Månad: november 2016

Tystnad har råder här på bloggen. Även om inspirationen funnits har orken dessvärre inte infunnit sig de senaste dagarna. Det är helt okej, försöker jag intala mig själv, men nu ville jag kasta in ett hej här i kontrast till allt uppkastande i toaletten.

Fick frågan på Facebook igår om allt var okej med mig då man inte hört något på bloggen, om babyn mår bra i magen osv. Fint uttryckt var det som om frågan löd ”har du fått ett missfall då allt är så tyst?”. Jag förstår frågan. Jag har drömt om missfall de senaste nätterna.

Idag var jag till läkaren för att få förlängt min sjukledighet. Frågade en massa saker och min oro över babyns (okej, fostrets) välmående kom upp. Med Elmer oroade jag mig inte alls, nu oroar jag mig mest hela tiden. Läkaren med sin superradar snappade genast upp min inre fråga: kan vi kolla om hjärtat slår. Så hon föreslog ett ultraljud innan jag gick. Tacksamt tog jag emot det.

Hon grävde en stund och japp, där var lilla bönan, med ett hjärta som slog och med en storlek som uppskattades vara av ett foster i vecka 9. All was well.

Vad som inte är lika well är mitt illamående. Stundvis är det bättre, så bra faktiskt att jag kunnat göra nånting annat än ligga här hemma. Igår var jag fram och tillbaka till posten, till och med. Inte utan att spy på parkeringen då, men jag besparar er de mindre mysiga detaljerna. Vid läkaren konstaterades att jag tappat två kilo. Som tur finns det lite mer att ta av nu än när jag började vänta Elmer. Då var startvikten 55kg och gick ner till skrämmande 52 då jag fick spysjuka i början av graviditeten. Men sen for den stadigt upp. Idag vägde jag 57kg, så ännu behöver jag inte oroa mig, det finns att ta av ifall det kommer dagar då jag inte får i mig något.

I morgon börjar Elmer dagis, första dagen får han vara 4 timmar. Sen ökar vi på lite i taget. Just nu känns det bra, jag har inte ens haft tid att fundera på det mitt i allt illamående, lika bra är ju det. Det är skönt att veta att han är någonstans där det händer runtom honom i stället för att han ska behöva vara hemma med en mamma som bara ligger i soffan, och som lamt viftar åt honom med skrovlig röst att komma och ”visa åt mamma vad han har”.

Nedan en bild på mig med Elmer, i vecka 10, det syns definitivt mer nu. Men jag besparar er bilder ännu. Tänkte att det kunde vara roligt att börja jämföra sen från vecka 12 framåt.

Hoppas ni har det bra! Nu säger vi hejdå till november och i morgon börjar en av mina favoritmånader! Den här december kommer ni få ta del av en hel del tävlingar, så stay tuned, och försök ge er till tåls med mitt illamående! Tack för att ni finns! ❤

Jag har beskrivit mitt illamående i tre stadier. Det första är graviditetsillamåendet, det andra är hungersillamåendet, och det sista är en sorts brand jag haft i magen och som letat sig upp i halsen och omkullkastat hela världen. När alla tre stadier är aktiva är jag totalt klubbad, jag ligger bara i soffan, oförmögen att göra något alls. När branden är borta kan jag till och med sitta och stå kortare perioder, och när hungersillamåendet är borta kan jag nästan fungera.

Två gånger hittills denna vecka har jag gått på akupunktur för mitt illamående. Den första gången kunde jag äta direkt efter behandlingen och även om knappt något rymdes i magen var det så härligt att få behålla något. Sen kom illamåendet igen, med revanschlust! Dagarna efter fick jag ett sånt återfall att jag bara låg i soffan om dagarna, totalt oförmögen att hjälpa till eller göra något hemma.

