Årets julkort

Vet inte hur många år jag tänkt skicka julkort. Tycker nämligen det är så roligt att få personliga sådana. Idag var Elmer så pass nöjd (om än överdrivet pigg) på dagen, så jag drog på honom en mössa och älgskinnstofflorna han fick i dopgåva och placerade honom i vår vita soffa, men lite props i form av granatäpplen och julgranskulor såklart.

IMG_0074IMG_0165IMG_0085
Det hade tyvärr börjat skymma, och jag är inte alls någon fotograf, så bilderna blev både gryniga och suddiga, men det gör väl inget – han är ju så söt!

Nu har E fått sina namn

Igår var det alltså dop. Jag, T och E hade sovit en braknatt och kom till en färdigt pyntad festplats – lyx! Tacka vet jag far- och morföräldrar!

På plats var ca 40 personer och med tanke på att vissa inte kanske vill synas i bild har jag valt att inte visa så mycket av gästerna. Bilderna är tagna av min moster och min kusin.

Namnet då? Jo, efter något velande fram och tillbaka fick han slutligen namnet
Tim Elmer Johannes.

Namnet Tim kom till oss på midsommarafton, när vi åkt in till förlossningen för kontroll då jag hade haft en blödning. På vägen tillbaks till sommarstugan sade vi nästan i mun på varandra att det nog är en liten Tim där inne.

Elmer var i grund och botten ett ”arbetsnamn”, ni vet, istället för Bullen, Grodan, Kulan, Bulan osv… Det var Tonys far som började med Elmeri, och när han väl var ute kunde vi inte släppa det, tvärtom, han såg ut som en Elmer. Så trots att Tim står först blir Elmer hans tilltalsnamn.

Johannes hette Tonys morfar och även Tony i andranamn, så det får gå vidare. Roligt är ju att i det namnet finns även min fars namn, Johan. Och själv heter jag Johanna i andranamn, så Johannes kändes logiskt.

DSC_0138

Så Elmer blir namnet vi i fortsättningen kör med i bloggen också. 🙂
Gårdagens lilla prins ligger för tillfället och snokar bredvid mig, rätt förkyld har han blivit, främst näsan är riktigt täppt, och jag får inte riktigt nässugen att funkar heller. Hur brukar ni underlätta andningen för snoriga barn?

Några dopgåvor

Nu är vår lille guldklimp döpt, hinner inte skriva mer eftersom jag ska lägga guldklimpen att sova. Men här kommer några bilder från dagen, samt några av de fina gåvorna vi fick..

DSC_0010IMG_9999

 

Det var så roligt att öppna hans gåvor, å mycket fint och det märktes att folk lagt ner både tanke och tid på dem.

Nattlampan i form av en kanin har jag länge önskat. Så vacker! Älgskinnstofflorna med fårskinnsfoder lär vara så varma och gosiga. En av mina mostrar hade stickat en mjuk filt och en annan mosters partners mamma hade gjort en tröja och matchande sockor.

Av en av faddrarna kom en Muminservis, och min farbrors familj hade besticken med sig.

Massor av fina böcker fick han också, bland annat De yngstas Bibel, en visbok och en bok med godnattböner.

 

Imorgon skriver jag mer, och så avslöjar jag vilka namn han fick… 

Idag får han sina namn!

Idag blir det dop! Lilla E har dessutom gett oss föräldrar en hejdundrande natt i dopgåva!

image

image

image

image

Först somnade han kl 23, vi fick ostört se en hel film. När den var klar kl 01 tyckte T att det var dags att lägga sig, motvilligt gick jag med på det eftersom jag visste att han kunde vakna vilken sekund som helst! Jag hade så fel, han vaknade kl 03, åt, böt blöja på honom och så somnade han sen snabbt om igen. Sen sov han till 07, åt och somnade om. Vi vaknade när pappa ringde halv 10. Hade aldrig trott att vi skulle få sova så länge. Sen åt han lite till och vaknade igen klockan 11 av att han hade bajsat. Nu ligger han här och är riktigt nöjd, hoppas det håller i sig och att vi slipper magknip idag.

D-vitaminer?

Idag har vi en bättre dag. Efter gårdagens vakande sov han först till 4, och sedan till halv 8. Sen har han haft en del magknip nu på dagen, och ett lite längre skift nu på kvällen, men ändå annorlunda.

image

Är lite rädd att det är D-vitamindropparna som spökar. Vi har bytt och börjat ge Rela-droppar med D-vitamin i, men undrar om han inte reagerar på dom med.

image

Vad har ni gett för droppar, ni som haft barn med känslig mage?

