Lägerrapport

Så var årets Pieksämäkiläger i full gång. Vi trivs nog men vi saknar så klart Tony en hel del. Det händer så mycket fint här som jag så gärna hade delat med min man, små mirakel hela tiden i form av människomöten, vittnesbörd och kärlek. Sådant jag gärna upplevt tillsammans med honom jag älskar så mycket.

Elmer stortrivs. Här finns så många lekkamrater att de inte går att räkna och jag förundras över hur äldre barn så fint och naturligt tar med de yngre barnen, ger dem tid och uppmärksamhet. Barn gillar barn, så enkelt är det väl.

Sover gör han inget vidare, men det är ju inget nytt under solen, en tröst är väl att han sover lika dåligt som hemma och inte sämre, men det kunde gärna få svänga snart… 

Ikväll fick jag uppträda på kvällsprogrammet. Något som varit en dröm här så läng jag kan minnas, det kändes så bra! 

Någon kurs har jag tyvärr inte hunnit gå på en gång ännu, då jag har så mycket med cafétältet som kräver uppmärksamhet,  men jag tar ingen stress över det, jag trivs riktigt, riktigt bra ändå.

Om att träffa en idol

Jag har sett upp till Amanda i många år. Hon sätter känslor och ord på det jag vet att jag tänker men inte kan förklara. Och hennes texter genomströmmas av värme, kärlek och en hälsosam nyfikenhet för saker som kan verka oförståeliga för många, även för henne själv. Alltid, alltid med hjärtat på rätt ställe. 

Vi är på väg på familjeläger till Pieksämäki. Bara jag och Elmer. Det är 10 år sedan sist. Och åtminstone de 5 senaste åren har jag sagt att jag skulle vilja åka dit igen, men det har bara skjutits upp. Är så stolt över mig själv att jag stod på mig, och nu sitter vi här i bilen tillsammans med svärföräldrarna. Är så lycklig över att de är med.

I år ska jag ta hand om cafétältet tillsammans med min kusin, men jag har även anmält mig till en kurs där kvinnan ovan fungerar som en av kursledarna. Har på känn att det kommer bli en fin vecka. För 10 år sedan sprang jag mest omkring och jagade pojkar, och brydde mig rätt lite om Bibelstudier och ”jatkot”. 26-åriga Sara har för första gången Bibeln med sig, och jag hoppas på en djupdykning i det som är så mycket mer än bara en bok. 

Jag har varit rätt frånvarande här, men ska försöka ta igen mig under veckans gång in på småtimmarna om det bara är möjligt,  när Elmer somnat och dagens bestyr är ur världen. Jag hoppas ni har det bra! 

Och hittills har det gått såhär.. 

DUDE

*** Inlägg i samarbete med Dude Packaging Design ***

Häromdagen fick jag ett trevlig paket i postlådan skickat av Caroline som är grundare av Dude Packaging Design, ett litet företag som tillverkar hållbara gåvoförpackningar/förvaringslådor, eller som jag vill kalla dem, små skattkistor.

IMG_4906

När jag var liten ääääälskade jag askar och lådor i alla storlekar och former, jag samlade på hemliga brev, stenar, glaskulor, snäckor, kottar – ALLT. Och allt förvarade jag i mina lådor.
När jag såg Carolines Dudies blev jag alldeles varm inombords, alla barndomsminnen kom tillbaka!

IMG_4908

Hugo

IMG_4912

Max

IMG_4913

Elsa

IMG_4918

Rut

IMG_4909

Förpackningarna känns verkligen lyxiga, materialet är slittåligt och öronen gjorda i läder. Dudiesarna försluts med kardborre och på insidan av varje Dude finns en liten hälsning! Så fina både som inredningsdetaljer, förvaring eller gåvoförpackningar! Dessa kommer få hedersplats på Elmers hylla när vi fått fixat hans rum.

Håll utkik, för snart kommer en liten tävling där jag i samarbete med Dude Design Packaging lottar ut, inte en, utan två set med en Family of Dudes!

Vad jag tycker om Pokémon GO

Dygn 1.
Klockan är 00:13. Mitt i natten. Jag cyklar med förväntan i blicken och telefonen utsträckt framför mig längs med den långa cykelvägen nära oss. Äntligen funkar det, äntligen får jag också pröva.

Jag varvar den stora Sockenkyrkan. Kyrkan som i den virtuella världen fått svida om till gym. Ett Pokémongym.

Det är mörkt. Men jag urskiljer snabbt silhuetterna av några pojkar i 20-årsåldern på sina cyklar stå på parkeringen. När jag ser skärmarna lysa upp deras ansikten förstår jag direkt vad de håller på med, jag är bland likasinnade. Jag cyklar förbi dem, vi byter snabbt igenkännande blickar. Hinner inte stå där länge förrän en av killarna frågar ”får du nånting?”. Blir alldeles pirrig av samhörighetskänslan.