Igår skjutsade Tony mig till Jakobstad för ytterligare en behandling, underbara Maria Backlund Pedersen på Marias Akupunktur gjorde mig än en gång lugn med sin vackra, rofyllda lokal på egen bakgård i mysiga Skata. Den här gången testade hon sätta nålar på lite fler ställen än tidigare, hon bytte även plats på några av dem. Nålrädd som jag är trodde jag aldrig att akupunktur skulle vara något för mig men det var ju inte farligt alls! Sticken från nålarna kändes knappt och flera gånger kom jag på mig själv med att glömma bort att det satt nålar lite varstans på min kropp – till och med i öronen!
Den här gången kändes det ännu mer avslappnande, och flera gånger var jag påväg att falla i djup sömn. Illamåendet märktes inte av under tiden jag låg där, och efteråt konstaterade vi båda två att jag fått mer färg i ansiktet. Hon klistrade några nålplåster i öronen, på magen och på mina fötter som jag fick behålla på, de ser ut som små prickar och känns inte över huvud taget, och sen var det klart.

Tony hämtade mig och vi åkte direkt iväg till Pirayo och åt ugnspotatis, även nu fick jag ner mat, trots att jag inte kunnat äta på hela dagen, och den hölls nere!

Elmer och jag på köksgolvet i de fina kläderna Sabine på Homefun/Majahome sytt upp åt oss.
När jag har ork och mår bättre ska vi ta bättre bilder så ni får se.. 🙂

På kvällen mådde jag ännu dåligt men jag kunde sitta upprätt under ca en halvtimme, när Elmer badade och när vi satt och plockade i kökslådorna. Jag var så himla tacksam!

Idag har jag också känt mig mer som en människa. Jag har fått behålla ett mål mat, och lite blåbärssoppa, och det är mer än vad jag kunnat förvänta mig. Branden i magen har hållit sig på avstånd, eller åtminstone inte varit lika intensiv, om det är tack vare akupunkturen vet jag ju inte, men jag ska dit igen på måndag för ytterligare en behandling, och jag hoppas den ger resultat. Jag vill börja fungera igen.

*Inlägg i samarbete med Jollyroom*

”Vi kommer från den mörkaste delen av galaxen och de skummaste gränderna i stan. Vi är dom fyra superskurkarna som tagit oss in på Jollyroom-kontoret för att ställa till med trubbel. Under hela veckan är vårt enda uppdrag att förgöra Jollyrooms priser. Vi är Team Blackweek och inga priser går säkra!!

Vi har tillsammans valt ut två av våra favoriter från Blackweek. Passa på att fynda, vi stannar hela helgen för att se till att priserna håller sig på botten! Skynda!”

Woodlii Tågbord

Woodlii lekkök

Busiga hälsningar,
Darth Vader, Jokern, Harley Quinn och Cruella De Vil

Just nu känns det inte som att jag är gravid, det känns snarare som om något otäckt tagit över hela min kropp, tvingat ner mig i vågrätt läge på obestämd tid, och som nu vägrar släppa taget. Magen och vikten snarare krymper än växer och de senaste två dagarna har jag fått i mig vatten, två mandariner, någon surskorpa, lite ris och Coca-Cola, jag som aldrig dricker Coca Cola. Resten har åkt upp. Jag har fått så många fina råd och ord av er läsare, och jag är så glad över att ni finns! När jag dyker in här på bloggen känner jag mig inte värdelös, för stunden iallafall. För här hemma är det just det jag är – värdelös.
Jag sa åt Tony idag att han kan lika gärna slänga mig i roskistunnan. Jag tycker så synd om honom.

Tillika får jag känna mig tacksam, tacksam över att min kropp kan producera liv, över att jag har ett andra jobb jag kan sköta från soffa, att jag har en hund som knappt lämnar min fotända, att Tony är en av de starkare männen här på jorden som, trots små protester ibland, klarar av att hålla oss alla flytande, över att Elmer får börja dagis nästa vecka och på så vis får stimulans och lekkamrater, över att jag har ett jobb att komma tillbaka till. Det finns så mycket.

Och inte att förglömma det lilla liv som min kropp får äran att erbjuda hyreslägenhet åt. Som i dagsläget är runt 1 cm stor, när vi nu går in i vecka 8. Det är så knäppt. 32 veckor till och den där 1 cm långa lilla pluppen är en fullbakad bebis, om allt går som det ska. Jag försöker, och ibland går det, att intala mig själv att illamåendet är positivt, och att det finns en anledning, och att allt är bra. Ibland, ibland, ibland går det. Men oftast inte. Inte just nu. Men det går inte en dag utan att jag är lycklig över faktumet. Över livet.

”Kan man bli trött av den?” frågade jag.
”Nej” svarade läkaren, ”men du kan läsa bipackssedeln.”

