Liten uppdatering

Har medvetet låtit bloggen lämna på sidan om den senaste veckan, här hemma försöker vi som bäst lära känna typen vi tog med oss hem från BB. Ville bara kika in och säga att vi mår bra, vi njuter allt som oftast trots att det mellan varven är rätt utmanande, såklart, och så ska det ju vara. Amningen har bråkat en del samtidigt som mjölkproduktionen är på max, så jag är extremt tacksam över pumpen jag köpte hem innan lillen kom. Så man kan väl säga att jag halvammar, de gånger han känner att han vill ta bröstet. Lilla E (ja, det blev E och inte T som vi tänkte från början) är nämligen en bestämd liten typ som, precis som sin far, går från 0 till 100 på två röda sekunder, han lugnar dock ner sig väldigt snabbt, men tålamodet i kombination med sömnbristen och mammahormonerna är väl kanske inte på topp när det kommer till att försöka övertyga en arg liten plutt att ge bröstet en andra chans. Lite magknip har vi också fått dras med, så har ni tips på det, förutom Cuplatondroppar, så tas det med tacksamhet emot, för de senaste dagarna har det stört hans sömn till den grad att den är rätt ytlig och han kan vakna och gnälla till rätt rejält innan han lugnar ner sig när det väl kniper till. 

12177930_10153287953478121_726256074_n
I
 övrigt har vi en rätt nöjd och underbar liten kille här hemma. Med intensiv blick, stora ögon och bestämda, finurliga ansiktsuttryck, som gillar att spraymåla och sprinkla mamma och pappa vid nattliga blöjbyten och älskar att vara nära, nära.
Vi njuter när han är vaken, och minst lika mycket när han så väl sover. Prat om bajs, bröst, naveln och sovrutiner har blivit vardagsmat här, och jag och T har kommit varandra otroligt nära då vi fått lära oss samarbeta, och att kramas utan en stor mage i vägen är något av det bästa som finns ska ni veta!
12039592_10153281310543121_6556959553903108275_n
Bild från förra fredagen, då jag tog mina första svajiga steg ut på stan för att köpa blöjor och en flaska vin. En timme borta räckte gott och väl, märks att kroppen behöver tid att återställa sig, men det var himla skönt att få lufta sig lite.

12122609_10153283405503121_523969824018008444_n
T
vå trötta typer häromdagen. Livet är bra underbart.

Annonser

Han som tog över världen

De senaste dagarna har varit fulla av överväldigande känslor. Jag vet att folk förberett mig på känsloruset som kommer överta varenda liten cell i kroppen. Men jag har inte kunnat ta till mig det dom sagt eller förstå dem förrän nu. Jag ser på detta perfekta lilla kärlekspaket och är tvungen att titta några gånger extra, bara för att jag är rädd att han ska gå upp i rök och försvinna för gott. Tanken på att han är min och alltid kommer få vara min är för stor för att jag ska kunna förstå det, jag är rädd att han bara är till låns, tillfälligt. 

12169907_10153275816233121_1611017278_o
Det att vi någonsin existerat utan honom är ofattbart. Hur har vi levt och andats utan honom? Hur har livet varit värt något? Hur kan man vara så perfekt, så felfri och så fullständig, och ändå så otroligt liten?12169017_10153275816068121_1352797926_o De två dagar vi haft med honom här hemma har varit utmattande och ändå otroligt givande. Dag ett var man ett känslovrak som var rädd att han skulle sluta andas när lampan släcktes, typ. Nu är jag inte rädd längre. Han är liten, men inte skör, vi kan inte skada honom på något sätt. Vi kan inte ge honom för mycket kärlek eller ömhet. Plötsligt är man mamma och pappa, livet är så stort, mäktigt, fulländat. Varje sekund med honom ger mig mer än vad timmarna av sömnbrist någonsin kommer ta. Fantastiska lilla barn. Hjärtat sväller bara av att se på dig.

12167182_10153275815088121_2086794891_n

Nu är han här

image

Efter ganska exakt tolv timmar och med en förlossning som började på beräknat datum har vi äntligen en liten prins. Skriver kort då jag helst bara vill sova intill den redan sovande lilla smurfen intill mig, men ville checka in ändå så ni vet vad som hänt. 🙂

Mycket har hänt, men han är ute och i toppskick, det är det allra viktigaste. Redan så otroligt älskad.