För övrigt har jag min mamma här ikväll! Så himla skönt att få avsluta sånt  man påbörjat och veta att E tas hand om någon som orkar och njuter av att ha honom, oberoende om han skriker eller ej. Mammor är bäst! I alla lägen.

Att nästan ge upp, för en stund

Gårdagen och natten åker upp på 5 i topp-listan över värsta kvällar under tiden med E. Det hela började väl egentligen från morgonen då han bara inte ville sova. Dagen före hade han sovit enormt bra och jag hade till och med börjat småhoppas på att allt börjat vända till det bättre nu. Så fel jag hade!

När Tony for till jobbet klockan 15 hade han inte sovit sen 8 så när som på några korta knyckar under dagen. Han somnade ungefär samtidigt som T for och jag andades ut och tänkte att ”äntligen får jag julpynta lite!”

Han vaknade en kvart senare – piggare än någonsin och med ännu mer magknip.

Min vän Linnéa skulle komma på besök på kvällen och när hon väl kom var E såklart fortfarande vaken och i ett såntdär stadie då man inte har en aning om vad han vill. Hade testat allt och hans lilla kropp blev bara ännu mer överansträngd. Han visade tecken på att han var hungrig, vilket jag först valde att tolka som sugbehov om han hade magknip. Men vid något skede började jag mata honom, i hopp om att söva honom lite. Hjälpte inget alls.

Det hela resulterade i att Linnéa bakade ut pepparkaksdegen jag hade förberett, och jag kämpade med E. Nu var klockan runt 19..

image

Sen tog Linnéa över och han somnade till några gånger i hennes famn, för att sedan piggna till.
Vid 22 lyckades hon till och med få honom att somna i hans säng, men han vaknade direkt.

Och sådär höll vi på. Vid 24 var han så gnällig, och troligen övertrött, att han bara skrek. Vid det här laget hade jag testat allt: pompa på pilatesboll, mata, massera, ha honom i sitter, gunga honom i bilstolen, ha honom på mage, bära honom på axeln.. You name it! Han somnade slutligen på Tonys axel efter att jagl börjat storböla över mina misslyckanden och över att jag själv var så trött  och vi pustade ut och ställde oss för sängen. När jag kom in i sovrummet vaknade han igen.

Då satte jag min skrikande son i bilstolen, och hoppade i bilen för att köra runt. Jag körde runt halva staden och en halvtimme senare var vi hemma.

image

Nu var klockan 1 och jag minns jag tänkte att vaknar han nu så ger jag upp, han får skrika och jag åker nånstans långt bort. Han knarrade till några gånger när jag packade ut honom och lade honom i sängen, men han somnade faktiskt!

Han ”belönade” mig med att sova till 4. Böt blöjan och matade och så sov han till halv 8, gnällde lite över att magen funkat så dåligt, och somnade om, och där ligger han ännu.

image

(bild från tidigare)

Nu sitter jag och pumpar, och sen tänker jag ta en välförtjänt sovmorgon, är så tacksam över att Tony har kvällsskift och är hemma dagtid. Skulle int överleva dagen annars tror jag!

Och så slår vi ett slag för den fantastiska kvinnokroppen!

Innan jag skriver vill jag bara säga att detta inte inlägg inte är gjort för att jämföra mig med andra eller för att andra ska jämföra sig med mig. Snarare är detta en hyllning till min egen kropp och ett sätt för mig att uttrycka min fascination över hur fantastisk kvinnokroppen är på att återhämta sig.

Bilden nedan är från min och Tonys bröllopsresa, November 2014, ganska exakt ett år sedan med andra ord. Minns att jag kände mig frisk och stark, kroppen gjorde det jag ville att den skulle göra och den orkade hänga med och återhämtade sig även relativt bra efter träning. Här vägde jag väl ungefär 53kg, vilket inte är relevant, men jag skriver ju för att själv kunna gå tillbaka och läsa också.

