Han och jag = kärlek.

Han och jag. Jag och Han.

Jag brukade tänka att vi var som två magneter. Förr i tiden, när vi kom på avigsidan med varandra, trodde vi att vi var tvungna att komma så långt ifrån varandra som möjligt. Genom åren vet vi bättre. Vi har lärt oss. Fogat oss efter varandra.

Han har alltid varit min klippa, när det stormat så mycket att jag varit rädd för att sjunka till botten som en sten, eller känt marken rasa under mina fötter. Med honom har jag alltid hållits stående.

10441214_10152202626503121_3978752044127665117_n

Ärligt talat var jag till en början lite rädd för hur livet skulle forma oss när vi fick barn. Vi är inga vidare stresståliga människor, och jag fruktade att det nya livet skulle slita och riva i oss tills det inte fanns mycket kvar. Jag hade så fel.

Vi har lärt oss massor, om livet, om varandra, om föräldraskap, om vilka stormar som är värda att möta, och vilka man kanske borde söka skydd för. Framförallt har vi lärt oss förlita oss på vår tro, och funnit frid i att vi aldrig behöver möta någon av dessa stormar ensamma.

Kärleken finns kanske inte alltid längre i kärleksförklaringar i form av meterlånga textmeddelanden, dyra gåvor, långa stunder i soffan framför en tv-serie eller film, dyra restaurangbesök och resor på två. Visst får den lyxen finnas där ibland också, men desto oftare finns den, ständigt närvarande i vardagen.

Den finns i den där kramen efter en lång dag. I det lekfulla gnabbandet om vem som ska byta blöja. Den finns i det faktum att Tony stiger upp med Elmer alla morgnar han bara kan, så att jag ska få sova vidare. Den finns i bönerna han sänder uppåt, när jag ligger vaken om nätterna med alltför många tankar virvlande i huvudet, och i en tömd diskmaskin, trots att ingen av oss egentligen har orken att göra det.
Och den finns i blicken när vi ser på Elmer och alla de framsteg han gör.
Alltjämt finns den där och gör sig påmind i alla små vardagshandlingar,
det gäller bara att se den och ta den till sig.

10363921_10152202976208121_4576595048293317065_n

Tony och Sara. Sara och Tony. Och aldrig har det varit mer sant än nu.

Stilla morgon

Som motvikt till mitt tidigare, inte allt för muntra inlägg kan jag ju fortsätta med att berätta om våra underbart tidigare morgnar och över hur jag ändå är en smula tacksam över att det åtminstone är ljust därute när vi vaknar.

Elmer har en ny rutin, han sover i ett streck mellan 20-04:30, efter det krånglar han och ligger halvvaken och pratar om ”tutten” (nappen), ”dicka” (dricka) eller svamlar om allt mellan himmel och jord tills någon (oftast jag) stigit upp för att ge honom nappen. Blöjan har vi slutat byta nu eftersom vi äntligen fått bort den där flaskan om nätterna, han får några klunkar ur ett vanligt vattenglas på kvällen och sen är han oftast nöjd, men han nämner det fortfarande så vi ska ta oss an slutklämmen; bort med flaskan från dagis, så fort som möjligt så antar jag att vi kommer på rätt köl.

Jag som just nu har en period av krypningar i benen och sådär allmänt försöker komma underfund med något annat sätt att sova på än på rygg, har min allra bästa sömnperiod just mellan halv fem på morgonen, fram till ca 9:30. Men det krockar ju liksom lite med Elmers nya rutiner… Han ska nämligen upp och det med basta klockan 5:45-6 på morgonen. Alltid. Oavsett hur trött han är. Tony är min räddare i nöden eftersom han är den mer morgonpigga av oss, så under hans kvällsveckor stiger han upp med Elmer och låter mig sova vidare till ca 8. Men under morgonveckorna har jag såklart inget annat val än att stiga upp med husets yngsta och morgonpiggaste. Detta känns som tortyr i sig, men att han sen ännu är rejält gnällig fram till tuppluren klockan 11:45 gör ju inte saker och ting mer trevliga precis. Vi är på vippen till att börja flytta över honom till sitt eget rum, men det känns sisådär just nu eftersom han vaknar första gången redan 4:30. Tips?!

