Månad: april 2017

Mer ofta än sällan får jag inse att det är vi föräldrar som styr hur enkelt/svårt vi gör det för oss när det gäller barn och uppfostran. I 95% av fallen är det faktiskt lite av en ”som man bäddar får man ligga situation”. Några exempel:
– Elmer skulle inte ha en aning om vad en bulle är och skulle inte sitta vid bordet och entusiastiskt ropa ”bujje!” eller ”kekk!”, när vi har kaffegäster över om inte vi fallit för trycket den där ena gången och låtit honom smaka på dendär vetebullen eller havrekexet.
– Han skulle int gå och gnälla efter nappen nu när vi försöker bli av med den, om vi inte någonsin introducerat den.
– Han skulle inte peka uppmanade på saker i butiken om vi inte någonsin gett honom något att hålla från leksakshyllan, som vi sedan köpte med oss hem.

Och femtioelfte punkten på listan över saker sagt innan jag blev mamma som jag får äta upp nu är: ”Hos oss blir det inga vappenballonger!”.
Jag måste säga att jag inte kommer ihåg en enda gång från då jag var liten, som pappa eller mamma köpt mig en sån där folieballong från torget som någon gubbe kunde gå omkring med i hundratal, fastknutna i hans armar. I huvudet ekar bara pappas ”de är onödiga och dyra, och om några dagar så är de helt tomma på luft!”. Nog händer det att jag ändå haft någon ballong hemma, men då är det någon annan snäll typ som köpt en åt mig.

Från att jag uppnått vuxen ålder och börjat tänka på barn så har jag alltid sagt att mina barn sannerligen inte ska ha några onödiga marknadsballonger, och att jag inte förstår mig på hur föräldrar köper såna till sina barn. Vilket slöseri!

För tre dagar sedan var vi och handlade till Prisma, Tony åkte till Tjeckien på golfresa idag och var i behov av chinos och shorts inför resan, så vi lät Elmer springa omkring mellan klädraderna i stället för att sitta fast i kärran. Vi gick omkring och tittade på skor, han och jag när hans ansikte plötsligt skiner upp i ett strålande solskensleende och han utbrister: ”ONNE!!!”. För ett ögonblick står jag och blinkar och försöker koppla hans ord med något som kunde finnas på en klädavdelning, men så vänder jag mig om och ser ett hav av folieballonger några rader bort i gången. Elmer ropar än en gång ”ONNEEEEE!” och springer ditåt med sitt lilla pekfinger i skyn. Han stannar och tittar upp mot ballonghavet och får syn på en ensam ”Blixten McQueen” i skaran av alla monster, superhjälteprints, ugglor och Pokémons (som tur tog någon den sista Pikachun, annars hade väl jag köpt den åt mig själv…), och han nickar förtjust ”biilen”. Och det var som om något i mig bara brast, och rann ut och smälte alla taggiga isberg, och med den mjukaste mammarösten hör jag mig själv säga ”Vill du haaa bilen?”, varpå jag går fram till ställningen där ballongerna är fästa, och lösgör Blixten.

På vägen tillbaka till Tony återfår jag fattningen lite, lite som att komma ur en trans antar jag, vänder på brickan med prislappen – 7,95€, för en väldigt icke-miljövänlig folieballong med lite helium i. Meddelar Tony att vi ska nog inte köpa den, men att vi fäster den i vagnen så länge vi handlar klart så har Elmer något att titta på under tiden. Elmer hade i princip redan glömt den. Vid kassan glömmer såklart Tony att den sitter fast i vagnen och går igenom utan att betala för den, i all sin skam när jag väl påpekar att vi glömde ballongen så köper han den såklart, och vips hade jag brutit mitt löfte till mitt 22-åriga jag. Tji fick jag!

Och ja, Elmer tyckte den var rolig i ungefär 5 minuter här hemma, sen dess har den stått orörd, så jag håller fortfarande med om att de är fullkomligt onödiga.