10156117_10152483569128121_3449148838590900061_n

Bilden nedan har ni mig, 20kg tyngre, några dagar innan beräknad födelse, alltså lite mer än en månad sedan. Kände mig betydligt mindre fräsch här. Jag var så otroligt trött på att vara gravid, kände inte igen mig själv varken på utsidan eller insidan. Huden och håret var ständigt fett och i obalans, det gjorde ont lite här och där, en kort promenad med Rosa existerade inte utan att jag flåsade som ett ånglok och sammandragningar gjorde sig ständigt påminda. Helt ärligt, jag tyckte aldrig riktigt om att vara gravid. Sara försvann lite desto närmare bf vi kom och desto större man blev. Kunde sitta hemma och gråta av ångest i soffan när Tony skulle iväg till jobbet de sista veckorna, för att jag kände mig så tung, trött och orkeslös och ”i vägen”. Humöret sinade och känslorna löpte amok.

12282882_10153332686418121_1890944273_n

_____________________________________________________

Redan på BB minns jag hur jag redan samma kväll, trots att jag var så slut att jag knappt visste vad jag hette, började känna mig som mig själv igen. Ansiktet fick tillbaka lite av sina gamla drag då vätskan i kroppen började släppa nästan omedelbart. Tony sa att jag till och med började dofta som mitt gamla, icke-gravida jag igen, och att jag bara någon dag efter återfick glimten i ögat. Bara någon timme efter förlossningen hade livmodern dragit ihop sig avsevärt, magen såg fortfarande ut som om jag var gravid i sjätte månaden, men den var alldeles tom. Minns att det kändes obehagligt, och att ligga på mage – som jag längtat så efter – var inte att tänka på eftersom det kändes som att ryggraden sjönk igenom kroppen och in i madrassen.

När vi skrevs ut från BB föll byxorna jag haft på mig dit av mig, det var ett par pyjamasbyxor jag praktiskt taget bott i de sista veckorna innan förlossningen, och jag fick på mig en tröja med dragkedja i min gamla storlek, och den satt löst!

Bilden nedan är tagen 1 vecka efter förlossningen, här ser jag ju rätt gravid ut ännu. Magmusklerna ligger i princip på sidan av magen, och i mitten av magen kunde jag känna en rätt bred, lodrät springa som jag kunde trycka in fingrarna i. Tony vägrade pröva det, han tyckte det var så obehagligt att trycka på magen. Denna springa finns inte längre. Allt har börjat hitta sin plats igen. Här minns jag att jag kände mig så fri, och jag tyckte kroppen var så otroligt häftig! Och häftigast av allt, jag tyckte till och med jag var vacker, för efter att man fött ett barn har man plötsligt en helt nyfunnen kärlek till sin egen kropp.

12285781_10153332686438121_639125934_n

Denna bild är tagen ca två veckor efter förlossningen. Hade inte vägt mig en gång ännu. Det kändes så onödigt, såg ju att kroppen förändrades för varje dag som gick. Dessutom är vikten det sista du ska tänka på när du ammar, hade jag hört. ”Äter du inte tillräckligt, märks det direkt på mjölkproduktionen också.” Så jag åt, och äter massor (så fort jag får chansen, vill säga.) Här bar jag ännu byxorna jag bar under graviditeten, det är inga gravidbyxor, men de sitter lågt och är så lösa att de funkade under hela graviditeten, här hade jag dock fått sätta i ett bälte för att de inte skulle falla av. Idag går det inte ens med bälte. Här hade jag precis fått bort mina stygn, det var en så enorm lättnad minns jag, och även om kroppen var svag och jag hade ont så kände jag igen mig själv igen!12286059_10153332686478121_210874637_n

Och här har ni mig idag. För skojs skull ställde jag mig på vågen idag och den visade +5kg från min startvikt, detta 5,5 veckor efter förlossningen. Kroppen är så otroligt fantastisk! Visst är magen ännu lite som en mjuk och mysig bulldeg och huden lite slappare, och brösten är ju överdimensionerade på grund av mjölkproduktionen (antar att det ligger något kilo där och myser), och några kilo försvann ju i muskler, men kroppen ändras nästan varje dag. Armar och axlar är dock betydligt starkare än förr tack vare allt bärande och vaggande. Och jag älskar min kropp så mycket mer än innan! Den har ju burit mitt barn, och nu har den förmågan att ge honom mat. Det i sig är så otroligt att jag blir lite gråtfärdig. När det kommer till kroppen och träning så tar jag det i den takt som kroppen vill. Och när den dagen väl kommer ser jag fram emot att få se hur den förändras och blir stark igen.
12309128_10153332676003121_575518192_n

LÄNGE LEVE KVINNOKROPPEN!