När det brister

Idag var en sån där dag, till skillnad från igår, där Elmer knappt hann in genom dörren efter dagis innan det första grälet ägde rum barnen emellan. Elmer sprang sin vana trogen direkt till sitt rum för att catcha upp med sina leksaker, och Miriam tultade efter. Bara några sekunder senare hör jag hur hon börjar gråta hysteriskt, jag springer dit och han har bitit henne i armen, antagligen för att hon tog något han lekte med. Elmer biter väldigt sällan, och det har börjat först på senare dagar, men gör han det så ser man riktigt hur hela hans kropp kämpar emot att göra det, men ilskan tar dock ibland överhanden och vips, så är det gjort. Jag förebrår honom så lugnt jag kan, berättar att det gör ont på Miriam, och ber honom lugna ner sig en stund, tar sen Miriam och går till ett annat rum för att lugna ner henne och tårarna som sprutar.

Elmer blir så upprörd att han börjar smälla i dörren, och innan jag ens hunnit tänka har Miriam hunnit gå dit och klämt handen – nu var det ju mitt fel att jag inte hann dit tidigare, så än en gång meddelar jag lugnt att nu klämde sig Miriam då hon försökte komma in i ditt rum, så nu öppnar vi dörren så ingen klämmer sig.

IMG_20181009_163149_resized_20181022_073437370.jpg


Frid och fröjd en stund, vi lägger pussel, läser böcker, det smågnabbas i vanlig ordning, men inget jag inte orkar med, och några av fighterna reder de ut helt själv. Sen får Elmer på sig sin brandmanshjälm och börjar springa runt i huset. De leker fint, tills Miriam snubblar och Elmer springer över henne, alltså inte tar sig över henne utan tar avstamp från hennes rygg. Jag avbryter leken, säger att nu får brandmannen pausa, tar bort brandmanshjälmen och sätter punkt för leken, förklarar varför man inte får kliva på någons rygg eller andra kroppsdelar, ger exempel. Elmer tycks förstå, säger självmant förlåt, och springer sedan skrattande(!?) därifrån. Vid det här laget har irritationen börjat stiga inom mig, och jag har svårt att varva ner igen, ni vet känslan av att något håller på att bubbla över inombords.

Jag gör kvällsmat, och när de väl ätit sätter jag ner Miriam på golvet och plockar av bordet, och på denna korta lilla stund hinner Elmer ta fart igen, springer runt köket ett varv och plötsligt, mitt framför mina ögon springer han rakt in i Miriam med hög fart och knuffar till henne så hon flyger bakåt och slår huvudet i golvet. Då brast det. För mig alltså. Jag vrålar och panikskriker i en och samma utandning, tar tar i Elmer och nästan ropar åt honom att nu räcker det, så där får du aldrig mer göra. Blir så ledsen och besviken och arg på en och samma gång, har inget pedagogiskt att säga längre utan börjar nästan gråta i kör med barnen som redan tagit ton.

Usch, blir så otroligt ledsen när de skadar varandra. När de inte tycks förstå var det betyder när man gör någon annan illa, trots att jag försökt förklara. Trots att elementen här hemma inkluderar både mycket förlåtelse och diskussion om vad som är rätt och fel. Ändå händer det. Och det är ju mitt fel, känns det som, det är ju jag som borde stå där i ryggen på dem och se till att inget händer, så känns det ju! Även om jag vet att det inte kan vara så, för då skulle inget bli gjort här hemma, och barnen behöver lära sig att lösa konflikter själva också.

Förlåt mig alla mina brister. Mammasamvetet strikes back x100. Skönt att dagen är så gott som över och att vi får nolla oss lite under natten.

