ting mer trevliga precis. Vi är på vippen till att börja flytta över honom till sitt eget rum, men det känns sisådär just nu eftersom han vaknar första gången redan 4:30. Tips?!

IMG_6428
Denna morgon började alltså lugnt och stillsamt, först med lite lastbilskörande, sen med pusselläggning på stora mattan i vardagsrummet. Elmer har fått ett nytt träpussel från miljövänliga Melissa&Doug som vi köpte i en fantastisk liten barntillbehörsaffär på köpcentret Avion i Umeå vid namn MiniMi. Blev alldeles kär i den butiken och hade kunnat ta med mig flera kassar hem. Vi fick även med oss några härligheter till lillan i magen som jag kan visa en annan gång. Blev ni nyfikna så hittar ni MiniMi på andra våningen i högra hörnet från huvudingångarna, men ni hittar även butiken enkelt på kartorna som finns utspridda lite här och var i köpcentret.

IMG_6430
Pusslet är inte bara vackert att se på, men ger även ifrån sig djurläten när biten sätts på rätt plats. Otroligt motiverande för vårt djurgalne lille yrväder. Pussel är så hälsosamt för honom, då han för det mesta har så mycket spring i benen.

IMG_6440
Småbilar och fordon i allmänhet är trots allt det bästa han vet just nu. Och han pratar konstant om ”puppe”=dumpern, ”iine”=grävmaskinen, ”PA-biile”=lastbilen, ”kotte”=helikoptern, ”pii-paan”=flygplan, ”tattåå”=traktorn och massor av andra fordon som sportbilen, blåbilen och ambulansen.

IMG_6441

Och när tröttheten gör sig påmind på grund av hans tidiga uppvaknanden, så ”tootar” han på favoritnallen en stund. Nallen som varit med sen födseln och som jag kan drömma mardrömmar om att vi tappar bort. Nallen som tvättats otaliga gånger redan då den doppats i diverse substanser och maträtter och kroppsvätskor, och som håller på att förlora all päls och fyllning i nacken då den ständigt bärs omkring dinglandes från sin uttänjda scarf. Har svårt att tro att Elmer älskar något mer än sin ”Naije”.

En fråga till er som genomfört eller ska genomföra planerat kejsarsnitt

Dagarna är luddiga i kanterna just nu. Inbäddade i bomull, men inte på något bra sätt, snarare på ett mer bedövande sätt, med en känsla jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Jag antar att det är orkeslösheten som ständigt ligger och lurpassar runt hörnet, som gör att den här underbara, soliga våren, inte alls känns så underbar och solig i mitt sinne. Jag är såklart tacksam över att vi får uppleva ännu en vår, att vi sluppit de värsta virusen och bacillerna, att min familj fått vara frisk och mår bra. Men så antar jag att det ligger lite omvänd psykologi i det hela också. På våren blommar allt, snön smälter bort och tar fram det som legat och sovit under de långa vintermånaderna, människan känner sig så gott som manad till att krypa ur vinterdvalan och göra saker. Jag är inget undantag, men för min del känns det bara som ett måste, inte som något jag vill göra, inte som något jag njuter av att göra. Kanske skulle jag njuta om kraften och energin fanns där, men den är så gott som bortblåst.

IMG_6443
Graviditeten spelar såklart en stor roll i det hela, det är inte lättare att vänta tvåan än att vänta ettan, livet stannar inte upp bara för att du plötsligt väntar barn, det går plötsligt i 200. Förutom det vanliga med hus, hem, barn, hund, familj,  jobb och allt runtomkring dessa som ska skötas varje dag, så har du plötsligt ett nytt litet liv i kroppen som ska tas i beaktande och rås om, främst genom att se till att du själv mår bra, men det är väl där alla käppar i hjulen dyker upp antar jag – för jag mår nog inte särskilt bra. Varken psykiskt eller fysiskt.

IMG_6444

Kroppen har fått sig en rejäl omgång denna graviditet jämfört med när jag väntade Elmer. Rätt logiskt eftersom dessa graviditeter är rätt täta, och Elmer räknas vara 1 år och 9 månader när lillan kommer till världen. Men jag var nog inte beredd på allt som komma skulle ändå. Fram till mitt läkarbesök den 30.3 föredrar jag att inte nämna något om det här på bloggen, känner att jag vill ha alla korten på bordet före det. Och nej, det är väl inte så allvarligt som det låter, men ändå är det det, för det får mig att känna mig som att jag inte fungerar, varken som människa eller som kvinna, det i sig gör att jag mår fysiskt, men absolut främst psykiskt dåligt.