Ända sedan min barndomsvän Emma kom över på besök från Sverige och hade med sig en svart burk med en väldoftande, krämig body lotion (detta var säkert för över 10-12 år sedan) så har ett av mina absoluta favoritmärken, när det kommer till lite annorlunda produkter, varit och förblivit Lush.

Måndagen denna vecka startade med en efterlängtad frukost på Kulma med min vän Jenna, och min kusin Sandra. Det var så mysigt och trots att alla tre var sådär lagom sömndruckna, och satt och gäspade stup i kvarten, så satt vi där över 3 timmar och pratade på. Mitt i allt pladder får jag ett sms om att jag har ett paket att hämta ut på posten från just Lush. Lycka!

Detta är alltså ett pressutskick, så jag väljer själv om jag vill skriva om produkterna, men jag tänkte att jag kunde nämna några produkterna jag testat hittills och som jag fallit pladask för!

I lådan fanns en ansikts- och kroppsmask, tandkrämstabletter, hårmask, bodyscrub, massagebit, en hand- och bodylotion, och badbomben Amor som jag tidigare skrev om.
Många av produkterna är handgjorda i England och det som är så roligt med Lushprodukterna är att de har klistermärken på sig med namn och en tecknad bild av personen som tillverkat produkten. Ännu en sak som gör Lush så älskvärd är faktumet att de kämpar för djurens rättigheter och stöder regelbundet olika sådana projekt, produkterna är inte testade på djur, de innehåller naturliga råvaror och de flesta produkterna passar för veganer. På deras hemsida står det omsorgsfullt om varje produkt och en hel del om vad det är som är så bra med huvudingredienserna på produkten i fråga, de produkter som är naturliga står dessutom med grön text så det är lätt att hänga med.

Buffy, som är lite som en bodylotion och scrub i en och samma produkt imponerade verkligen på mig. Den var behaglig att stryka över uppvärmd hud och tog effektivt bort död hud tack vare bl.a. krossad mandel och ris. Shea- och kakaosmöret gjorde att huden var mjuk och len fortfarande när jag vaknade nästa morgon. Denna är helt och hållet vegansk. På bilderna även Dream Cream, som är otroligt återfuktande för hela kroppen, och badbomben Amor. Amor hittade jag inte på hemsidan nu, kan hända den är slut, men här hittar ni andra läckra badbomber.

Fråga gärna om ni undrar över någon särskild produkt! Har testat produkter ur de flesta kategorier, förutom sminket, är så nöjd med det smink jag har redan… 🙂

***Inlägget i samarbete med Jollyroom***

När vi flyttade hit jobbade jag väldigt intensivt med mitt eget företag, så pass att jag kände att jag behövde ett alldeles eget kontor tänkt för inspiration, och det skulle få vara min tillflyktsplats när jag behövde göra mina måsten. Vi målade rummet med kalklitir, i en vacker rosa färg som ändrar nyans beroende på ljuset.
Någon tillflyktsplats blev det dock inte, iallafall inte för min del, däremot för alla extra grejor som snabbt behövde städas undan, i flera månader har man knappt sett golvet här… tills för någon vecka sedan, då min mor var här och hjälpte mig komma igång med rensningen. Nu står jag här då, i ett, kanske inte helt färdigt rum, men i ett rum som kastat mig tillbaka 20 år i tiden…

Denna bild tog jag igår kväll, när jag kände mig klar, klädställningen i spegeln fick flytta ut också, så nu är det mycket lugnare där. Bilden är från min instagram, där är jag alltid mer aktiv när inspirationen på bloggen tryter, så välkomna att följa med!

De vackra lådorna kommer från Alice & Fox, älskar gulddetaljerna och de passade verkligen perfekt med väggen. Dessa har jag fyllt med små strumpor, bomullsmössor och dregellappar. Vacker och praktisk förvaring i ett!