Annonser

Babyfeber och syskonkärlek

Jag har drabbats av en svår babyfeber. Det är så otroligt lustigt, det här med människohjärnan. En dag ska man aldrig har fler barn och den andra så skriker livmodern efter lite utfyllnad. Ett tag var jag säker på att jag inte skulle ha fler barn, det var redan med Elmer jag kände så, sen skulle vi plötsligt ha en till, och efter Miriam har vi sagt att vi nog är nöjda så här. Det är bra så. Men nu sitter jag här igen, och funderar på små bebisar, vaknätter och ersättning. Hua!

IMG_20181018_160626_resized_20181022_073436576.jpg

Tiden med dessa två har verkligen varit både fysiskt och psykiskt påfrestande, jag förstår inte hur man någonsin kunnat klaga på att ha ett barn, två är inte dubbel trubbel, utan ännu tyngre. Samtidigt är man ju självklart enormt tacksam över att ha kunnat ge Elmer ett syskon. Jag vill ju tro att det är tillfälligt, det här värsta käbblet, jag tycker redan det har ändrat en hel del jämfört med hur det var på sommaren. Igår kunde jag till och med steka köttbullar under tiden de lekte med magnetbrickor på köksbordet.

Häromdagen kröp Miriam upp i famnen på Elmer när han satt och såg på teve. Och Elmer har börjat inkludera henne i leken, pratar med henne och försöker starta diskussioner med henne: ”Miriam, att, vet du..”. Miriam förstår massor redan, är alldeles starstruck av henne, hon är 1 år och 3 månader och pratar massor, är otroligt tydlig med vad hon vill (och inte vill), äter själv, dricker ur glas, kissar på pottan osv. Hon har helt enkelt varit så envis att hon inte haft tid med daltande, 100 gånger roligare är det att hänga med storebror.

Tänker ofta på hur det skulle vara med en trea, skulle det bli en lugn en denna gång, som inte har bråttom att dra sig framåt redan vid 5 månaders ålder, stå upp vid 7, och gå vid 9/10 månader? Knappast. Men fundera kan man. Blir det en trea någon gång, så blir det nog inte förrän Miriam är 3. Med det sagt får jag tänja på gränsen som jag haft lite, med att vara klar med barnaproducerande vid 30. Sen måste jag ju övertyga min käre man också. Vi får se.

När syskon bråkar så det gör ont i hjärtat

Det är en tid sen jag skrivit, igen. Den sista smulan ork smälte bort med värmen. Nu är inspirationen tillbaka, det är något med hösten, men min dator är sönder och ska väl på service inom den kommande veckan, så så småningom är väl bloggen på rätt köl igen.

Hur mår jag nu då, efter mitt senaste, mycket nakna inlägg, vi fortsätter med naken sanning tycker jag, nudas veritas, som min bloggslogan var för sisådär 12 år sedan, när jag började blogga på allvar.

Det är tungt just nu, det är ofrånkomligt, vi är inne i en fas där båda barnen behöver och kräver massor. Det är skrik och trots och fredsmedlande var och varannan minut känns det som här hemma, och att orka reda ut allt gnabb när kroppen och psyket redan är helt slut tär på mig!

Elmer, som hittills varit rätt okomplicerad sen han blev 1, är inne i ett stadie nu där jag knappt känner igen honom. Han är bufflig av sig, otroligt oförsiktig mot Miriam, provocerar, slår, knuffas och sparkar och skriker i femstrukna c när något går snett. Skriket klarar jag. Men att han känner att han måste sträcka ut en hand för att knuffa omkull eller dunka lillasyster i ryggen varje gång han går förbi henne gör mig så ledsen! Jag vet inte längre hur jag ska hantera det!

Det känns som om vi försökt allt! Vi har pratat, diskuterat, blivit ledsna, arga, ignorerat, tillrättavisat osv, men ingenting biter. Det är nästan som om det blir värre. Jag försvarar såklart honom när Miriam (som extremt tidigt lärt sig av sig bror) gör likadant, jag spenderar mycket tid med bara honom, pratar, kramar osv, men det känns så hopplöst att jag ibland är rädd att jag gör något så fel som mamma, att jag kommer förlora hans kärlek. Addera detta till det vanliga mammasamvetet och en konstig trötthet som inte vill ge med sig, så vet ni på ett ungefär.