IMG_6445

I och med allt som hänt är det många tankar som satts i rullning, främst av allt känner jag att jag behöver svar på saker och ting innan jag kan få en chans av att njuta av de återstående (iallafall enligt beräkningarna) 15 veckorna av min graviditet. Sen måste jag också inse att jag inte behöver njuta, bara genomföra – njuta kommer jag göra sen när hon är ute – men jag har ju redan förra gången fått förstå att en graviditet i sig inte är något man nödvändigtvis behöver älska. Men mer om det en annan gång.

Nu har jag en stor fråga, och ni brukar vara alldeles fantastiska på att svara, även om jag är sämst på det (jag blir bättre). Med en ständigt växande förlossningsskräck på grund av på bloggen ej ännu nämnda omständigheter börjar jag känna ett allt större behov av att få veta om ändå inte ett planerat kejsarsnitt skulle vara det rätta för mig och min kropp.

Och jag vill gärna höra av er som genomfört ett sådant, eller som fått beviljat ett planerat snitt, vad är era erfarenheter, motiv/anledningar?
Hur blev ni beviljade, hur gick det till?
Hur fungerade tiden efteråt?
Lyfte pappan föräldrapenning under tiden du var sjukledig, eller hur funkade det rent praktiskt? Hur har ni läkt och hurdana önskemål kunde ni framföra till läkaren innan operationen?
Vad annat behöver man veta?

Ni får självklart vara anonyma, eller mejla mig på sarajohannarasmus@gmail.com, om det känns för privat, och jag är otroligt tacksam över era svar. 

Lite tuffare tider

Får medge att vi haft några tyngre dagar hos oss på senast. Dagar kantade av mycket frustrationer och känslostormar, däribland också glädje, tro inte annat, men också av en hel del oro och tankar från min sida.

Har ett tag nu känt att allt inte står rätt till med min kropp, allt som började så bra har inom loppet av några korta dagar helt och hållet vänts upp och ner, och just nu har jag lite svårt att se ljuset i tunneln i form av slutet på denna graviditet, eftersom jag vet att det som hänt troligen bara blir värre när babyn kommit ut. Mer än så kanske jag inte säger ännu, har fått tid till en privatläkare i slutet av denna månad, och efter det är jag mycket klokare.
wp-image-191295853jpg.jpg

Den här lilla herremannen har också en tillfällig svacka i form av dålig nattsömn och vredesutbrott, han är rastlös och orolig om dagarna, och på grund av att han sover så dåligt påverkas ju såväl han som vi av det också, och alltid är det ju inte så lätt att hålla lågan, eller tålamodet uppe, men som med allt annat är ju detta en fas och jag och T kämpar med att vara ”den större människan” när vi hanterar Elmers små känslostormar, för att han ska känna sig så trygg som det bara går.

Ännu jobbar jag, och njuter av jobbet, känner mig som fisken i vattnet, men känner också en frustration över att kroppen inte längre lyder som den brukar, mars månad är en viktig mållinje för mig, sen ser vi hur mycket jag orkar, och hur intensivt, efter det.

Hämtade Elmer från dagis efter jobbet idag, och där är han skönt nog glad och mysig, så jag gissar att han har en period där han behöver extra mycket bekräftelse från vår sida, särkilt min. I morse blev han till exempel alldeles hysterisk när jag gick på toaletten i samband med ett av hans uppvaknande, och senare av att Tony gick ut med honom ur sovrummet så att jag skulle få sova några minuter till innan jag också steg upp. Ikväll har vi mest vara myst och lekt, jag tror jag behövde den närheten lika mycket som han, om inte mer. Och när det väl var dags för nattning så ville jag vagga honom till sömns, precis som jag gjorde med honom när han var liten. Jag sjöng vaggvisor varvat med sånger jag själv sjöng när jag var liten, däribland ”Du vet väl om att du är värdefull”, strök honom över det blonda, rufsiga håret tills jag såg hur hans ögonlock blev tyngre, sen låg vi båda och följde Tranquil Turtles lugnande ljusshow i taket, tills Elmers andetag blev tunga och regelbundna.

wp-image-1763908235jpg.jpg
Och det var en sån där stund då jag gärna hade väckt honom,
bara för att få göra om allt en gång till.