Hyllorna föll jag för direkt! Även de från Alice & Fox. Det blev ett riktigt A&F-samarbete denna gång – så många praktiska saker som inspirerar till både lek och är vackra att vila ögat på. Helt klart ett av mina favoritmärken!

Ljusslingan går på batterier, vilket är skönt för den är så lätt att flytta runt, och nojig som jag är behöver jag inte fundera på att den ska överhettas.. Här hittar ni flera alternativ på effektbelysning. Slingan gifte sig så fint med spegeln och tyllpompomsen, som ni hittar här. (ej samarbete)

Lekmattan kommer helt klart synas på många bilder framöver. Minns ännu tiden då Elmer var så liten och orörlig att vi hade ett täcke över vardagsrumsgolvet, varken vackert eller särskilt praktiskt, då lakanet sög åt sig smuts och damm. Denna fina är dessutom på REA nu, så det lönar sig att passa på! 🙂

Söta lilla Elphee från Jollyroom och märket Done by Deer (ej samarbete).

Hyllorna lär ju få mer liv allteftersom en liten tjej växer upp i rummet. Tillsvidare får jag stå för pyntandet. Men att döma av aktiviteten i magen, så har vi en bestämd liten flicka på kommande…

Jag har alltid varit väldigt noggrann med att hålla mig själv ren. Duscha i tid, helt enkelt. Gränsen för hur smutsig jag är har gått där vid då jag själv känner att jag luktar när jag sniffar mig i armhålan, ibland har jag sniffat extra noga, bara för att jag verkligen vara på säkra sidan, bara för att jag inte tycker det finns många saker som är obehagligare än människor som luktar flera dagars ingrott svett. Man kan bli immun mot den, vet ni, lukten. Det märks överallt. Helt vanliga människor som inte inser att de kanske borde duschat för tre, fyra, fem dagar sedan. De sitter i väntrummen på labben, de står framför dig i lunchkön, kassakön, Kelas väntrum, osv osv. Jag är så känslig för just den där sura, fräna lukten av trikåblus som borde ha bytts för länge sedan, att jag ibland blir tvungen att gå ut ur rummet, ungefär lika hemskt som när människor överdoserar parfymer. Det kan man som bärare tydligen också bli immun mot, har jag märkt.

Jag förstår dessa människor mer och mer (okej, inte parfymöverdoserarna).

Jag borde ha duschat igår. Jag borde ha duschat i förrgår. Mitt liv stannar upp när jag inte känner mig ren. Den där känslan av att vara smutsig är som ännu ett hinder på min lista över saker som jag i mitt välsignade, oerhört gravida tillstånd måste ta mig över för att orka göra saker här hemma. När jag väl duschat, då kanske jag orkat städa en kvart, vika tvätt, tömma diskmaskinen. Men när jag, som nu, inte duschat på några dagar, känns det som att jag har en osynlig barriär framför mig som hindrar mig från att göra saker jag borde. Jag borde duscha. Sanningen är bara den – jag orkar inte. Elmer sover skit. Tony har jobbat veckan runt inklusive förra måndagen då det egentligen var röd dag, förra helgen, och nu fick tokstollen för sig att han ska jobba två kvällar i kombination med två nätter – men av god anledning, han får onsdag, torsdag och fredag ledig vilket är mycket behövligt för denna familjs välmående, innan han på lördag åker iväg till Tjeckien på en golfresa min käre far ordnat. Jag antar att jag börjat dra in på allt som tar extra energi, jag lagrar energin i stället, lite sådär som gnagare lagrar mat i sina kinder, eller samlar mat inför en lång vinter. Jag har dragit in på allt som kräver energi, vilket resulterade i att jag nästan grät av lycka när jag märkt att Tony städat lite igår.

