Lördag till torsdag kväll var jag gräsänka då Tony åkte ner till Kotka på skolning från jobbet. Helt ärligt var det skittungt. En klen tröst var det att veta att åtminstone en av oss skulle få fyra nätter ostörd sömn, men med vetskapen om att bägge barnen har sin absolut sämsta sovperiod just nu så var det inte mycket att hänga i julgranen. Var även dum nog att tro att det skulle underlätta om jag och barnen åkte till Jakobstad för att bo i föräldrarnas hus tillsammans med min bror, syster och hennes pojkvän. Kollektiv i all ära, men vet inte vilken hjärncell som var verksam när jag trodde att tre hundar (varav en gammal och oförmögen att kontrollera tarmarna, den andra så vipsig att man omöjligt kan sätta ner det yngsta barnet på golvet utan att riskera att barnet bli påsprunget, och den tredje som irriterar sig på allt och alla runt henne) och två små barn skulle vara lättare än bara den tredje hunden och två små barn.
Vi gav upp och åkte hem redan på onsdag. Trots all hjälp och avlastning vi fått av finaste syster så var jag tröttare än jag nånsin varit och ville helst bara gråta. Fick på något sätt barnen i säng efter lite krångel och stupade inte långt därefter själv i säng. Miriam sov för första natten på en vecka något bättre, och vaknade var fjärde timme i stället för varannan, som om hon visste hur mycket jag behövde den där sömnen.
Morgonen därpå sitter jag och Elmer och äter frukost så länge lillasyster sover vidare. Och mitt i allt grötkletande och mjölkdrickande ser han på mig och säger, som om det var det mest naturliga på denna jord
”mamma älskar pappa”
varpå han tar en ny stor sked gröt och för den till munnen.
Och där sitter jag med min sked halvvägs till munnen och känner tårarna bränna i ögonvrårna. Med de orden smälte allt det tunga bort som om det aldrig existerat, åtminstone för stunden. Och jag fick än en gång häpnas över vilken iakttagelseförmåga vår tvååring har. Det är som om han burit mig genom dessa dagar, bara två dagar innan fick jag, efter en ovanligt tung natt vakna av att han ligger och ser mig i ögonen, för att sedan säga ”tycker om dig”.
Fantastiska lilla du, så ärlig, så finurlig, så varm och omtänksam, så full av upptåg och bus, och alltid med glimten i ögat. Elmer. ❤
Foto: Sofia Ylimäki
Sara Rasmus 