Hur är det med er, som har barn med syskon, hur har det varit eller rentav är det hos er? Hur har ni gjort? Hur har ni förklarat så att era 3-åringar tar det på allvar, allt jag säger tycks susa förbi honom fortare än jag hinner blinka. Att nämna går ju att dessa är så gott som pseudotvillingar, med 1 år och nästan 9 månader mellan varandra.

Naket

Vet ni, jag har en lång tid känt en sån enorm tomhet. Dagarna flyter på, och jag kan njuta av stunderna i dem, men i det stora hela finns det en längtan jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men den är ändå ständigt där, en känsla av rastlöshet, en suktan efter något annat, och ett konstant gnagande dåligt samvete. Över att jag inte tagit tag i mitt eget liv. Över att jag inte har den blekblåaste aning om vad jag vill göra med det, förutom att vara mamma då. För att vara mamma är ju inte hela mitt liv, det genomsyrar hela mitt liv, det är en roll jag aldrig skulle vilja vara utan, eller kommer vara utan, för den delen. Men sen då?

Jag minns en tid då jag hade stora drömmar och planer över vad jag ville åstadkomma i mitt liv. Nu vet jag inte alls. Jag har färdigheter, kunskaper, erfarenheter, men inga ordentliga utbildningar. Jag vill studera, men vet inte till vad, tänk om jag ännu en gång väljer fel? Vad gör jag då?

Samtidigt, så är jag så fruktansvärt trött. Inte fysiskt, men psykiskt så haltar det nog lite nu. Har väl gjort det ett längre tag redan, otillräcklighet, beslutsångest, prestationsångest, en salig blandning av ångest som känns som att väggen inte är långt borta. Och ändå kan jag inte sätta fingret på vad det är som gör att jag har alla dessa känslor och tankar. Jag skulle inte kalla mig själv olycklig, men jag kan ärligt talat heller inte minnas när jag senast känt mig lycklig. Och det känns så fruktansvärt otacksamt av mig att säga, för jag har så mycket att vara lycklig över.

Vad är det som sätter spärr för all dendär lyckan man borde känna? Jag har ofta tänkt att det borde finnas en såndär maskin man kan sätta sig i, som skannar av en och berättar för en vad som ska bättras på eller förändras för att man ska vara nöjd med sitt liv.

Så att, lite sånt. Jag vet inte vart jag ville komma med det här inlägget. Kanske det bara behövde sägas, kanske fler känner likadant. Låt mig veta. Kanske vi kan dela varandras tankar och bördor en smula?

Hon säger bara pappa

Miriam tar det rätt lugnt med talets gåva. Hon ”pratar” massor och har en massa härliga ljud som man lätt lär sig att känna igen. På senast har hon även börjat härma när vi berättar om ”lampan”, ”bilen”, ”bollen” osv. Hon gör även sitt yttersta för att säga ”fammo, mommo, moffa..” men, det finns bara ett ord hon behärskar klockrent, såväl uttal som innebörd, och det är pappa. Mamma har hon inte ens intresse för att lära sig! Visst har jag hört henne säga det någon gång, när hon gnäller också ska upp i famnen, men det blir ett sammanhängande ”mammaammammammammama..”, men inte en gång har hon upprepat det, så att säga, på kommando. Borde jag bli stött? 😬

Extremt fint bandet de har dock, hon och pappa.

Det blir en resa utan Miriam

Jag är ju en mästare när det kommer till spontanitet. Visst älskar jag att planera saker långt på förhand också, men när vi för några veckor sedan fick frågan av några vänner om vi ville hänga med på miniresa med dem var svaret mycket enkelt:
Ja, om vi slipper ta med Miriam!”