I tre dagar har jag nu tänkt att jag ska ta mig ett bubbelbad tillsammans med Cupid. Och nej, jag har inte gett min man smeknamn efter någon grekisk, bevingad liten man med strappy sandals som skjuter pilar i röven på folk – Cupid är en badbomb som kom i en låda från ett pressutskick jag fick hem från underbara Lush för någon dag sedan. Den är chockrosa, doftar alldeles ljuvligt, utan att vara sötsliskig, och vattnet blir bubbelgumsrosa när den fräsande lilla hjärtformade klimpen kommer i kontakt med den. Flera gånger har jag gått förbi påsen med badbomben i, fingrat på innehållet för att sedan sätta tillbaka det, och njutit av hur härligt händerna doftat flera timmar efteråt. Men något bad har det inte blivit av.

Ikväll stod åter valet på sova, städa, eller bada, och vet ni Cupid pluppade ner i vattnet, och jag ska sitta där och mumsa i mig mina isbitar, tills jag är skruttig som ett russin, och badvattnet börjat kallna, för trots min totala orkeslöshet, och trots att jag inte gjort en enda hushållssyssla på flera dagar, så är jag banne mig värd ett riktigt rosa bubbelbad!

Nej hörni! Idag har hittills varit en sån där dag man helst av allt bara sovit sig igenom (förutsatt att man kunde sova, vill säga). Elmer hade kissat ner sig och vaknade av det klockan 05:20. Tony, som skulle till jobbet bestämde sig för att det var ett smart drag att stiga upp precis när jag lyft över Elmer till vår säng och bytt blöja och pyjamas – att stiga upp ur sängen när Elmer är halvvaken är aldrig ett smart drag. Groggy efter en påfrestande natt med många uppvaknanden dels på grund av mitt preggofierade tillstånd, och dels på grund av Elmers oförklarliga uppvaknanden ser jag genom halvslutna ögon hur en sömndrucken, och egentligen allt för trött liten man hasar sig ur vår säng och sätter av efter Tony. Jag somnar om och vaknar en halvtimme senare av Tony som säger att han är tvungen att gå.

Fram till nu har dagen mestadels bestått av gnäll, tjat och dåligt mammasamvete. Elmer har tryckt på ungefär 150 nervknappar samtidigt och hög på hormoner som jag är, är jag väldigt lättantändlig. Inte många mammapoäng för min del idag. Vi har hittat på så många aktiviteter som jag bara orkat med, byggt lego, gått ut med vagnen och Rosa (resultat: allt för många sammandragningar, och de nyligen upptäcka foglossningarna), varit i parken och rutschat, jätteskönt då jag egentligen bara behövde säga ”kokkoooo” och kika fram bakom rutschbanans alla hörn, tills Elmer fick för sig att han minsann skulle bada i den kalla bäcken som löper under och på vardera sidorna om en liten bro påväg mot oss. Fick springa efter honom, plocka upp den plötsligt alldeles slappa, vilt skrikande 13 kilos kroppen (han vet hur han ska göra sig tung!) och trycka ner honom i vagnen med löfte om att vi nog skulle bada hemma sen!

Sagt och gjort, vi badade, och duschade, inte jag den här gången, men Elmer desto längre. Han älskar verkligen bad. Innan det åt vi lite lunch, hade lyckats röra ihop min bästa köttfärssoppa med färskost under tiden Elmer sprang omkring med sin dumper fram och tillbaka över hallgolvet. Och nu har ungen äntligen somnat! Jag är alldeles förtvivlat slut och det enda jag skulle vila göra är egentligen att städa, och fortsätta ordna upp i lillans rum, men något säger mig att jag kommer kapitulera för soffan, och bara sova tills Elmer vaknar och rumban åter börjar.

Ibland har jag så innerligt önskat att jag kunde byta kropp med denna lurvboll för en dag. Att få rulla ihop sig lite varsomhelst, som t.ex. mellan husses ben som på bilden här nedan. Äta, sova, leka, och med någon som ser till alla dina behov. Lyxhund. 

