”Mamma älskar pappa”

Lördag till torsdag kväll var jag gräsänka då Tony åkte ner till Kotka på skolning från jobbet. Helt ärligt var det skittungt. En klen tröst var det att veta att åtminstone en av oss skulle få fyra nätter ostörd sömn, men med vetskapen om att bägge barnen har sin absolut sämsta sovperiod just nu så var det inte mycket att hänga i julgranen. Var även dum nog att tro att det skulle underlätta om jag och barnen åkte till Jakobstad för att bo i föräldrarnas hus tillsammans med min bror, syster och hennes pojkvän. Kollektiv i all ära, men vet inte vilken hjärncell som var verksam när jag trodde att tre hundar (varav en gammal och oförmögen att kontrollera tarmarna, den andra så vipsig att man omöjligt kan sätta ner det yngsta barnet på golvet utan att riskera att barnet bli påsprunget, och den tredje som irriterar sig på allt och alla runt henne) och två små barn skulle vara lättare än bara den tredje hunden och två små barn.

Vi gav upp och åkte hem redan på onsdag. Trots all hjälp och avlastning vi fått av finaste syster så var jag tröttare än jag nånsin varit och ville helst bara gråta. Fick på något sätt barnen i säng efter lite krångel och stupade inte långt därefter själv i säng. Miriam sov för första natten på en vecka något bättre, och vaknade var fjärde timme i stället för varannan, som om hon visste hur mycket jag behövde den där sömnen.

Morgonen därpå sitter jag och Elmer och äter frukost så länge lillasyster sover vidare. Och mitt i allt grötkletande och mjölkdrickande ser han på mig och säger, som om det var det mest naturliga på denna jord
”mamma älskar pappa”
varpå han tar en ny stor sked gröt och för den till munnen.

Och där sitter jag med min sked halvvägs till munnen och känner tårarna bränna i ögonvrårna. Med de orden smälte allt det tunga bort som om det aldrig existerat, åtminstone för stunden. Och jag fick än en gång häpnas över vilken iakttagelseförmåga vår tvååring har. Det är som om han burit mig genom dessa dagar, bara två dagar innan fick jag, efter en ovanligt tung natt vakna av att han ligger och ser mig i ögonen, för att sedan säga ”tycker om dig”.

SNEAKPEEK Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography 00004Fantastiska lilla du, så ärlig, så finurlig, så varm och omtänksam, så full av upptåg och bus, och alltid med glimten i ögat. Elmer. ❤

Foto: Sofia Ylimäki

Annonser

En kärleksförklaring

Mars 2013. Vi hade bestämt oss för att en gång för alla gå skilda vägar. Vi var väl båda rätt säkra på vår sak. Bittra, arga och besvikna ansåg vi att olikheterna vi hade vägde tyngre än de fina sakerna vi båda delade. Det var slut. Finito.

Tystnad rådde i flera månader. Den längsta tystnaden sen vi träffades år 2009.

Sommaren kom. Det var första veckan i juni. Min hemstad surrade av förväntan då fotbollsföreningen i staden arrangerat en stor konsert med Toto samma vecka. Folk kom långväga för att lyssna. Jag var där med min familj, och i mitt stilla sinne tänkte jag, att du säkert befinner dig i folkmassan. Jag kunde inte hålla mig, så jag skickade iväg ett meddelande med orden: ”Är du här?”. Sekunden därefter får jag syn på dig.

Det var som om två magneter drogs till varandra- ingenting kan klämma sig emellan. Sekunder senare satt vi fast i varandra i en stor omfamning som varade flera låtar igenom. Till tonerna av ”I will remember” viskade jag sex ord som jag inte ens behövde tänka igenom innan de rann ur munnen på mig: ”Vill du vara med mig alltid?”. Svaret kom i form av en björnkram. Den varmaste kram som någonsin existerat.

Den junikvällen var väl egentligen den första dagen vi lovade varandra att älska varandra i nöd och lust, trots våra olikheter och meningsskiljaktigheter. Ett löfte som skulle komma att slutas lite mer än ett år senare. På vår bröllopsdag.
IMG_1718_mini

23.08.2014. Så står det inuti en av de två ringarna jag stolt bär på mitt vänstra ringfinger.
Idag är det två år sedan jag blev ringmärkt, sen vi lovade varandra evig trohet.
Det är inte ett löfte som ska tas lättvindigt.

Att vara kära i varandra livet ut är inget som man kan lova. Det finns inga garantier. Men det man däremot kan göra är att lova att alltid ge allt. Att alltid stå på varandras sida.
Att aldrig, aldrig ge upp.

Det är inte alltid lätt att vara fru till en björn som min man. Lika knepigt är det säkerligen att vara man till mig. Vi kämpar ännu med varandras olikheter. Vi kommer inte alltid överens. Vi går igenom små krig flera gånger i veckan. Men när kriget är slut, när stormen dragit förbi, då finns det ingen famn jag hellre skulle befinna mig i, än din.

Du är min klippa i alla väder.

Han och jag

Och så satt vi där då, han och jag. På vardagsrumsgolvet klockan halv 5 på morgonen. Den ena extremt trött men oförmögen att somna, den andra också extremt trött men ovetandes om sitt sömnbehov. Den ena med makten att bestämma bådas sömnöde. Den andra desperat. Jag låter er gissa fritt här.

En annan sak som förblir oförändrad är dock den enorma kärlek jag känner till den här lilla klimpen som sitter och flinar på golvet, med en BRIO-brandbil i högst hugg, och som berövar mig på allt som heter sömn. Den där känslan av att nästan vara lite arg på sig själv för att man älskar så mycket. För vanligtvis, om vilken annan person som helst skulle beröva mig min värdefulla sömn, så skulle jag nog slita håret av dem.
Men nu är det ju så, att Elmer inte är vilken person som helst. Han är det dyrbaraste som finns på hela denna blåa planeten, och skulle någon (uppenbarligen en väldigt elak person) bestämma att jag inte fick se honom längre om jag somnade, då skulle jag vara vaken resten av mitt liv.