IMG_6428
Denna morgon började alltså lugnt och stillsamt, först med lite lastbilskörande, sen med pusselläggning på stora mattan i vardagsrummet. Elmer har fått ett nytt träpussel från miljövänliga Melissa&Doug som vi köpte i en fantastisk liten barntillbehörsaffär på köpcentret Avion i Umeå vid namn MiniMi. Blev alldeles kär i den butiken och hade kunnat ta med mig flera kassar hem. Vi fick även med oss några härligheter till lillan i magen som jag kan visa en annan gång. Blev ni nyfikna så hittar ni MiniMi på andra våningen i högra hörnet från huvudingångarna, men ni hittar även butiken enkelt på kartorna som finns utspridda lite här och var i köpcentret.

IMG_6430
Pusslet är inte bara vackert att se på, men ger även ifrån sig djurläten när biten sätts på rätt plats. Otroligt motiverande för vårt djurgalne lille yrväder. Pussel är så hälsosamt för honom, då han för det mesta har så mycket spring i benen.

IMG_6440
Småbilar och fordon i allmänhet är trots allt det bästa han vet just nu. Och han pratar konstant om ”puppe”=dumpern, ”iine”=grävmaskinen, ”PA-biile”=lastbilen, ”kotte”=helikoptern, ”pii-paan”=flygplan, ”tattåå”=traktorn och massor av andra fordon som sportbilen, blåbilen och ambulansen.

IMG_6441

Och när tröttheten gör sig påmind på grund av hans tidiga uppvaknanden, så ”tootar” han på favoritnallen en stund. Nallen som varit med sen födseln och som jag kan drömma mardrömmar om att vi tappar bort. Nallen som tvättats otaliga gånger redan då den doppats i diverse substanser och maträtter och kroppsvätskor, och som håller på att förlora all päls och fyllning i nacken då den ständigt bärs omkring dinglandes från sin uttänjda scarf. Har svårt att tro att Elmer älskar något mer än sin ”Naije”.

En fråga till er som genomfört eller ska genomföra planerat kejsarsnitt

Dagarna är luddiga i kanterna just nu. Inbäddade i bomull, men inte på något bra sätt, snarare på ett mer bedövande sätt, med en känsla jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Jag antar att det är orkeslösheten som ständigt ligger och lurpassar runt hörnet, som gör att den här underbara, soliga våren, inte alls känns så underbar och solig i mitt sinne. Jag är såklart tacksam över att vi får uppleva ännu en vår, att vi sluppit de värsta virusen och bacillerna, att min familj fått vara frisk och mår bra. Men så antar jag att det ligger lite omvänd psykologi i det hela också. På våren blommar allt, snön smälter bort och tar fram det som legat och sovit under de långa vintermånaderna, människan känner sig så gott som manad till att krypa ur vinterdvalan och göra saker. Jag är inget undantag, men för min del känns det bara som ett måste, inte som något jag vill göra, inte som något jag njuter av att göra. Kanske skulle jag njuta om kraften och energin fanns där, men den är så gott som bortblåst.

IMG_6443
Graviditeten spelar såklart en stor roll i det hela, det är inte lättare att vänta tvåan än att vänta ettan, livet stannar inte upp bara för att du plötsligt väntar barn, det går plötsligt i 200. Förutom det vanliga med hus, hem, barn, hund, familj,  jobb och allt runtomkring dessa som ska skötas varje dag, så har du plötsligt ett nytt litet liv i kroppen som ska tas i beaktande och rås om, främst genom att se till att du själv mår bra, men det är väl där alla käppar i hjulen dyker upp antar jag – för jag mår nog inte särskilt bra. Varken psykiskt eller fysiskt.

IMG_6444

Kroppen har fått sig en rejäl omgång denna graviditet jämfört med när jag väntade Elmer. Rätt logiskt eftersom dessa graviditeter är rätt täta, och Elmer räknas vara 1 år och 9 månader när lillan kommer till världen. Men jag var nog inte beredd på allt som komma skulle ändå. Fram till mitt läkarbesök den 30.3 föredrar jag att inte nämna något om det här på bloggen, känner att jag vill ha alla korten på bordet före det. Och nej, det är väl inte så allvarligt som det låter, men ändå är det det, för det får mig att känna mig som att jag inte fungerar, varken som människa eller som kvinna, det i sig gör att jag mår fysiskt, men absolut främst psykiskt dåligt.