Dygn 2.
Servrarna ligger nere så gott som hela dagen. På whatsappgruppen jag gått med i råder kaos bland den yngre generationen. Generationen som inte ens var född när jag började spela och som jag drar på munnen åt varje gång de hittar på egna smeknamn till för mig bekanta och till och med kära Pokémons. Vi kan inget annat än att vänta.

Dygn 3.
Elmer vaknar klockan 05:20 för att äta. Jag matar honom och tänker att det är nu eller aldrig idag eftersom servrarna säkert kommer vara överbelastade när resten av folket vaknar – så jag stiger upp, hoppar på cykeln och ut på jakt. När jag är klar med grannskapet hoppar jag in i bilen och kör in till stan. Klockan är ca 06:30 och är på väg till sina jobb, men här och där syns redan människor på jakt innan deras arbete börjar, eller så har de kanske tänkt i samma banor som mig. Jag går till en staty som numera även fungerar som ett gym. Plötsligt kommer en kille i min ålder springande med andan i halsen, vi utbyter den där blicken igen, blicken som samtidigt som den är lite generad, även är uppspelt och full av förväntan. ”Jag måste fråga, men spelar du månne Pokémon?” frågar han mig på finska. Och därav startar ett trevligt, nostalgiskt samtal och båda går därifrån med lättnad då vi nu insett att de finns de i vår egen ålder som också spelar.

Dygn 4.
Nu rullar servrarna smidigt igen. Skönt som bara den. Så gott som överallt cyklar och går folk i ALLA åldrar med telefonen i högsta hugg på jakt efter nya monster. Samtidigt som det ser lite skrämmande ut så tänker jag fokusera på det faktum att folk slipper ut för att röra på sig tack vare spelet. Samtidigt är det sorgligt att det är det här som krävs för att folk ska komma sig ut. Det finns två sidor med allt, så är det bara, men jag väljer att lyfta fram det som är bra, för jag är trots allt själv helt såld på det här spelet.

Jag har varit en Pokémonnörd så länge jag bara kan minnas. Jag var 8 år gammal när jag på julafton fick en Gameboy Color med mitt första Pokémonspel. Nu har den konsolen fått bytas ut i takt med att spelen utvecklats och i dagsläget har jag 13 spel, jag antar att jag hör till generationen som blev mest biten. Och jag skäms inte ens över att säga att jag kan alla namnen utantill, första generationens 151 monster kunde jag till och med rabbla upp i ordningsföljd.

Senare samma dag fick jag syn på en pappa med sin hund och sina två barn som sprang och jagade Pokémons vid dikesrenen. Jag kan nästan sätta huvudet i pant på att han inte hade fått med dem på en hundpromenad om inte de haft Pkmn GO, vilket såklart är lite sorgligt, att det måste vara så alltså, men samtidigt skrattade de och pratade de med sin far om allt mellan himmel och jord så länge de väntade på att något nytt skulle dyka upp att fånga.

Vad har du för åsikter om spelet som tagit över världen?

how-to-kidnap-a-28-year-old-in-2016-rare-pokemon-inside-sprayed-written-on-a-truck-pokemon-go

Humlan

Fick ett presentkort av mina föräldrar till Micks här i stan. De har REA där just nu så jag hittade hur mycket som helst, men inget jag ville ha. Så presentkortet fick faktiskt till kläder åt Tony i stället. Vet inte när någon av oss senast skulle köpt nya kläder. Är det månne ännu ett mamma-/pappasyndrom, eller är det bara vi? Hursomhelst var han i stort behov av lite nya tröjor och t-shirts och jag lyckades fånga 5 plagg åt honom plus en tunika åt mig för presentkortet, inte illa pinkat!

Efter Micks begav jag mig till Sonera Shop för att inhandla en skyddslins till min telefon, som hela baksidan spruckit på. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med den men för tillfället mår den bra av sin nya lins. I REAlådan fann jag också ett par hörlurar från Urbanears som var nedsatta med hela 70% för att ge plats åt nya färger och modeller. Här ser man verkligen ett exempel på hur lättlurade vi är när det gäller priser, lurarna blev mina för 15€ och jag som har en förkärlek till snygga hörlurar var mer än nöjd över mitt fynd. Det jag gillar med dessa är att du kan ta bort öronmuffarna och tvätta dem när de blir smutsiga, och färgen indigo var så vacker den med! Och det viktigaste av allt – ljudet är fantastiskt bra, kristallklart och balanserat!

