Månad: november 2015

Vet inte hur många år jag tänkt skicka julkort. Tycker nämligen det är så roligt att få personliga sådana. Idag var Elmer så pass nöjd (om än överdrivet pigg) på dagen, så jag drog på honom en mössa och älgskinnstofflorna han fick i dopgåva och placerade honom i vår vita soffa, men lite props i form av granatäpplen och julgranskulor såklart.

Det hade tyvärr börjat skymma, och jag är inte alls någon fotograf, så bilderna blev både gryniga och suddiga, men det gör väl inget – han är ju så söt!

Nu är vår lille guldklimp döpt, hinner inte skriva mer eftersom jag ska lägga guldklimpen att sova. Men här kommer några bilder från dagen, samt några av de fina gåvorna vi fick..

 

Det var så roligt att öppna hans gåvor, å mycket fint och det märktes att folk lagt ner både tanke och tid på dem.

Nattlampan i form av en kanin har jag länge önskat. Så vacker! Älgskinnstofflorna med fårskinnsfoder lär vara så varma och gosiga. En av mina mostrar hade stickat en mjuk filt och en annan mosters partners mamma hade gjort en tröja och matchande sockor.

Av en av faddrarna kom en Muminservis, och min farbrors familj hade besticken med sig.

Massor av fina böcker fick han också, bland annat De yngstas Bibel, en visbok och en bok med godnattböner.

 

Imorgon skriver jag mer, och så avslöjar jag vilka namn han fick… 

Idag blir det dop! Lilla E har dessutom gett oss föräldrar en hejdundrande natt i dopgåva!

Först somnade han kl 23, vi fick ostört se en hel film. När den var klar kl 01 tyckte T att det var dags att lägga sig, motvilligt gick jag med på det eftersom jag visste att han kunde vakna vilken sekund som helst! Jag hade så fel, han vaknade kl 03, åt, böt blöja på honom och så somnade han sen snabbt om igen. Sen sov han till 07, åt och somnade om. Vi vaknade när pappa ringde halv 10. Hade aldrig trott att vi skulle få sova så länge. Sen åt han lite till och vaknade igen klockan 11 av att han hade bajsat. Nu ligger han här och är riktigt nöjd, hoppas det håller i sig och att vi slipper magknip idag.

Idag har vi en bättre dag. Efter gårdagens vakande sov han först till 4, och sedan till halv 8. Sen har han haft en del magknip nu på dagen, och ett lite längre skift nu på kvällen, men ändå annorlunda.

Är lite rädd att det är D-vitamindropparna som spökar. Vi har bytt och börjat ge Rela-droppar med D-vitamin i, men undrar om han inte reagerar på dom med.

Vad har ni gett för droppar, ni som haft barn med känslig mage?

För övrigt har jag min mamma här ikväll! Så himla skönt att få avsluta sånt  man påbörjat och veta att E tas hand om någon som orkar och njuter av att ha honom, oberoende om han skriker eller ej. Mammor är bäst! I alla lägen.

Gårdagen och natten åker upp på 5 i topp-listan över värsta kvällar under tiden med E. Det hela började väl egentligen från morgonen då han bara inte ville sova. Dagen före hade han sovit enormt bra och jag hade till och med börjat småhoppas på att allt börjat vända till det bättre nu. Så fel jag hade!

När Tony for till jobbet klockan 15 hade han inte sovit sen 8 så när som på några korta knyckar under dagen. Han somnade ungefär samtidigt som T for och jag andades ut och tänkte att ”äntligen får jag julpynta lite!”

Han vaknade en kvart senare – piggare än någonsin och med ännu mer magknip.

Min vän Linnéa skulle komma på besök på kvällen och när hon väl kom var E såklart fortfarande vaken och i ett såntdär stadie då man inte har en aning om vad han vill. Hade testat allt och hans lilla kropp blev bara ännu mer överansträngd. Han visade tecken på att han var hungrig, vilket jag först valde att tolka som sugbehov om han hade magknip. Men vid något skede började jag mata honom, i hopp om att söva honom lite. Hjälpte inget alls.