IMG_6445

I och med allt som hänt är det många tankar som satts i rullning, främst av allt känner jag att jag behöver svar på saker och ting innan jag kan få en chans av att njuta av de återstående (iallafall enligt beräkningarna) 15 veckorna av min graviditet. Sen måste jag också inse att jag inte behöver njuta, bara genomföra – njuta kommer jag göra sen när hon är ute – men jag har ju redan förra gången fått förstå att en graviditet i sig inte är något man nödvändigtvis behöver älska. Men mer om det en annan gång.

Nu har jag en stor fråga, och ni brukar vara alldeles fantastiska på att svara, även om jag är sämst på det (jag blir bättre). Med en ständigt växande förlossningsskräck på grund av på bloggen ej ännu nämnda omständigheter börjar jag känna ett allt större behov av att få veta om ändå inte ett planerat kejsarsnitt skulle vara det rätta för mig och min kropp.

Och jag vill gärna höra av er som genomfört ett sådant, eller som fått beviljat ett planerat snitt, vad är era erfarenheter, motiv/anledningar?
Hur blev ni beviljade, hur gick det till?
Hur fungerade tiden efteråt?
Lyfte pappan föräldrapenning under tiden du var sjukledig, eller hur funkade det rent praktiskt? Hur har ni läkt och hurdana önskemål kunde ni framföra till läkaren innan operationen?
Vad annat behöver man veta?

Ni får självklart vara anonyma, eller mejla mig på sarajohannarasmus@gmail.com, om det känns för privat, och jag är otroligt tacksam över era svar. 

Lite tuffare tider

Får medge att vi haft några tyngre dagar hos oss på senast. Dagar kantade av mycket frustrationer och känslostormar, däribland också glädje, tro inte annat, men också av en hel del oro och tankar från min sida.

Har ett tag nu känt att allt inte står rätt till med min kropp, allt som började så bra har inom loppet av några korta dagar helt och hållet vänts upp och ner, och just nu har jag lite svårt att se ljuset i tunneln i form av slutet på denna graviditet, eftersom jag vet att det som hänt troligen bara blir värre när babyn kommit ut. Mer än så kanske jag inte säger ännu, har fått tid till en privatläkare i slutet av denna månad, och efter det är jag mycket klokare.
wp-image-191295853jpg.jpg

Den här lilla herremannen har också en tillfällig svacka i form av dålig nattsömn och vredesutbrott, han är rastlös och orolig om dagarna, och på grund av att han sover så dåligt påverkas ju såväl han som vi av det också, och alltid är det ju inte så lätt att hålla lågan, eller tålamodet uppe, men som med allt annat är ju detta en fas och jag och T kämpar med att vara ”den större människan” när vi hanterar Elmers små känslostormar, för att han ska känna sig så trygg som det bara går.

Ännu jobbar jag, och njuter av jobbet, känner mig som fisken i vattnet, men känner också en frustration över att kroppen inte längre lyder som den brukar, mars månad är en viktig mållinje för mig, sen ser vi hur mycket jag orkar, och hur intensivt, efter det.

Hämtade Elmer från dagis efter jobbet idag, och där är han skönt nog glad och mysig, så jag gissar att han har en period där han behöver extra mycket bekräftelse från vår sida, särkilt min. I morse blev han till exempel alldeles hysterisk när jag gick på toaletten i samband med ett av hans uppvaknande, och senare av att Tony gick ut med honom ur sovrummet så att jag skulle få sova några minuter till innan jag också steg upp. Ikväll har vi mest vara myst och lekt, jag tror jag behövde den närheten lika mycket som han, om inte mer. Och när det väl var dags för nattning så ville jag vagga honom till sömns, precis som jag gjorde med honom när han var liten. Jag sjöng vaggvisor varvat med sånger jag själv sjöng när jag var liten, däribland ”Du vet väl om att du är värdefull”, strök honom över det blonda, rufsiga håret tills jag såg hur hans ögonlock blev tyngre, sen låg vi båda och följde Tranquil Turtles lugnande ljusshow i taket, tills Elmers andetag blev tunga och regelbundna.

wp-image-1763908235jpg.jpg
Och det var en sån där stund då jag gärna hade väckt honom,
bara för att få göra om allt en gång till.

Mitt nuvarande jobb

Fick en fråga för ett tag sen av Malin som undrade:
”Var jobbar du? Heltid/deltid?”