Det är tunga dagar just nu. Jag är som vanligt, skrattar som vanligt, kanske till och med mer än vanligt vid närmare eftertanke, måste vara en bieffekt, men ingenting känns som vanligt. I mitt huvud går ständigt tankar kring förlossningen som en jargong – jag vet inte hur jag vill att den här babyn ska komma ut!

För det finns bara två alternativ: Vaginal förlossning och kejsarsnitt. Och hur jag än vänder och vrider på det så medför båda två alternativen troligen jobbiga bieffekter, såklart, jag ska ju föda barn – det mest livsfarliga man som kvinna kan gå igenom som inte innefattar extremsporter. Men om man ser på mina förutsättningar, så är prognoserna inte särskilt lovande i vilket fall som helst.

Vid ett skede var jag bombsäker på att jag skulle be om ett kejsarsnitt, bönfall om jag så måste. En vaginal förlossning fanns inte ens på kartan med tvåan, på grund av mitt framfall och rädslan för hur det skulle påverkas av att föda den ”naturliga vägen”. Jag har besökt fyra olika läkare, som alla sagt lite olika saker, men den jag litar på mest av dem har tyckt att jag ska försöka föda vaginalt, för att jag inte ska sitta där sedan, men både ett ärr i magen, och ett framfall som ändå finns kvar. Det ”positiva” med vaginal förlossning är det att om jag skulle ”gå sönder” där nere, så är misstaget de gjorde vid förra förlossningen möjligt att korrigera på plats, går jag inte sönder så ska vi vänta ett halvår, för att sedan diskutera kring en operation.

Vid ett kejsarsnitt så blir det också tal om operation i ett senare skede, för högst troligen så går framfallet inte tillbaka av sig själv. Men då kommer vi ju till faktumet att jag kommer gå omkring med ett sår i magen under sommarmånaderna, oförmögen att lyfta Elmer, eller ens gå ut med Rosa den första tiden. Det går med nöd och näppe så länge Tony är hemma, men redan nu tycker jag det är så hemskt att neka Elmer famnen när jag inte orkar lyfta honom lika mycket som förr. Dessutom kommer ju blodproppsrisker med kejsarsnitt, samt det faktum att magen helt och hållet kan sluta fungera, för mig som redan lider av otroligt nedsatt mag- och tarmfunktion så skulle det innebära en katastrof.

Det är otroligt svårt. Vissa dagar känns det så självklart att det är kejsarsnitt det ska bli, medan det andra dagar inte ens kommer på fråga. Vissa dagar känns det så hopplöst att jag bara önskar att det ska finnas ett tredje alternativ, och det finns det ju inte. Ut kommer hon ju, på ett eller annat sätt, men jag är så rädd för komplikationer, och rädslan jag bär på föder ännu mer rädsla, och då blir jag rädd att rädslan i sig är det som gör att det blir komplikationer, om ni förstår vad jag menar.

Nykläckt Elmer. Efter en förlossning innan vilken jag inte ens hade funderat på att något kunde gå snett.

Hinner tänka mycket om nätterna nuförtiden. Trots att vi går och lägger oss tidigare än vanligt tar det oftast ungefär två timmar innan jag hittat sömnen. Himla frustrerande när Elmer vaknar och gråter precis när man tror att man börjar få grepp om den.

Vet inte vad som gjorde att jag igår natt kom in på det här med barndomsminnen, sånt som både ärrat en och som påverkat en positivt. Jag tänkte lista tre saker jag minns extra starkt från då jag var liten, och fundera lite kring hur de påverkat mig. Bjuder in dig att göra detsamma, antingen i kommentarsfältet eller i ett blogginlägg, tagga mig gärna om du skrivit ett inlägg. Det behöver ju inte vara tre saker, det kan vara en eller fem. 🙂