Det hela resulterade i att Linnéa bakade ut pepparkaksdegen jag hade förberett, och jag kämpade med E. Nu var klockan runt 19..

Sen tog Linnéa över och han somnade till några gånger i hennes famn, för att sedan piggna till.
Vid 22 lyckades hon till och med få honom att somna i hans säng, men han vaknade direkt.

Och sådär höll vi på. Vid 24 var han så gnällig, och troligen övertrött, att han bara skrek. Vid det här laget hade jag testat allt: pompa på pilatesboll, mata, massera, ha honom i sitter, gunga honom i bilstolen, ha honom på mage, bära honom på axeln.. You name it! Han somnade slutligen på Tonys axel efter att jagl börjat storböla över mina misslyckanden och över att jag själv var så trött  och vi pustade ut och ställde oss för sängen. När jag kom in i sovrummet vaknade han igen.

Då satte jag min skrikande son i bilstolen, och hoppade i bilen för att köra runt. Jag körde runt halva staden och en halvtimme senare var vi hemma.

Nu var klockan 1 och jag minns jag tänkte att vaknar han nu så ger jag upp, han får skrika och jag åker nånstans långt bort. Han knarrade till några gånger när jag packade ut honom och lade honom i sängen, men han somnade faktiskt!

Han ”belönade” mig med att sova till 4. Böt blöjan och matade och så sov han till halv 8, gnällde lite över att magen funkat så dåligt, och somnade om, och där ligger han ännu.

(bild från tidigare)

Nu sitter jag och pumpar, och sen tänker jag ta en välförtjänt sovmorgon, är så tacksam över att Tony har kvällsskift och är hemma dagtid. Skulle int överleva dagen annars tror jag!

Innan jag skriver vill jag bara säga att detta inte inlägg inte är gjort för att jämföra mig med andra eller för att andra ska jämföra sig med mig. Snarare är detta en hyllning till min egen kropp och ett sätt för mig att uttrycka min fascination över hur fantastisk kvinnokroppen är på att återhämta sig.

Bilden nedan är från min och Tonys bröllopsresa, November 2014, ganska exakt ett år sedan med andra ord. Minns att jag kände mig frisk och stark, kroppen gjorde det jag ville att den skulle göra och den orkade hänga med och återhämtade sig även relativt bra efter träning. Här vägde jag väl ungefär 53kg, vilket inte är relevant, men jag skriver ju för att själv kunna gå tillbaka och läsa också.

Bilden nedan har ni mig, 20kg tyngre, några dagar innan beräknad födelse, alltså lite mer än en månad sedan. Kände mig betydligt mindre fräsch här. Jag var så otroligt trött på att vara gravid, kände inte igen mig själv varken på utsidan eller insidan. Huden och håret var ständigt fett och i obalans, det gjorde ont lite här och där, en kort promenad med Rosa existerade inte utan att jag flåsade som ett ånglok och sammandragningar gjorde sig ständigt påminda. Helt ärligt, jag tyckte aldrig riktigt om att vara gravid. Sara försvann lite desto närmare bf vi kom och desto större man blev. Kunde sitta hemma och gråta av ångest i soffan när Tony skulle iväg till jobbet de sista veckorna, för att jag kände mig så tung, trött och orkeslös och ”i vägen”. Humöret sinade och känslorna löpte amok.

_____________________________________________________

Redan på BB minns jag hur jag redan samma kväll, trots att jag var så slut att jag knappt visste vad jag hette, började känna mig som mig själv igen. Ansiktet fick tillbaka lite av sina gamla drag då vätskan i kroppen började släppa nästan omedelbart. Tony sa att jag till och med började dofta som mitt gamla, icke-gravida jag igen, och att jag bara någon dag efter återfick glimten i ögat. Bara någon timme efter förlossningen hade livmodern dragit ihop sig avsevärt, magen såg fortfarande ut som om jag var gravid i sjätte månaden, men den var alldeles tom. Minns att det kändes obehagligt, och att ligga på mage – som jag längtat så efter – var inte att tänka på eftersom det kändes som att ryggraden sjönk igenom kroppen och in i madrassen.