Den 12e.

image

Igår var dagen då jag och mamma gissat att han skulle komma. Den gick förbi rätt obemärkt, så när som på lite förvärkar på kvällen. Tony hade åkt iväg på jobb kl 15 och bara någon timme in på arbetsdagen deklarerar han at han nog ändå stannar natten på jobbet då det fanns jobb då också. För en preggofru som redan är inställd på att mannen nog kommer hem vanlig tid, dvs. ca 23-tiden så är det binda devastating att ställa om sig till att han inte kommer förrän kl 7 följande morgon. Skulle nog börjat riva väggar om inte min fina vän och kollega Linnéa kommit över en stund, hon skulle bara hämta några produkter men lämnade i stället en låååång, härlig pratstund. Kändes så bra att ha henne här, var så länge sen sist! Tack vännen!

Kl 23 bänkade jag mig sen i soffan, Rosa hade fått nog av tjejfnitter och gick i samband med detta till sängen för att ta natten. Jag såg på Love Actually, klyschig och underbar romantisk film som dessutom utspelar sig under juletider! Kan inte bli bättre just nu med andra ord! 🙂 Har börjat sticka på en babyfilt så detta underhöll jag mig med under tiden också. Garnet är så tunt att det tar evigheter, så jag tävlar lite med mig själv också, tänkte att om jag fokuserar på att hinna få färdigt den innan förlossningen är igång så tar jag bort pressen från kroppen lite. Vad tror ni om den teorin?

image

Igår var en ”speciell” dag också för det att när jag gick igenom journalen så konstaterade jag att det var exakt 7 månader sedan jag plussade på stickan. Och jag fick tänka tillbaka på den häftiga, varma känslan som växte i magen i takt med att strecket blev synligare och synligare. Då var typen i magen bara några veckor gammal, och liten 6,7mm minns jag att han var på första, tidiga ultran! Kan ni fatta det alltså!? Hur något så litet efter 9 månader väger över 3kg och har blivit till en liten mini-människa! Livet är bra fantastiskt!

Om att inte vara rädd för att ringa

Igår kväll och inatt hade jag som vanligt en väldigt bökig unge i magen. Lyckades ändå få sömn men vaknade runt klockan 4 av en enorm brännande smärta nere till höger i magen. Tog så sjukt att jag skrek rakt ut och skulle jag försöka beskriva smärtan så kändes det ungefär som att han skulle greppat tag i navelsträngen och med ett ryck slitit loss moderkakan från livmoderväggen. Okej, kanske inte bästa förklaringen om man tänker efter, men that’s all i got!

Hursomhelst, efter det blev det dödslugnt i magen, fick inte en rörelse från honom och till slut greps jag av panik och försökte provocera fram minsta lilla spark med massage och tryck och kittlingar. Ingenting.

Snabbt väckte jag Tony, ringde förlossningen som lugnt tyckte att jag skulle komma in på CTG.

Allt var bra. Hjärtljuden normala och lika fina som vanlig. Men jag hann nog få hjärtat i halsgropen. Tillät mig inte gråta förrän barnmorskan meddelade att allt var bra, och att ”det är bättre att komma in en gång för mycket än för lite”. Och det är ju självklart, när det gäller såna här saker så kan man väl inte vara tillräckligt försiktig.

Men yup, vi sitter fortfarande ihop jag och bebis, och det känns betydligt bättre nu när man vet att allt är OK.

TÄVLING i väntans tider!

Emma kommenterade fram snilleblixten att ha en gissningstävling här på bloggen.

Och jag tänkte, jamen why not?

Något som gör denna (eeeeeeeeviga) väntan lättare för mig är att veta att jag kanske får glädja andra, så nu kör vi en liten tävling tycker jag!

Ni minns kanske inlägget om ögonkritorna? De mångsidiga pennorna som kan användas som både ögonskugga och effektliner m.m. och som kan varieras i oändligheter. Nu har jag tre ljusa favoriter här i lagret varav en jag gärna lottar ut till en lycklig vinnare. Scrolla neråt för regler!12032347_10153221255933121_199780454_n
De tre färger vinnaren får välja mellan är Gold Mine, You’re a Peach och Cold as Ice. Nedan ser ni hur färgerna ser ut på huden. 🙂
Bild1
Vinnaren får också en snygg och rymlig necessär i fake-kork med gulddetaljer.
12047632_10153260885433121_2074869710_nSå här kommer de enkla reglerna!