° Jag var 3-4 år kanske. Mamma och jag hade varit och handlat och jag minns inte ens själva situationen, eller hur det gått till. Men jag minns så starkt då mamma packade upp påsarna där hemma, och hon fann en röd Bon Bon-slickepinne i påsen som inte var betald. Först trodde hon att det skett något misstag, men sen insåg hon att det var jag som lagt den dit. Och jag minns besvikelsen, och hur uppgiven hon var över att jag tagit den. Det var mitt första konkreta möte med snatteri och dess konsekvenser. Mamma tog med mig tillbaka till den lilla affären, och hade mig att be om ursäkt. Jag skämdes så mycket. Man märkte på kassatanten att hon tyckte att mamma överreagerade, men jag kan själv tänka mig hur hemskt det skulle vara om ens barn stulit något från butiken, och nu i efterhand så får jag nog konstatera att jag hade reagerat precis likadant om det var Elmer som tagit något. Kassatanten bad mig behålla slickepinnen, trots att mamma insisterade på att först återlämna den, och sen betala den. Hur det blev med det vet jag inte, men hem kom den röda slickepinnen igen. Mamma satte den på skåpet ovanför micron, det kan hända att vi inte hade någon micro då, men den låg iallafall där vi nuförtiden har micron. Jag var aldrig lockad av den, ville inte ha den, vildsinte ens se på den. Så där låg den, tills den en dag var försvunnen, antingen uppäten av min lillebror, eller bortslängd av mamma eller pappa.

° Jag var kanske 9-10. Pokémon hade nyss blivit stort i vår lilla stad, och jag var inget undantag när det kom till dess fanclub, jag var alldeles tokig i de små söta figurerna (är det ännu för övrigt). Mamma och jag handlade på Halpa-Halli, det var lördag och jag antar att jag sparat pengar för jag skulle få köpa ett mjukisdjur i form av en Pokémon (Poliwhirl) på egen hand för första gången. Mamma betalade för sina saker, plockade i påsen och såg sedan en bekant på andra sidan gången från kassorna, några meter bort. Hon meddelade att hon bara går över för att prata med sin väninna och frågade även om jag behövde hjälp, jag skakade på huvudet och ställde mig i kö för att betala för mitt kramdjur. Den kostade 70 mark, om jag inte minns fel. När jag betalat och tagit min nya kompis i famnen hör jag ett öronbedövande pipande bakom mig, det var larmet som gått. Får en skymt av mamma som inte ens reagerar utan pladdrar vidare med sin väninna, i nästa sekund ser jag henne inte, eftersom en stor mörk vägg står framför mig – en väktare. Jag minns att jag var så rädd att jag inte ens vågade ropa på mamma, jag stod bara där och såg på väktaren, med en klump i halsen, kämpandes för att försöka hitta orden ”J-j-ag har n-nog betalat för den!”. Minns hur orden skreks inuti mig, utan att komma ut. Efter vad som känts som evigheter hör jag hur kassörskan protesterar ”Nej, men den har hon betalt för! Jag måste ha glömt att ta bort larmet!”. Då först reagerar mamma, och hon är hos mig på en kvarts sekund, och gråten kom strax därpå. Jag var alldeles skakiga i hela kroppen, kände mig så utpekad, så smutsig, och så bortglömd. Det tog många år innan jag vågade betala själv efter den händelsen, och alltid när jag bara var med mina kompisar, så fick de beställa åt mig, samtidigt som jag stack åt dem pengar för det jag köpte.

° Jag kan ha varit mellan 9-11 år, minns inte helt säkert. Pappa och jag hade bråkat, och jag tror att det hela var ett stort missförstånd från pappas sida, han hade beskyllt mig för något jag egentligen inte hade något att göra med, och jag var riktigt ledsen över det. På den tiden hade pappa sin mottagning i Prismahuset i Jakobstad och efter jobbet hade han köpt hem en blomma, en hemtrevnad, och ett kort med Snobben som kramade sin lilla gula kanariefågel Woodstock på. Rubriken på kortet lydde: ”EN RIKTIG VÄN:” och runt honom var det sedan bulletpoints i form av ”kramas”, ”är snäll” osv osv. Uppe till höger hade pappa gjort sin egen bulletpoint: ”Vet när man ska säga förlåt”. På baksidan hade han även skrivit att han var ledsen och att han tyckte om mig.  Jag har ännu kvar det kortet. Det hade så stor inverkan på mig.