När vi skrevs ut från BB föll byxorna jag haft på mig dit av mig, det var ett par pyjamasbyxor jag praktiskt taget bott i de sista veckorna innan förlossningen, och jag fick på mig en tröja med dragkedja i min gamla storlek, och den satt löst!

Bilden nedan är tagen 1 vecka efter förlossningen, här ser jag ju rätt gravid ut ännu. Magmusklerna ligger i princip på sidan av magen, och i mitten av magen kunde jag känna en rätt bred, lodrät springa som jag kunde trycka in fingrarna i. Tony vägrade pröva det, han tyckte det var så obehagligt att trycka på magen. Denna springa finns inte längre. Allt har börjat hitta sin plats igen. Här minns jag att jag kände mig så fri, och jag tyckte kroppen var så otroligt häftig! Och häftigast av allt, jag tyckte till och med jag var vacker, för efter att man fött ett barn har man plötsligt en helt nyfunnen kärlek till sin egen kropp.

Denna bild är tagen ca två veckor efter förlossningen. Hade inte vägt mig en gång ännu. Det kändes så onödigt, såg ju att kroppen förändrades för varje dag som gick. Dessutom är vikten det sista du ska tänka på när du ammar, hade jag hört. ”Äter du inte tillräckligt, märks det direkt på mjölkproduktionen också.” Så jag åt, och äter massor (så fort jag får chansen, vill säga.) Här bar jag ännu byxorna jag bar under graviditeten, det är inga gravidbyxor, men de sitter lågt och är så lösa att de funkade under hela graviditeten, här hade jag dock fått sätta i ett bälte för att de inte skulle falla av. Idag går det inte ens med bälte. Här hade jag precis fått bort mina stygn, det var en så enorm lättnad minns jag, och även om kroppen var svag och jag hade ont så kände jag igen mig själv igen!

Och här har ni mig idag. För skojs skull ställde jag mig på vågen idag och den visade +5kg från min startvikt, detta 5,5 veckor efter förlossningen. Kroppen är så otroligt fantastisk! Visst är magen ännu lite som en mjuk och mysig bulldeg och huden lite slappare, och brösten är ju överdimensionerade på grund av mjölkproduktionen (antar att det ligger något kilo där och myser), och några kilo försvann ju i muskler, men kroppen ändras nästan varje dag. Armar och axlar är dock betydligt starkare än förr tack vare allt bärande och vaggande. Och jag älskar min kropp så mycket mer än innan! Den har ju burit mitt barn, och nu har den förmågan att ge honom mat. Det i sig är så otroligt att jag blir lite gråtfärdig. När det kommer till kroppen och träning så tar jag det i den takt som kroppen vill. Och när den dagen väl kommer ser jag fram emot att få se hur den förändras och blir stark igen.

LÄNGE LEVE KVINNOKROPPEN!

 

 

 

I går fyllde min kära mor år, och eftersom vi inte träffar mamma och pappa lika ofta då vi bor i olika städer så firade vi med att spendera en hel dag där. Jag hade bakat en moussetårta och vi åkte iväg tidigt från morgonen för att äta brunch.

Men först var det såklart E som skulle ha sin brunch, det gjorde mormor inget alls.

Och vilket väder sen! Är så ledsen över att de lovat plusgrader igen till slutet av veckan, och regn. Såhär kunde det ju vara ända fram till jul nu!

Lät E kolla ut genom fönstret, här är även ett smakprov på några av hans ansiktsuttryck:

Nu börjar kvällsmagknipet, så better go!

Vet att det finns många som väntar på nästa del i förlossningsberättelsen, den finns ständigt bakom örat, men anledningen till att den inte kommit upp ännu är enkel; jag har bara inte tid.