Idag sköt jag fram min sjukledighet ytterligare. Eftersom en läkare måste skriva ut det då den varit längre än 3 dagar gick jag till arbetshälsovården. Där fick jag utan att blinka utskrivet ”illamåendemedicinen” Primeran. Många av er tipsade ju om den, och berättade att ni fått hjälp av den. Men jag vet ärligt talat inte om jag vågar ta den. Jag har aldrig varit snabb med att ta läkemedel, inte ens värktabletter, vet att deras spårämnen lämnar kvar så länge i kroppen, men nu var det inte det som fångade min uppmärksamhet utan snarare listan över biverkningar som fick mig att höja ögonbrynen och snabbt sätta tabletterna tillbaka i lådan. Jag tänker inte rabbla upp alla bieffekter, utan nöjer mig med att räkna upp de två vanligaste kategorierna, de är skrämmande nog:

Mycket vanliga (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare):
– dåsighet  (jasså, dåsighet är inte samma som trötthet då eller?)

Vanliga (kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare):
– depression
– ofrivilliga rörelser som tics, skakningar, vridande rörelser eller muskelsammandragningar (styvhet, stelhet)
– symtom som liknar Parkinsons sjukdom (stelhet, skakningar)
– rastlöshet
– blodtryckssänkning (särskilt vid intravenös administrering)
– diarré
– svarghetskänsla

Detta blev jag då ordinerad att ta 3 gånger om dagen vid behov. Jag kan tänka mig att folk fått hjälp av detta, men jag måste ärligt säga att jag nog inte kommer ta en endaste av dessa tabletter. Jag vet att dom sa att det inte påverkar fostret, men jag har så svårt att tro att det på någon vänster ändå inte skulle göra det, lite iallafall.

Har någon erfarenheter av Primperan? Både positiva och negativa erfarenheter tas tacksamt emot!

I samarbete med Homefun i Jakobstad vill jag tipsa om deras suveräna erbjudanden nu under Black Friday inkommande fredag!

Häromveckan var jag inne hos dem och diskuterade lite kring kläderna de syr upp där, ville ha något jag kunde matcha med Elmer och tanken var först att det skulle vara i samma tyg, men det blev sen två olika mönster som ändå går in i varandra, ska visa er resultatet i morgon! 😊

För er som är obekanta med Homefun så hittar ni dem på Gågatan i Jakobstad, mittemot stora fontänen – perfekt läge! Där hittar ni produkter i alla prisklasser från märken som bland annat Elodie Details, Kavat, Villervalla, Skip Hop och mycket mer! De syr även upp egna kläder, mössor och dreglisar av kvalitetstygerna Paapii och Ernst textil till bra priser! 😊

I december väntar en tävling med Homefun i samband med julkalendern jag tänkt ha i år! Den vill ni inte missa!

Ikväll mår jag så rysligt illa att jag tvivlar på att det blir fler inlägg, men kika in i morgon, och håll tummarna för att imorgon är en bättre dag.. 😅

Långt tillbaka i tiden, för 10 år sedan, studerade jag till musiker. Jag var för ung för att ta det på allvar då, men mycket kom ändå med i bagaget, och jag är så tacksam över den tiden. Allt man lärde sig, och fått bära med sig.

Jag har aldrig varit någon vidare pianospelare, faktum är, att jag inte ens lärde mig det i skolan, utan i all min frustration över att inte kunna ackompanjera mig själv, så lärde jag mig i ett senare skede att hjälpligt kunna ta mig fram över tangenterna. Jag spelade klassiskt piano som liten, så att läsa noter är inget nytt, men jag har nog aldrig blivit bra på vare sig klassiskt piano eller att slå ackord.