Tja, det var ju nära där ett tag att jag helt släppte tanken på något jobb efter att jag insåg att timantalet som erbjöds på H&M inte skulle räcka för att det skulle vara lönsamt, men jag är en sån som tror att allt händer av en orsak, och så även det faktum att jag blev erbjuden 3 skift i veckan på Robert’s Coffee, strax innan jag skulle meddela H&M om mitt beslut. Här jobbar jag nu alltså som cafétjej, eller barista som det så fint heter när man behärskar espressomaskinen. Är så tacksam över att jag under mina sista månader i Vasa jobbade på restaurangen 1rum+kök och fick en bra grund när det kommer till att göra specialkaffe. Den senaste månaden har jag fått finslipa kunskaperna och fräscha upp minnet, och nu börjar det sitta igen. Det har ju varit en liten utmaning att lära sig vad alla de olika drinkarna innebär också, men jag tycker jag börjar få kläm på det med!
Jag njuter verkligen av jobbet på Robert’s, kollegorna är härliga, arbetsgivarna suveräna och arbetstiderna passar min och Tonys livssituation perfekt just nu. Skiften ligger på ca 6,5h om dagen som nu ökat till 4-5 gånger i veckan, och jag njuter! Det här är ju inga nya vatten för mig, även om rutinerna såklart är nya. Det enda som orosmolnet är bara hur länge jag klarar av att jobba, men vi tar det som det kommer. Mitt stora mål är hela mars månad, men jag siktar trots det in på mig på sista maj.

Elmer är på dagis, ca 20-25h i veckan, mer eller mindre. Under Tonys morgonveckor är det jag som för och oftast Tony som hämtar, ibland gör jag både och, beroende på hur länge Tony jobbar. Under Tonys kvällsveckor är det Tony som skjutsar Elmer till dagis inför lunchen och tuppluren, och jag som hämtar när jag väl slutat klockan 15:30. Hittills har uppläggen funkat så bra och det fina med det hela är att arbetsgivaren tar Tonys avvikande  veckor i beaktande när hon gör arbetslistorna, och ordnar så att inte båda två jobbar kväll under Tonys kvällsveckor, vilket skulle ställa till det lite med Elmers dagis.

Vardagen i sig funkar så fint nu, alla är nöjda, även Rosa, och det är verkligen ett stort stressmoment som lyfts från mina axlar när arbetstider och dagis harmoniserar så fint!

16900003_10154486055008121_2068686839_n-2

Orkeslöshet och navelbråck(?!)

Dagarna flyter på här hemma, Tony blev såklart sjuk dagen efter att vi kommit hem från Umeå, typiskt nog, och jag gick omkring och var livrädd att jag och Elmer skulle få vad den nu än var som Tony fångat. Vi slapp det, båda två, och nu är även Tony på bättringsvägen.

Ber om ursäkt över att jag varit så dålig på att komma överens om klädleverans/upphämtningar. De senaste dagarna har verkligen sugit musten ur mig och det känns inte som att energin räcker till något mer än det nödvändiga, ibland inte ens till det. Men postpaket har inhandlats och snart ska jag posta iväg de plagg som ska postas, och resten ska vi gå igenom via mejl, så ni vet. 🙂 Har kontaktat alla som fått klädpaket, så de som ännu inte svarat får gärna göra det, reservationerna släpper jag på fredag.

I morgon jobbar jag min fjärde dag denna vecka, och på söndag har jag ännu ett skift. Ännu orkar jag bra, men i morse under bilresan märkte jag hur jag blev allt mer illamående. Inte sådär spyfärdig illamående, utan mer obehags-illamående, och jag insåg sen att det var på grund av att jag inte fick tillräckligt med luft, magen trycker på och det börjar bli tungt att andas när jag sitter i långa perioder, minns att jag hade samma problem med Elmer när jag körde till golfbanan på somrarna, och det släppte inte förrän jag hamnade på sjukledigt. Får hoppas att det släpper, man kan ju inte precis ligga och köra och jag jobbar gärna någon månad ännu, även om jag kanske blir tvungen att skära ner på skiften lite.

Min kropp mår inte alls lika bra nu som när jag väntade Elmer. Märker nu att den har många slitskador från förra graviditeten, lederna värker oftare, vaderna blir fort onda och spända av allt stående, jag känner ett enormt tryck neråt, och mellan benen för den delen, hade inte något liknande med Elmer så det är svårt att säga vad det beror på, sammandragningar får jag även lättare, inga som gör ont men magen blir hård och spänd enklare, ryggen har dock besparats så här långt, vilket är skönt.