Inte lika viktig längre

Igår morse gjorde Tony ett milt försök till att väcka mig innan jobbet, men insåg rätt fort att det nog kanske var bäst att fortsätta sova. Så jag sov. Elmer var snäll nog och lät mig sova till halv 8, det var ju ändå min födelsedag. Ack så tacksam jag är över den där extra sömnen, är så fruktansvärt trött hela tiden nu och mina misstankar har börjat gå till att någon annat ligger och gror i mig, men ännu är inget bekräftat, trots allt sover Elmer inte suveränt bra ännu, så det kan lika väl vara bara trötthet.

13734826_10153851829093121_1054968779_n
När jag steg upp möttes jag av av en mystisk lapp, en blomma och typ det enda jag önskat mig men aldrig uttalat – en Muminburk! Min man känner mig allt för väl! Lappen skvallrade om en utflykt jag ska göra nästa vecka… min nyfikenhet vet inga gränser!

13714559_10153851829153121_1979328750_n
Tog fram ett bröd för att göra en smörgås åt mig och möttes av denna bricka i kylskåpet! Perfekt! Vid det här laget började jag känna mig riktigt bortskämd…

13713385_10153851829063121_1322465878_n
Sen började jag städa lite, ifall det skulle dyka upp några gäster. Elmer hjälpte också till, på sitt sätt.

13735362_10153851829193121_298319803_n
Sen åkte vi iväg för att hämta min mor från sommarstugan i Larsmo, för att jag skulle få något gjort med detta yrväder. Och en stund därpå kom en av mina bästa vänner Jenna på besök. Är så glad över att jag har henne, hon är verkligen en av mina klippor! En som alltid, alltid, alltid finns där, no matter what!

IMG_4825
Efter många om och men blev jag äntligen klar med min banoffee pie, slängde även ihop några blåbärsmuffins med vitchokladfrosting och passionsfrukt. Det blev en överraskande god smakkombination, nästa gång använder jag nog lite mindre vitchoklad i frostingen, för att göra den ännu fräschare.

IMG_4828
Elmer njöt av sällskapet och jag njuter varje dag av det vackra gula bordet vi fått! Vill verkligen inte måla det, men det kan hända jag blir illa tvungen.

IMG_4840
Senare fick vi även besök av min bror, min farmor och farfar, min pappa och min syster med pojkvän. Jag passade på att ta fram min favoritservis som vi fick i bröllopsgåva av min farmor och farfar – Arabias Faenza. Passar ju perfekt med 70-talsporslin till 70-talsbordet..

IMG_4850

Jag älskar att ha huset fullt. Trots att det allt som oftast är lite stökigt hos oss. Men det är så det ska vara. Levande, men gärna på en kontrollerad nivå, annars blir jag lite småtokig. Älskar vårt hus mer och mer, och är så nöjd med det vi hittills åstadkommit, även om vi har en del kvar.

IMG_4843

Sen var det dags för mig att börja göra mig klar. Tony hade sagt att jag måste vara klar klockan 17. Punkt slut. Han hade tydligen planerat något och alla utom jag var med på noterna. Jag är en sådan som både älskar och hatar överraskningar. Helst ska jag ha kontroll på allt som sker runt mig, jag luskar oftast ut var folk har för hemligheter eller överraskningar på gång, på ett eller annat sätt. Samtidigt blir jag så himla glad ifall någon verkligen lyckas överraska mig, eftersom detta inte alltid är så lätt.

Jag har alltid varit en sådan som tycker att födelsedagar är en ytterst viktig dag. Jag är uppväxt med det. Tony har inte alls samma förhållande till födelsedagar som mig och jag har under vår tid tillsammans varit noggrann med frukost på sängen, uppvaktning och extra förmåner under födelsedagarna, och någonstans har det ju tagit skruv, för i år blev jag verkligen överraskad från morgon till kväll. Det här året har jag nämligen tagit födelsedagen med ro, och om någon frågat mig vad jag önskar mig har jag bara sagt att jag inte behöver något. Plötsligt blev födelsedagen så odramatisk, så – oviktigt.

Inte vet jag om det beror på det där kända fenomenet att man får en liten ålderskris efter 25. 26 är helt enkelt inte så viktigt utan mer en (smärtsam) påminnelse om att man blir äldre och att åren går SÅ FORT. Eller, kanske det mer sannolika – jag har fått ett barn, han är mitt allt, jag har omedvetet valt att åsidosätta mig själv för en stund – inte glömt bort(!) – åsidosatt. Prioriterat om en smula.

Många säger att no matter what är det viktigt att man själv är nummer 1 i sitt liv. Och jag håller med, på ett sätt, men samtidigt trivs jag bättre med att Elmer får vara nummer 1 i mitt liv just nu, och i stället väljer jag att prioritera mig själv ibland, samtidigt som någon som vill och orkar har Elmer som sin nr 1 för några timmar. För den där vilan behövs. Och den är så, så viktig. Så jag håller mina födelsedagar viktiga i framtiden också, men jag värdesätter ändå de där små vardagsögonblicken och vilopauserna så mycket mer.