Häromdagen fann jag en lista. Jag är en sann listskrivare och när jag har mycket att göra så gör jag listor, listor som får ligga framme och bockas allteftersom ”uppgifterna” blir gjorda. Den här listan gjorde mig dock nästan ledsen. Det var en lista över hur min dag skulle struktureras för att jag skulle ”hinna med allt” när jag ännu pumpade mjölk åt
Elmer.
Min amningshistoria är inte unik. Faktum är att det är så många som kämpar. Men just därför måste man skriva om det. Och prata om det.
Det var alldeles hysteriskt. Jag som hade tänkt amma från början fick ju min plan krossad rätt så snabbt. I 3 veckor försökte vi, det fanns massor med mjölk och vilja från min sida, men amningen kom aldrig igång. På BB krånglade det redan, och jag minns att jag försökte be om hjälp, men jag blev aldrig helt förstådd i min oro över att Elmer inte riktigt fick tag eller att vi inte hittade riktigt optimal amningsposition. Istället blev jag styrd enligt hur barnmorskan tyckte att jag skulle amma, vilket jag vet att var i total välvilja, men det blev så fel, och för en nybliven mor med sömnbrist och som inte riktigt anknutit till det nya underverket man har sina armar så blir det bara att man hänger med, utan att protestera desto mer.
Nykläckt Elmer och nykläckt morsa på BB. Jag förstod nog inte så mycket här.
Väl hemma blev det ju inte bättre. Jag kunde endast amma liggande, några andra positioner hittade vi inte som passade. Oftast funkade dock inte ens det – han sög några tag, släppte och blev sedan ursinnig, vände och slängde med huvudet och blev till slut alldeles hysterisk. Det kunde ta 1,5h att amma honom, sen skulle resten pumpas ut, och sen efter en timme var det dags igen. Jag grät, han grät. Tony fick lyfta bort honom från mitt bröst och flaskmata honom flera gånger eftersom jag blev helt i panik.
Allt mer började vi flaskmata honom i stället, med min mjölk som vi värmde i vattenbad i glasflaskor, som vi bytte bort rätt så fort när vi insåg att de gjorde att han svalde så mycket luft, vilket ledde till kolik och skrik varje dag mellan 16-20, och ibland också mellan 20-23. Vi bytte till anti-kolikflaskor, vilket var det bästa vi gjort hittills, koliken lugnade direkt ner sig en smula.
Efter att tre veckor gått beslöt jag mig, med Tonys fulla uppbackning, att helt och håller övergå till flaskmatning. Jag pumpade som en galning. All min tid gick åt till att planera mitt pumpande, skölja ur, diska och sterilisera alla pumpens delar. Det blev som en ritual. ”Jag går och pumpar” följdes alltmer av en djup suck från Tonys sida, jag förstod honom. Var tredje timme gick det oftast nästan 45 minuter till att pumpa, däremellan skulle Elmer matas, däremellan skrek han, däremellan skulle vi äta och orka leva. Vi orkade ingenting. De två första månaderna var ett töcken jag inte minns så mycket av.
Efter två månader började mjölken sina, jag fick panik – jag ville inte ge ersättning för alla sa ju att modersmjölken är det bästa för barnet. Jag drack som en galning, googlade på livsmedel som skulle stimulera mjölkproduktionen, spenderade hela dagar i sängen med Elmer, hud mot hud, för att sätta igång allt igen. Men det blev bara mindre och mindre, jag började slarva med pumpandet, plötsligt hade vi gett honom ersättning för första gången, för att det inte fanns tillräckligt av min mjölk i kylen, den första vi testade passade inte alls (vi testade rätt många innan vi hittade rätt sen.) Jag minns att jag kände mig så dålig. Detta var ju inte alls enligt min plan!
Det allra värsta var trycket jag fick utifrån. Släkt och vänner, särskilt de i 40-års ålder och uppåt frågade om jag hade mjölk åt honom, och ”nog ammar du väl?” var också rätt återkommande. Det kändes som att jag var tvungen att förklara mig varje gång. Som att jag nog ändå borde försöka amma för deras skull (sjukt eller hur?).
Jag vet att det inte var så, men på något sätt ändå kändes det inte som att människor nöjde sig med ”Nej, det gör jag inte”, utan man var tvungen att fortsätta med ”…för att” varje gång. Det slutade med att jag sa ”Nej, det funkade aldrig, det tog mer än det gav helt enkelt”, vilket lämnade vissa åhörare med en förbryllad min, vissa förstod precis.
När Elmer blev 3 månader var ersättningen en större del av hans kost än min bröstmjölk. Dagen före julafton pumpade jag mjölk för sista gången. Brösten ömmade så jag fick tömma dem ibland. Men det var så oerhört skönt att tillsammans ta beslutet att vi kom långt, men nu räcker det. Från och med då började vi ge honom ersättning helt och fullt.
När jag tänker på amning idag kan jag trist nog inte känna annat än ångest. Många gånger har jag funderat hur jag ska göra med följande barn, om vi får fler, huruvida jag ska amma eller om vi direkt inför ersättning. Hur skulle det i så fall tas emot av omgivningen?
Vad omgivningen tycker är ju alldeles skit samma, jag vet, men erkänn nu att ni också har påverkats av den innan ni kommit till det där skit samma-läget!
Jag vill inte vara där igen, ifall det krånglar, där man kastas mellan skuldkänslor och total likgiltighet, mellan tanken på att ge upp och fortsätta, dag ut och dag in. Jag ville inte uppslukas av allt som jag gjorde senast, jag mådde så dåligt och den första tiden med Elmer förstördes totalt dels på grund av det. Babybubblan som aldrig existerade.
Ett barn behöver närhet och trygghet och kärlek.
Det behöver känna att någon alltid finns där för det. That’s it.
Byxor och sweatshirt från Lindex, och t-shirt från ME&I – perfekt till sommaren.
… och sist ett UV-plagg från POP. 74-80, så jag hoppas Elmer ryms i den ännu i sommar!
Min fina pojke som fått testa både bröstmjölk och ersättning. För honom var ersättning det bättre alternativet. Alla gånger. För det gjorde att vi kunde lägga mer fokus på honom och hans andra behov.
Nu väntar jag på att tröttheten ska återfinna sig här, kvällsgröten är i magen och ungen är badad, varken trött eller övertrött utan pigg som en mört. Mannen är på fotbollsträningar så lite egentid skulle göra gott efter en fullspäckad och rolig dag! Har gett värkmedicin åt Elmer och ska se om det har någon sorts effekt alls. Ni kan ju hålla tummarna!
Sara Rasmus 