Sen märkte jag första gången för någon vecka sedan en liten, nästan obefintlig knöl längs med mitten av magen, under naveln, och igår märkte jag att något börjat puta inne i naveln, ni vet, sånt som är vanligt att se hos små barn, och även ovanför naveln kände jag en liten knut. Är medveten om att jag burit mer tungt än jag kanske borde, men det är inte så lätt när man har en 14 kilos klimp som ska lyftas in, och ut från bilen, samt ibland behöver kånkas på ofrivilligt för att vi ska komma oss framåt. Det kan riva till lite i magen ibland vid dessa lyft och jag försöker minska så mycket det bara går, men det är rätt svårt och oundvikligt.

17199205_10154531842258121_2049393676_n.jpg
Min älskade lilla typ som börjar bli så stor (och tung), och som utvecklas och hittar på nya upptåg varje dag. 

Ni som haft och kanske ännu kämpar med navelbråck eller andra typer av problem med magen i samband med eller i sviterna efter en graviditet, kan ni inte berätta lite om symptom, diagnoser och behandlingar, samt annat matnyttigt jag borde veta?

En helg i Umeå på tumis

Här har det ekat tomt. Slutet av veckan kantades av magsmärtor, trötthet och jobb, och på fredagen tog jag och Tony vårt pick och pack och åkte över till Umeå, bara vi två.
På torsdag kväll sov jag och Elmer över hos mamma och pappa i Jakobstad, Tony hade kvällsskift så han valde att sova i Karleby efter jobbet, och Rosa hade redan fått åka iväg till Rödsö där farmor och farfar väntade med öppna armar, och hundgodis.
Elmer stannade sedan hos mor och far i Jakobstad hela fredagen och natten till lördag, och skjutsades sedan till Rödsö under lördag förmiddag, där han sedan spenderade lördag och söndag hos farmor och farfar.

Det tog nog emot att åka till en början, samtidigt som vi båda visste att vi behövde de där värdefulla dygnen tillsammans bara vi två. Det kommer säkerligen ta en stund tills nästa gång.

17141749_10154521640513121_2086631251_n
Vi hade egentligen inga planer alls med vår vistelse, annat än att ta det lugnt, vila, sova, äta gott och kanske shoppa lite (kanske mest min plan då), och det var precis det vi gjorde också.

17141755_10154521640153121_1806464902_n
Hittade massor av finheter på ställen som ännu hade lite REA kvar, till mig själv blev det dock bara en mössa och ett par välbehövda skor, jag blir usel på att köpa åt mig själv när jag är gravid, har jag konstaterat.

17160193_10154521640633121_2078434394_n
Vädret visade sig verkligen från sin bästa sida, och vi fick ett fantastiskt rum på U&Me-hotellet, precis i ena hörnkurvan, med utsikt ut mot vattnet. Det var fönster längs med över hälften av rummet, med praktiska mörkerläggningsgardiner till natten.

17198764_10154521640573121_443758910_n

Det jag märker med mig och Tony när vi är hemma är att vi väldigt sällan hinner prata med varandra, dagarna flyter liksom bara på och på kvällen, när båda jobbat och Elmer nattats, då orkar ingen av oss öppna munnen utan vi sitter mest i soffan och slötittat på någon repris av Shark Tank på teve – fruktansvärt dålig ovana, om jag får säga det själv.

Den här helgen har vi mest av allt pratat, det blev mycket väntetid i bilen till Vasa, på båten, i väntan på maten i restaurangen, på caféerna – och munnarna har gått på oss nästan konstant. För mig var det en stor lättnad, för jag hade hunnit bli rädd att vi inte hade något att prata om, men jag fick fort märka att den rädslan var obefogad.

Hem kom vi båda med massor av ny energi i bagaget, och en och annan bok åt Elmer. Saknaden höll på att bli lite för stor där under söndagen, men det var så fint att få komma hem till Elmer och se hur fint han haft det under hela helgen. Han är så trygg och nöjd, vår lilla kille. Jag är så stolt över honom, och det kändes verkligen som om han lärt sig tusen nya saker under tiden vi var borta. Det sker så mycket i hans utveckling just nu, och det går framåt med stormsteg, föräldraskap skulle inte kunna vara mer intressant och spännande än just nu hemma hos oss!