Detta kan ju låta lite grymt, och jag känner absolut inget behov av att vara ifrån Miriam, det är bara det, att hon är fruktansvärt dålig på att åka bil. Tonys föräldrar bor bara några kilometer härifrån, men vi slipper inte ens dit förrän hon gnäller, att sitta i vagn och uppleva saker från läktarplats (vagnen) är heller inget hon föredrar, och att kånka omkring på en 10-kilos klimp som avskyr bärsele kommer inte på fråga. Något jag däremot har behov av är att få komma bort och få lite tid med familjen utanför hemmets väggar. Vi har många projekt på gång i sommar, och jag känner att vi bara naggar varandra i kanterna här hemma, Elmer är dessutom inne i sin mest känsliga fas hittills, och jag känner en stor längtan att få lite kvalitetstid med honom.


Så vi åker bort i två dagar, till Nådendal för att besöka mumintrollen och sen vidare till Viking Grace på ett dygns kryssning. Och som Elmer pratar om det! Det enda han gjort här hemma sen vi berättat om det är att leka båt och prata båt. Vi ska ”åka med stora båten till Mumindalen, och jag ska krama Ville Viking-katten, och jag ska inte köra båten, kaptenen ska köra den, och pappa ska inte köra, han ska äta mat, med Elmer! Och Wendel ska dit, och Wendels mamma kan köra båten när vi äter..” osv.

Det blir nog bra, och det märks att det inte bara är Elmer som väntar, utan även jag och Tony. Två dagar är inte mycket, men jag tror det blir helt perfekt!

Miriam då? Hon ska bo hos mommo och moffa på villan, så henne går det inte minsta nöd på! Lite pirrigt är det ju förstås, att lämna henne hemma, men jag tror detta är bästa lösningen för alla.

Har ni nån gång lämnat ena barnet hemma, när ni åkt på resa?

TÄVLING: Vinn en grävmaskin!

.. och innan alla maskingalna pappor och gubbar får spel, det handlar ju såklart om en lite mindre variant av grävmaskiner – nämligen denna, från Leikkikauppa.fi!

Nu vet ja inte om ni hunnit besöka den charmiga, lilla shopen i Larsmo, om inte, så rekommenderar jag verkligen ett besök, men mer om det i ett annat inlägg. 🙂

Av alla gårdsleksaker Elmer använder så är nog grävmaskinen den som är i daglig användning. Tony jobbar ju med stora maskiner, så Elmer leker ofta att han är på pappas jobb.

IMG_0325

Minns att jag som liten hade en liknande grävmaskin i vår sandlåda, dock utan härliga, stora hjul som gick att rulla runt grävmaskinen med. Elmer flyttar ofta runt maskinen där de bästa grushögarna finns. Först tänkte jag att han som 2,5 åring skulle ha svårt att manövrera grävmaskinen, men det tog en halv dag så hade han fattat knixet!

 


Känner du någon liten grävare som gärna skulle ha denna på sin gård?

Såhär gör du för att delta:
– Följ Leikkikauppa och mig på instagram! (klicka på länkarna)
– Kommentera vem du skulle ge grävmaskinen åt,
antingen här eller i instagramtävlingen!
– Vinnaren dras på lördag!

Sånt han hör, och upprepar

Elmer satte pappa på plats här om dagen. Eller egentligen var det nog mig han överraskade, och jag i min tur fick sätta Tony på plats när han kom hem från jobbet.

Det var igår vid lunchtid, Miriam hade satt igång sin gnällarvisar över att maten serveras för långsamt, och Elmer stämde in i brist på annat att göra. Jag stressar upp mig och höjer kanske tonen några volymsteg i slutändan och säger ifrån på skarpen, inte så mycket åt Miriam eller Elmer, som ut i tomma intet. Elmer, som däremot är oerhört känslig för andra människors känslor, kastar sig i soffan och ropar med eftertryck ”jag har just kommit från jobbeeeet!”