Inte har jag några kloka visdomsord på detta. Hände bara att jag var tvungen att dela med mig om nattens tankar. Och det slår mig verkligen hur saker och ting kan sätta sina spår, trots att vi är så små. Barn är så sköra, jag kommer säkert göra en mängd misstag med Elmer och med lillan, men jag hoppas och önskar att jag som förälder kan ta ställning till mina misstag, ledsaga mina barn på rätt väg och lära dem rätt och fel utan att det sätter allt för djupa spår i dem.

Jag har varit så duktig med mina järntillskott de senaste två veckorna, skippat mjölkprodukter några timmar före och efter intaget av järn och druckit apelsinjuice för maximal upptagning. Ni kan ju ana min besvikelse efter att tredje sticket i fingret på dagens hälsogranskning även visade på att hemoglobinet var nere på 90 – det har alltså sjunkit med 9 på två veckor. Man tycker ju att intaget av järn åtminstone kunde fått det att stå på samma ställe, men nej, det har sjunkit.

I samband med rådgivningen var jag även till läkare för att förnya mitt sjukintyg, hurtig som den här läkaren är tyckte hon att min vikt stigit med rätt god fart nu när vågen visade på 10,5kg sen graviditetens början. Förklarade att det var likadant med Elmer och att jag inte är det minsta nojig över detta faktum, varpå hon nickande svarade ”och vikten har gått ner igen efter första graviditeten?”. Suck, och ja. Tänk att det ska ältas och funderas så mycket över denna uppenbarligen viktiga faktor? Finns det inte viktigare saker att fokusera på?
Hon läste igenom mitt mammakort, hummade och nickade nöjt till blodtryck, babyns hjärtljud osv. Men när hon kom till hemoglobinvärdet konstaterade hon att det nog var dags att göra en liten utredning i varför det fortsätter att sjunka, så jag blev skickad till centralsjukhuset och labben för prover som blev skickade till Uleåborg.

Inte förvånar det ju att det är lite tröttsamt och tungt att bara ”vara” just nu. Sa åt Tony att jag önskar att jag bara kunde ”fungera”! Vara en bra fru och mamma som skulle orka ta hand om sin familj och hålla hemmet snyggt. Just nu orkar jag ingenting. Att skriva ett inlägg i den här längden är redan tungt, dels att för att jag håller på att somna varannan minut och dels för att huvudet inte kan fokusera på texten, men jag vill skriva och dokumentera, för mig är det så viktigt!

Och här en glimt av det som ska bli flickrum, men som för tillfället bara får vänta eftersom jag är så trött, i går orkade jag hålla på i ungefär 15 minuter, sen tog det stop.

När är beräknat födelsedatum?
✰ Innan första läkarbesöket sattes datumet 15.7, tog det med en nypa salt eftersom jag hade absolut ingen aning när jag haft ägglossning på grund av oregelbunden mens. Första läkarbesöket i vecka 6 uppskattade datumet till 11.7, och det i vecka 17 beräknades till 9.7, samma sak gällde även på den så kallade rakenneultran några veckor senare, så det håller vi fast vid. Jag fyller själv år 14.7, men så länge vill jag helst inte vänta! 🙂

Var graviditeten planerad?
✰ Jodå, vi hade hoppats på ett plus några månader innan det dök upp på stickan.

När berättade du om graviditeten?
✰ Jag berättade ganska tidigt, på grund av illamående, redan i vecka 6 tror jag familjen fick veta, och ganska snart därefter publicerades det på bloggen.

Hur många barn vill du ha?
✰ Vi har, både jag och Tony konstaterat att det räcker med två barn. Det känns så komplett på något vis. Dessutom vill jag inte vara gravid en gång till. Två gånger räcker!