Skriv i kommentarsfältet datum och klockslag för när Du tror lillkillen kikar ut!

Vinnaren publiceras här i bloggen med sin bloggadress (om du har en blogg) och man får gissa fram till imorgon, söndag kl 14. 😉

Sätt även med din mejladress så att jag kan kontakta dig när han väl är ute, så att jag kan posta priset åt dig. 🙂 

Bonus:
Det är i princip klart att nykomlingens första namn börjar på bokstaven
T, kan ni gissa vilket namn?

I give up!

Yup. Klockan är 3:18, och jag är officiellt uppstigen. Fick nog av att vrida och vända mig utan att finna sömnen, har gått in i det där klassiska mönstret med 3 nätter skitsömn och 1 bra. Igår sov jag jättebra så det är ju klart att bad night number 1/3 comes right back and bites ya!

Så jag tog min stickning (ja, en av dom), och förflyttade mig till soffan var jag nu bänkat mig, fortfarande skittrött, och tänkte börja streckkolla HIMYM i brist på annat.

Om 2,5h stiger Tony upp och ska iväg till jobbet, han har en sån där trevlig 7-dagars jobbvecka denna vecka och jobbar alltså non-stop fram till nästa veckas fredag. Hoppas med andra ord på att klämma ut ongen lagom till måndag så får han stanna hemma på lite välförtjänt pappaledigt efter söndagsskiftet. Skulle vara en smart liten baby som kom ut då med andra ord, dessutom har jag och mamma tippat att han kommer den 12, vilket är på måndag, så varför inte köra några flugor i en smäll då vi ändå är igång?

Ja, det var allt för denna flummiga natt-/morgonuppdatering. I morgon hade jag tänkt göra nån en såndär trevlig makeup-tag lista, mitt sminkskåp består ju bara av makeup från Mary Kay men det gör det inte sämre för det, dom är ju inte Project Runways officiella makeup for nothing heller. Kan ju vara intressant tillika att få göra en kravlös djupdykning i deras smink också, eller hur? Mer om det i morgon, om jag orkar/hittar inspirationen/inte sover i soffan hela dagen/inte ligger på förlossningen och krystar.

Sov gott you lucky bastards!

Vad händer riktigt??

God natt, ligger sömnlös ännu en natt och väntar på att John Blund ska infinna sig. Har haft smärtor i rygg och nedre delen av magen rätt konstant sen kl 14/15 idag. Svårt att beskriva.

Smärtan i svanken/korsryggen är molande, och rätt ihållande, särskilt när jag står och går, sammandragningar har jag ofta och ibland tar dom även rätt sjukt, när jag klockar dem konstaterar jag att de kommer med i genomsnitt 10 minuters mellanrum, och håller i sig allt mellan 15-40 sekunder, hittills, under denna tid är typen i magen stilla. Däremellan rör han på sig ordentligt vilket också tar rätt sjukt och strålar neråt gör det ibland också. När jag står upp och går spänner det dessutom ordentligt i ljumskarna, vilket jag misstänker är foglossningar(???), även om jag hittills inte haft några under hela graviditeten.

Magen har sjunkit ordentligt, och ännu mer efter Rosas och min långpromenad idag, känns som han skulle vara vid knäna på mig…

Vad betyder allt detta? Så himla svårt att veta ju! Alla har ju så olika smärttröskel, min är rätt hög skulle jag tro, men lite mer ont ska väl värkar ändå ta??

Om sanningen ska fram

Ni som följt bloggen har nog säkert inte missat att vi har en hund, och vissa kanske till och med tycker att det blir lite väl mycket bilder på henne ibland.
Personligen tycker jag att hon tar upp för stor del av vardagen för att inte synas i bloggen, så tyvärr får ni dras med dessa bilder.

Jag har alltid varit djurtokig. Mamma har många gånger sagt att skulle ingen stoppat mig hade jag nog haft mitt eget zoo hemma som liten, fullt av bortsprungna, övergivna eller upphittade djur som enligt mig behövde kärlek och tak över huvudet. Måste säga att det nog är samma sak ännu idag, jag har aldrig varit någon realist när det kommer till djur, två av de tre katter vi har hemma hos mamma och pappa just nu har jag släpat hem, och fler har dom varit. Nu har jag däremot en man som stoppar mig, men jag kan ibland fundera hur han lyckats hålla mig från att skaffa iallafall EN lekkamrat till Rosa så pass länge.