Jag, som dittills bara varit frustrerad, kunde inte låta bli att frusta av skratt, det var så klockrent hämtat ur munnen på en kvällstrött Tony, som ja, ”just kommit hem från jobbet!”.

IMG_9853.JPG

Ingen semester för pappa

När vi flyttade hade de tidigare ägarna målat en stor, vacker häst på den vitmålade tegelväggen. Väggen där hästen var hade blivit slätspacklad och både Tony och jag var genast överens om vad den skulle användas till – så vi målade över med Otex, och sedan med krittavelfärg från Kodin Terra. Krittavlan är i användning så gott som varje dag, främst som en översiktskalender, men Elmer får fritt gå och klottra på den han med. Som igår, när jag skrivit ut Tonys semesterdagar, och Elmer systematiskt gick och klottrade över varenda markering jag gjort. 😅

När det stormar

De senaste veckorna har jag hållit en väldigt medveten bloggpaus. Tony har jobbat mycket och dessutom varit bortrest och jag har känt att jag behövt få landa lite i mig själv, ta reda på vad jag vill göra med bloggen och vad jag vill få sagt. Klart blev sist och slutligen att jag kommer fortsätta. Jag njuter av att få skriva av mig, och mer ofta än sällan kommer jag på mig själv med att ”skriva blogg i huvudet”, när något bra ämne kommer upp, om det ändå skulle gå att skriva ner saker direkt från huvudet till datorn, då skulle jag uppdaterat så gott som varje dag.

Det har varit lite väl stormigt de senaste månaderna, mer eller mindre konstant, Miriam, som är den sötaste lilla minimänniska jag sett, har ett temperament i stil med Hulken med PMS, och Elmer går igenom en otrolig trotstid nu där det mesta är ”Nä-ää” och ”Nepp!”. Både jag och Tony har reagerat väldigt starkt på detta, vi har varit lättretliga och haft svårt att prata med varandra, svårt att kommunicera, det har mest blivit korta meningar eller så har vi trampat varandra på tårna. Såna här hopp kräver att man vänjer in sig lite, det är lite som att lära sig cykla, det tar en stund att hitta balansen. Nu är vi påväg åt samma håll igen, och jag tänkte att jag gör en liten sammanfattning på det som hjälper oss när det stormar i familjen och förhållandet får lida.

1. Kramas mycket. Fast det nästan känns tjatigt ibland har jag tyckt att det känts viktigt att ta sig den där tiden att bara stå och hålla om varandra, om inte annat frigörs oxytocin vilket påverkar humöret positivt.

2. Försök att inte jämföra er med varandra. Onödigt att försöka klå varandra i trötthet, eller gnabbas om vem som gjort mest. Det är inte det det hela går ut på.

3. Uppmuntra mer, ifrågasätt mindre.

4. Hitta något som ni båda njuter av, och som ni får avsätta åtminstone varsin kväll i veckan på. Tony har golf som sin grej, jag varierar mig med utomhusträning, loppisrundor eller långpromenader. Drömmen är att vi nån gång ska kunna åka och golfa tillsammans.

5. Avlasta varandra. Om båda är extra trötta, kan man till och med försöka göra det till en liten tävling, vem som hjälper den andra mest tills barnen somnat. En av de finaste sakerna Tony kan göra för mig just nu, är när han tar båda barnen till lekrummet och sätter sig där med dem, så att jag får samla ihop mig lite.

6. Be för varandra. Antingen tillsammans eller enskilt, närhelst du känner att du behöver göra det. Det har gett mig så mycket kraft, att veta att det finns någon annan som bär när man själv inte orkar.

7. Sist men inte minst. De tre små orden har verkligen tagit oss genom mycket. Min och Tonys historia har varit lång och kämpig långt innan vi ens bestämde oss för att gifta oss. Men vetskapen (och envisheten) om vad vi vill och vad vi känner har tagit oss hit där vi är nu, och vi fortsätter kämpa för varandra, så gott som varje dag.

32455142_10155697671083121_166833262969225216_n.jpg