Tätt ihop eller långt isär?
✰ Tätt ihop, obviously, när lillasyster kommer så ligger det ganska exakt 1 år och en graviditet mellan dem. Vi ville ha det så.

Har du oroat dig mycket under graviditeten?
✰ Mycket. För mycket antar jag. Inte alls med Elmer, denna gång desto mer. Man är på något sätt mer medveten om allt som kan ”gå snett”. Dessutom har jag ju fler anledningar denna gång nu när jag vet att kroppen inte riktigt mår som den ska..

Hur har graviditeten känts hittills?
✰ Toppar och dalar. Mest dalar. Mådde illa i början, jobbade en stund och blev sedan sjukskriven igen på grund av för mycket sammandragningar. Ur en annan synvinkel så känns det ju underbart att veta att vi ska bli 4 och längtan efter lillasyster är enorm redan.

Gillar du att vara gravid?
✰ Nej, inte alls. Tror jag haft två-tre veckor under båda min graviditeter då jag känt mig fin, och mått bra sådär fysiskt och psykiskt. Utöver det här med graviditet inte riktigt min femma.

Har ni tagit reda på vilket kön det blir?
✰ Ja! Det bra helt omöjligt att hålla sig från det! Vi är båda för nyfikna, dessutom gillar vi att få förbereda oss lite, och även om vi nu med största sannolikhet vet att det är en liten tjej därinne är vi ju nog också inställda på att det kan vara en lillebror, ingenting är 100%.

Hur tänker du kring förlossning?
✰ Tror att jag kommer skriva ett skilt inlägg om det..

Hur tänker du kring första bebistiden?
✰ Är nog inställd på sömnlösa nätter med ännu ett kolikbarn, amningssvårigheter som leder till flaskmatning i princip från början, och en avundsjuk storebror. Upplevde ingen babybubbla med Elmer heller utan började njuta först där efter 5-6 månader..

Har ni bestämt namnen sedan innan?
✰ Japp! Men det håller jag hemligt än så länge, troligen blir det en liten M. 🙂

Bland sopborstar och småklänningar, i full färd med rensningen av lillans rum.

Igår fick jag ett infall. Precis som när jag var gravid med Elmer tog jag fram de få penslar jag kunde hitta här hemma och eftersom jag inte fann någon vattenfärg så plockade jag fram lilla lagret med Vintage Paint och började måla, saknade dock de smalaste penslarna så alla konturer har jag dragit med en tandpetare doppad i färg… Jag har aldrig varit en frihandsmålare, min farfar målar av landskap och är fantastiskt bra på det, och jag antar att det här med att måla av saker har blivit det jag trivs med, om jag nu någon gång kommer mig för att måla, vilket sker väldigt sällan numera.

Jag har alltid älskat Mrs.Mighetto-målningarna, de för tankarna till sagoland där allt är möjligt. Skulle jag kunna hade jag köpt allihop, men de är väldigt värdefulla och plånboken säger allt för ofta stop. Men igår fick jag för mig att måla inspirerad av Around the Glade, som är en av målningarna i deras nyaste kollektion. Jag lämnade bort fåglarna och efter att jag skissat av rådjuret så gjorde jag resten för fri hand utifrån vad jag mindes från originalet. Här kommer resultatet som troligen får hända i lillans rum.

Nu är frågan, är det fräckt att måla av ett original på det sättet?  För att man drar sig för att köpa originalet, men ändå gärna hade målningen på väggen? Vet att det är långt ifrån en exakt kopia, men i det stora hela så följer ju målningarna samma linje ganska exakt. Även om jag är nöjd med vad jag gjort, så känner jag mig ändå lite kluven kring om jag faktiskt kan njuta av något jag försökt efterlikna så mycket? Vad tycker ni?

Det fantastiska originalet från Mrs.Mighetto.