Mars 2013. Vi hade bestämt oss för att en gång för alla gå skilda vägar. Vi var väl båda rätt säkra på vår sak. Bittra, arga och besvikna ansåg vi att olikheterna vi hade vägde tyngre än de fina sakerna vi båda delade. Det var slut. Finito.
Tystnad rådde i flera månader. Den längsta tystnaden sen vi träffades år 2009.
Sommaren kom. Det var första veckan i juni. Min hemstad surrade av förväntan då fotbollsföreningen i staden arrangerat en stor konsert med Toto samma vecka. Folk kom långväga för att lyssna. Jag var där med min familj, och i mitt stilla sinne tänkte jag, att du säkert befinner dig i folkmassan. Jag kunde inte hålla mig, så jag skickade iväg ett meddelande med orden: ”Är du här?”. Sekunden därefter får jag syn på dig.
Det var som om två magneter drogs till varandra- ingenting kan klämma sig emellan. Sekunder senare satt vi fast i varandra i en stor omfamning som varade flera låtar igenom. Till tonerna av ”I will remember” viskade jag sex ord som jag inte ens behövde tänka igenom innan de rann ur munnen på mig: ”Vill du vara med mig alltid?”. Svaret kom i form av en björnkram. Den varmaste kram som någonsin existerat.
Den junikvällen var väl egentligen den första dagen vi lovade varandra att älska varandra i nöd och lust, trots våra olikheter och meningsskiljaktigheter. Ett löfte som skulle komma att slutas lite mer än ett år senare. På vår bröllopsdag.

23.08.2014. Så står det inuti en av de två ringarna jag stolt bär på mitt vänstra ringfinger.
Idag är det två år sedan jag blev ringmärkt, sen vi lovade varandra evig trohet.
Det är inte ett löfte som ska tas lättvindigt.
Att vara kära i varandra livet ut är inget som man kan lova. Det finns inga garantier. Men det man däremot kan göra är att lova att alltid ge allt. Att alltid stå på varandras sida.
Att aldrig, aldrig ge upp.
Det är inte alltid lätt att vara fru till en björn som min man. Lika knepigt är det säkerligen att vara man till mig. Vi kämpar ännu med varandras olikheter. Vi kommer inte alltid överens. Vi går igenom små krig flera gånger i veckan. Men när kriget är slut, när stormen dragit förbi, då finns det ingen famn jag hellre skulle befinna mig i, än din.
Du är min klippa i alla väder.