E är inne i ett utvecklingssprång nu, femveckorssprånget gissar jag. Klängig som bara den och jag skojar inte när jag säger att jag inte sovit sen halv 3 inatt och att jag åt min första måltid (nästan en hel smörgås) klockan 15:30. Killen sov inte en gång idag, förutom 45 minuter i vagnen. Jag tror jag håller på bli galen, får man säga så? Det känns som att jag jobbar dygnet runt med en klimp som inte ens vet vad världen är för något ännu.

När man sitter mitt i natten och matar, så trött att man konstant nickar till, och det man tror ska bli en snabb matning förvandlas till 3 timmars nattande, och man står och gråter med ett piggt barn med guppande, nyfiket huvud hängandes över sin överansträngda axel. Då undrar man försiktigt om detta är något man skulle gjort om man i förväg vetat att det skulle medföra ca 5 timmars sömn i dygnet (om man har tur), att toabesöken kunde ske med en liten skrikande typ på armen, att allt som heter personlig hygien kommer få en helt annan innebörd, att hunger blir lättare och lättare att förskjuta osv osv..

Troligen hade man gjort det ändå. För sist och slutligen är barn en gåva. Men det är tungt, och man behöver få prata av sig åt någon, här funkar bloggen helt bra som ventilationssystem, förutsatt att man har tid att sätta sig ner. I bloggande stund ser det nämligen ut såhär:

Finner tröst i det att jag vet att allt är övergående. Och att det bara är att härda ut och ge så mycket kärlek man bara kan. Man kan inte älska sönder ett barn.

En månad har gått sin lilla E såg dagens ljus. Och vilken månad det varit sen! Intensiv, underbar och minst sagt omtumlande. Eftersom jag bokstavligen inte hunnit skriva så mycket om honom tänkte jag att jag i punktform skulle göra en liten uppdatering om honom, så länge han nu sover sött. Tony är första dagen i jobb idag och E ”firar” det med sovmorgon, tack och lov. Men han borde vakna så småningom.

– E skulle från början heta T. Men när han kom ut var E en självklarhet. Namnet avslöjas efter dopet den 29.11.
– Han är en väldigt lugn liten typ, förutom när magknipet sätter in på kvällarna, vi gissar att han har en släng av kolik, tyvärr, men det har förbättrats avsevärt sen vi började med Cuplatondroppar, bytte D-vitamindroppar och bytte ut glasflaskorna mot anti-kolik flaskor i plast. När han är hungrig så finns det dock inget tålamod alls i hans lilla kropp, precis som hans far med andra ord.
– Eftersom T knappt hade något hår när han föddes, och jag i min tur hade massor av svart hår, så hade E precis som jag gissat mörkblont hår när han kom. Detta har ljusnat lite och hans hår är lätt vågigt precis som Tonys.
– Hans första riktiga leende kom för ungefär en vecka sedan, före det hade han länge tagit stadigt tag med blicken redan, men nu ler han allt som oftast när han ser en också.
– Han är väldigt tidigt motorisk och stadig på nacken, och äääälskar att utforska världen över mammas och pappas axel, vilket också är hans favoritsätt att bli buren på eftersom det trycker skönt mot magen.
– E tycker det är roligare att vara vaken än att sova, så vi kämpar en del med att få honom att hållas i sängen en stund. Han har väldigt korta sovpass, ibland bara en halvtimme, på nätterna blir det ca 2 timmar, vilket  inte heller är något vidare. Det längsta sovpass han haft hittills var inatt – 4,5 timmar!
– E gillar vagnen och bilen och att ligga i allt som är trångt och som skakar eller rör sig. Han vaknar dock väldigt snabbt efter att vagnen stannat så vi har ännu inte haft någon nytta av att ha honom att sova ute.
– Han växer så det knakar, när han var strax under 3 veckor hade han gått upp över 500 gram sen födelsevikten, barnmorskan konstaterade snabbt att något nytt besök inte behövdes förrän i samband med min eftergranskning vid 6 veckors ålder.
– Får hicka då och då och tycker det är väldigt irriterande.
– Liknar mest mig från näsan uppåt och har Tonys mun och haka. Detta ändras dock från dag till dag! 🙂

Liten, men så oerhört älskad redan.