Barndomsminnen som lämnat både fina och fula ärr

Hinner tänka mycket om nätterna nuförtiden. Trots att vi går och lägger oss tidigare än vanligt tar det oftast ungefär två timmar innan jag hittat sömnen. Himla frustrerande när Elmer vaknar och gråter precis när man tror att man börjar få grepp om den.

Vet inte vad som gjorde att jag igår natt kom in på det här med barndomsminnen, sånt som både ärrat en och som påverkat en positivt. Jag tänkte lista tre saker jag minns extra starkt från då jag var liten, och fundera lite kring hur de påverkat mig. Bjuder in dig att göra detsamma, antingen i kommentarsfältet eller i ett blogginlägg, tagga mig gärna om du skrivit ett inlägg. Det behöver ju inte vara tre saker, det kan vara en eller fem. 🙂

° Jag var 3-4 år kanske. Mamma och jag hade varit och handlat och jag minns inte ens själva situationen, eller hur det gått till. Men jag minns så starkt då mamma packade upp påsarna där hemma, och hon fann en röd Bon Bon-slickepinne i påsen som inte var betald. Först trodde hon att det skett något misstag, men sen insåg hon att det var jag som lagt den dit. Och jag minns besvikelsen, och hur uppgiven hon var över att jag tagit den. Det var mitt första konkreta möte med snatteri och dess konsekvenser. Mamma tog med mig tillbaka till den lilla affären, och hade mig att be om ursäkt. Jag skämdes så mycket. Man märkte på kassatanten att hon tyckte att mamma överreagerade, men jag kan själv tänka mig hur hemskt det skulle vara om ens barn stulit något från butiken, och nu i efterhand så får jag nog konstatera att jag hade reagerat precis likadant om det var Elmer som tagit något. Kassatanten bad mig behålla slickepinnen, trots att mamma insisterade på att först återlämna den, och sen betala den. Hur det blev med det vet jag inte, men hem kom den röda slickepinnen igen. Mamma satte den på skåpet ovanför micron, det kan hända att vi inte hade någon micro då, men den låg iallafall där vi nuförtiden har micron. Jag var aldrig lockad av den, ville inte ha den, vildsinte ens se på den. Så där låg den, tills den en dag var försvunnen, antingen uppäten av min lillebror, eller bortslängd av mamma eller pappa.

° Jag var kanske 9-10. Pokémon hade nyss blivit stort i vår lilla stad, och jag var inget undantag när det kom till dess fanclub, jag var alldeles tokig i de små söta figurerna (är det ännu för övrigt). Mamma och jag handlade på Halpa-Halli, det var lördag och jag antar att jag sparat pengar för jag skulle få köpa ett mjukisdjur i form av en Pokémon (Poliwhirl) på egen hand för första gången. Mamma betalade för sina saker, plockade i påsen och såg sedan en bekant på andra sidan gången från kassorna, några meter bort. Hon meddelade att hon bara går över för att prata med sin väninna och frågade även om jag behövde hjälp, jag skakade på huvudet och ställde mig i kö för att betala för mitt kramdjur. Den kostade 70 mark, om jag inte minns fel. När jag betalat och tagit min nya kompis i famnen hör jag ett öronbedövande pipande bakom mig, det var larmet som gått. Får en skymt av mamma som inte ens reagerar utan pladdrar vidare med sin väninna, i nästa sekund ser jag henne inte, eftersom en stor mörk vägg står framför mig – en väktare. Jag minns att jag var så rädd att jag inte ens vågade ropa på mamma, jag stod bara där och såg på väktaren, med en klump i halsen, kämpandes för att försöka hitta orden ”J-j-ag har n-nog betalat för den!”. Minns hur orden skreks inuti mig, utan att komma ut. Efter vad som känts som evigheter hör jag hur kassörskan protesterar ”Nej, men den har hon betalt för! Jag måste ha glömt att ta bort larmet!”. Då först reagerar mamma, och hon är hos mig på en kvarts sekund, och gråten kom strax därpå. Jag var alldeles skakiga i hela kroppen, kände mig så utpekad, så smutsig, och så bortglömd. Det tog många år innan jag vågade betala själv efter den händelsen, och alltid när jag bara var med mina kompisar, så fick de beställa åt mig, samtidigt som jag stack åt dem pengar för det jag köpte.

° Jag kan ha varit mellan 9-11 år, minns inte helt säkert. Pappa och jag hade bråkat, och jag tror att det hela var ett stort missförstånd från pappas sida, han hade beskyllt mig för något jag egentligen inte hade något att göra med, och jag var riktigt ledsen över det. På den tiden hade pappa sin mottagning i Prismahuset i Jakobstad och efter jobbet hade han köpt hem en blomma, en hemtrevnad, och ett kort med Snobben som kramade sin lilla gula kanariefågel Woodstock på. Rubriken på kortet lydde: ”EN RIKTIG VÄN:” och runt honom var det sedan bulletpoints i form av ”kramas”, ”är snäll” osv osv. Uppe till höger hade pappa gjort sin egen bulletpoint: ”Vet när man ska säga förlåt”. På baksidan hade han även skrivit att han var ledsen och att han tyckte om mig.  Jag har ännu kvar det kortet. Det hade så stor inverkan på mig.

Snoopy_and_Woodstock.png

Inte har jag några kloka visdomsord på detta. Hände bara att jag var tvungen att dela med mig om nattens tankar. Och det slår mig verkligen hur saker och ting kan sätta sina spår, trots att vi är så små. Barn är så sköra, jag kommer säkert göra en mängd misstag med Elmer och med lillan, men jag hoppas och önskar att jag som förälder kan ta ställning till mina misstag, ledsaga mina barn på rätt väg och lära dem rätt och fel utan att det sätter allt för djupa spår i dem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s