12067796_10153258982583121_1048255936_n
Nu var det ju redan på gång det här med att skaffa en till hund, tanken var ju att avla på Rosa, men på grund av chockerande sneda höfter blev det inget tal om avel utan i stället sterilisering på hårbollen. Men en vacker dag kommer det nog en till shiba till detta hem. Speciellare ras får man leta efter…
12087492_10153258982643121_829956873_n
12092226_10153258982478121_704202721_n 12092412_10153258982538121_314963442_n 12119217_10153258982698121_1049411591_o12071268_10153258982618121_1595743361_n

En sak jag gått och varit lite nojig över sen jag blev gravid är faktiskt något så sjukt (enligt många) som det att kommer jag kunna älska babyn lika mycket som jag älskar Rosa? Vissa kanske läser detta nu, rynkar på näsan och tänker ”men det är ju bara en hund, har hon fel i huvu?”, men faktum är att jag aldrig varit en ”barnmänniska”, jag har alltid tyckt mer om djur än om barn, jag skulle kunna kasta mig framför en bil för Rosa, hon har alltid varit som mitt barn, och det finns egentligen ingenting jag inte skulle göra för henne.

Känner någon igen sig eller har jag problem?

Med tiden har jag ju insett att jag kommer älska det här barnet precis lika mycket som jag älskar Rosa, men detta är nu en tanke jag kände att jag måste dela med mig av. Kanske är det fler djurgalningar därute som kände samma sak innan de fick sitt första barn? Hur var det för er?

Passar på att slänga in följdfrågor som:
– Hur gjorde ni när ni introducerade babyn för hunden?
– Hur reagerade hunden?
– Hur hittar man balansen mellan baby/hund?

Tankar i vecka 40

Godmorgon på er!
Sitter här och väntar kaffebesök och har nyss fått inpräntat i skallen att idag är det 39+0. Vecka 40 är här. Som vi längtat! När jag tänker på det så har tiden från februari och hit gått både supersnabbt och megalångsamt. Man är ju gravid största delen av ett år, det är en ganska lång tid. Hela mitt 2015 kommer jag minnas som året då jag var gravid, inte så mycket annat egentligen, ja där före hade jag en släng av mitt livs första magsjuka, men det är väl typ det. När lillen väl är ute så har vi (med tur) lite på två månader kvar till jul, jag älskar julen! Har redan bestämt var vi ska placera granen, nynnar på julsånger stup i kvarten och har börjat planera julpyssel och julgåvor. Denna jul skulle jag i så stora drag som möjligt vilja göra alla julklappar själv. Vi människor behöver omtanke, inte saker. Vill man prompt ge saker kan man gå igenom sitt eget förråd av saker och dela med sig till de som saker inte har, t.ex. flyktingarna som nyss anlänt, eller familjer som har det sämre ställt. Förra året gjorde min mor en sånhär grej, men mer om det i ett annat inlägg!

Här nedan ser har ni en färsk och sömnig bild av mig och magen. Bland de sista magbilderna får man ju hoppas. Skulle vilja be Tony ta några finare bilder av magen när den ännu finns kvar.

12067967_10153255048123121_2014281063_n
Man kan i princip säga att jag gått upp exakt 20kg under denna graviditet. Min kropp behövde tydligen det. Har motionerat i den mån min kropp orkat, ätit rätt och regelbundet största delen av tiden och såklart har det slunkit ner en och annan sötsak, lite mer nu i slutet då aptiten varit låg men jag varit tvungen att knapra på något för att hålla energin uppe, främst då choklad. Men så levde jag ju innan också, kroppen tar det den behöver helt enkelt. Är mest taggad över att se vad jag kan göra med den efteråt, men jag hetsar inte med något.
Stretchmärken slapp jag denna graviditet, har fått två små tigerränder på ena bröstet, är stolt över dom, som två små minnesmärken efter nio månader av bärandet på ett litet liv. Naveln ploppade aldrig ut, fast hur jag än längtade. Den har lämnat platt och utsträckt, men något ”plopp” blev det aldrig tal om. Linea Negra-randen kom först efter vecka 25 någon gång. Den är inte så tydlig, men vacker på ett sätt. Nu så här i slutet uppskattar jag min gravida kropp mer än jag gjort under hela resten av tiden, kanske just för att jag vet att det börjar dra ihop sig.

Det har varit en fin resa. Och en ännu finare står vid dörren.