Sången däremot, den har alltid funnits med, däremot kan jag ju tycka att det lät bättre förr, som i klipper nedan, för sisådär 3-4 år sedan. Jag var en sentimental själv, med många känslor och tankar i ryggsäcken. Och jag sjöng verkligen ut mina känslor på ett mycket modigare sätt än vad jag förmår i dagsläget. Därför tycker jag det är roligt att gå tillbaka till mitt gamla Youtubekonto, och lyssna på det jag gjorde förut, och inte har jag mage att radera något, trots att vissa klipp får mig att dra fram skämskudden…

 

Tack alla fina ni för alla grattisar och lyckönskningar, samt för alla tips på vad jag kan göra åt mitt illamående. I nuläget känns det rätt hopplöst. Jag saknar jobbet samtidigt som det inte finns en chans i hela världen att jag skulle kunna jobba. Hela natten låg jag och skakade av illamående, så trött att jag i vanliga fall hade somnat på fläcken. Efter några timmar började jag till råga på allt spy. Igen och igen. Och så höll det på. Elmer vaknade dessutom för ovanlighetens skull och skrek lungorna ur sig i en halvtimme innan han lugnade ner sig, inbäddad mellan oss båda i sängen.

Idag började det på samma sätt, hann knappt stiga upp förrän den lilla drickyoghurt jag fått i mig kom ut igen. Vatten funkar rätt bra ännu.. Men vem lever på vatten?
Detta har jag testat hittills:
– Pasta
– Tortellini
– Ris
– Kött och kyckling i mjuka, milda såser
– Surskorpor
– Riskakor
– Rostat vitt, bröd
– Salmiak
– Ost- och renskavssoppa
m.m. m.m….

Dessutom hämtade Tony ut illamåendearmband från apoteket, men nej, fortsättningsvis mår jag så himla illa… I morgon har jag tid till en akupunktör i Jakobstad som lär vara bra, så jag kan inte annat än hålla tummarna.

Känner mig totalt värdelös här hemma, Tony gör i princip allt, tar hand om Elmer, går ut med Rosa, lagar mat och servar mig.. Själv ligger jag i värsta fall på golvet och tycker synd om mig själv, med en mage som bränner.

Avslutningsvis, en bild som Tony knäppte på mig för några timmar sedan, då jag ansåg det helt normalt att sitta och äta kokt potatis rakt ur kastrullen på köksgolvet.

… och nej, potatis hjälpte inte heller…

Det är så roligt nu då Elmer på senaste tiden börjat inse hur det här med kameratelefonen fungerar. Knäpper jag ett foto av honom kan han knappt stå still eftersom han har så bråttom att komma och kolla hur bilden blev. Så vi kör på selfies, så får han kolla in skärmen samtidigt som han sträcker sig mot den och upprepade gånger säger ”tycka, tycka” (trycka). Finns nog inte mycket han älskar mer än att trycka på saker, knappar, människor osv. 😀

Bilderna är tagna förra veckan, då mående ännu var helt kontrollerbart. Idag har jag varit sjukskriven. Mår så fruktansvärt skit…

Jag har velat fram och tillbaka med att berätta detta. En del av mig har känt att det inte behövs, medan en annan del känner att de absolut behövs. Så jag har kommit till den slutsatsen att ni kommer få veta, förr eller senare, oberoende hur jag gör. Men om jag inte berättar, så kommer bloggen lida av det, eftersom det känns som att jag inte berättar hela sanningen om vår vardag.

Den 30.10, två veckor efter Elmers födelsedag, fick jag ett plus på RFSU-testet – jag är gravid! Vi ska bli 5 (räknar självklart med hunden). De dryga två första veckorna har jag levt som på moln, inte tänkt på något annat än hur underbart det är, samt varit så glad och tacksam över att jag fått må så underbart bra och vice versa…

Nu, i dagens läge, not so much. Jag är fortsättningsvis underbart glad och tacksam över att vi blivit välsignade med ännu en graviditet. Men just nu mår jag så sjukt dåligt att just det, illamåendet, tar upp hela min dag. Allt jag kan fokusera på är inte spy. Med Elmer var det inte nära på så här. Ännu igår klockan 14 var jag nära att ringa Cindy och Jannike för att säga att jag inte kommer… att det helt enkelt inte går.

Just nu är jag i vecka 7, med andra ord väldigt tidigt, och de flesta kanske skulle avråda mig från att berätta, men jag känner bara att jag måste få dela detta med er. För ifall att den här graviditeten inte skulle gå hela vägen, så är jag säker på att det skulle märkas längre fram också, så då om inte förr skulle ni få veta om det ändå.

Men yep, ni kan förvänta er en hel del gravid- och babysnack i framtiden. Så nu vet ni. 🙂
Och hörni, släng in några tankar om att det här illamåendet skulle få släppa – jag vill jobba!