Månad: oktober 2018

Idag var en sån där dag, till skillnad från igår, där Elmer knappt hann in genom dörren efter dagis innan det första grälet ägde rum barnen emellan. Elmer sprang sin vana trogen direkt till sitt rum för att catcha upp med sina leksaker, och Miriam tultade efter. Bara några sekunder senare hör jag hur hon börjar gråta hysteriskt, jag springer dit och han har bitit henne i armen, antagligen för att hon tog något han lekte med. Elmer biter väldigt sällan, och det har börjat först på senare dagar, men gör han det så ser man riktigt hur hela hans kropp kämpar emot att göra det, men ilskan tar dock ibland överhanden och vips, så är det gjort. Jag förebrår honom så lugnt jag kan, berättar att det gör ont på Miriam, och ber honom lugna ner sig en stund, tar sen Miriam och går till ett annat rum för att lugna ner henne och tårarna som sprutar.

Elmer blir så upprörd att han börjar smälla i dörren, och innan jag ens hunnit tänka har Miriam hunnit gå dit och klämt handen – nu var det ju mitt fel att jag inte hann dit tidigare, så än en gång meddelar jag lugnt att nu klämde sig Miriam då hon försökte komma in i ditt rum, så nu öppnar vi dörren så ingen klämmer sig.

Frid och fröjd en stund, vi lägger pussel, läser böcker, det smågnabbas i vanlig ordning, men inget jag inte orkar med, och några av fighterna reder de ut helt själv. Sen får Elmer på sig sin brandmanshjälm och börjar springa runt i huset. De leker fint, tills Miriam snubblar och Elmer springer över henne, alltså inte tar sig över henne utan tar avstamp från hennes rygg. Jag avbryter leken, säger att nu får brandmannen pausa, tar bort brandmanshjälmen och sätter punkt för leken, förklarar varför man inte får kliva på någons rygg eller andra kroppsdelar, ger exempel. Elmer tycks förstå, säger självmant förlåt, och springer sedan skrattande(!?) därifrån. Vid det här laget har irritationen börjat stiga inom mig, och jag har svårt att varva ner igen, ni vet känslan av att något håller på att bubbla över inombords.

Jag gör kvällsmat, och när de väl ätit sätter jag ner Miriam på golvet och plockar av bordet, och på denna korta lilla stund hinner Elmer ta fart igen, springer runt köket ett varv och plötsligt, mitt framför mina ögon springer han rakt in i Miriam med hög fart och knuffar till henne så hon flyger bakåt och slår huvudet i golvet. Då brast det. För mig alltså. Jag vrålar och panikskriker i en och samma utandning, tar tar i Elmer och nästan ropar åt honom att nu räcker det, så där får du aldrig mer göra. Blir så ledsen och besviken och arg på en och samma gång, har inget pedagogiskt att säga längre utan börjar nästan gråta i kör med barnen som redan tagit ton.

Usch, blir så otroligt ledsen när de skadar varandra. När de inte tycks förstå var det betyder när man gör någon annan illa, trots att jag försökt förklara. Trots att elementen här hemma inkluderar både mycket förlåtelse och diskussion om vad som är rätt och fel. Ändå händer det. Och det är ju mitt fel, känns det som, det är ju jag som borde stå där i ryggen på dem och se till att inget händer, så känns det ju! Även om jag vet att det inte kan vara så, för då skulle inget bli gjort här hemma, och barnen behöver lära sig att lösa konflikter själva också.

Förlåt mig alla mina brister. Mammasamvetet strikes back x100. Skönt att dagen är så gott som över och att vi får nolla oss lite under natten.

Jag har drabbats av en svår babyfeber. Det är så otroligt lustigt, det här med människohjärnan. En dag ska man aldrig har fler barn och den andra så skriker livmodern efter lite utfyllnad. Ett tag var jag säker på att jag inte skulle ha fler barn, det var redan med Elmer jag kände så, sen skulle vi plötsligt ha en till, och efter Miriam har vi sagt att vi nog är nöjda så här. Det är bra så. Men nu sitter jag här igen, och funderar på små bebisar, vaknätter och ersättning. Hua!

Tiden med dessa två har verkligen varit både fysiskt och psykiskt påfrestande, jag förstår inte hur man någonsin kunnat klaga på att ha ett barn, två är inte dubbel trubbel, utan ännu tyngre. Samtidigt är man ju självklart enormt tacksam över att ha kunnat ge Elmer ett syskon. Jag vill ju tro att det är tillfälligt, det här värsta käbblet, jag tycker redan det har ändrat en hel del jämfört med hur det var på sommaren. Igår kunde jag till och med steka köttbullar under tiden de lekte med magnetbrickor på köksbordet.

Häromdagen kröp Miriam upp i famnen på Elmer när han satt och såg på teve. Och Elmer har börjat inkludera henne i leken, pratar med henne och försöker starta diskussioner med henne: ”Miriam, att, vet du..”. Miriam förstår massor redan, är alldeles starstruck av henne, hon är 1 år och 3 månader och pratar massor, är otroligt tydlig med vad hon vill (och inte vill), äter själv, dricker ur glas, kissar på pottan osv. Hon har helt enkelt varit så envis att hon inte haft tid med daltande, 100 gånger roligare är det att hänga med storebror.

Tänker ofta på hur det skulle vara med en trea, skulle det bli en lugn en denna gång, som inte har bråttom att dra sig framåt redan vid 5 månaders ålder, stå upp vid 7, och gå vid 9/10 månader? Knappast. Men fundera kan man. Blir det en trea någon gång, så blir det nog inte förrän Miriam är 3. Med det sagt får jag tänja på gränsen som jag haft lite, med att vara klar med barnaproducerande vid 30. Sen måste jag ju övertyga min käre man också. Vi får se.