När jag var gravid och närmade mig beräknat födelsedatum fick jag många gånger höra saker i stil med: ”Ååååh, njut av babybubblan, den är så underbar!” eller liknande. Men nu, med Elmer på utsidan, och jag diskuterat babytiden med andra mammor har jag mer och mer kommit till samma slutsats: Babybubblan innehåller en hel del vassa hörn också.
Ni vet, jag trodde babytiden skulle vara sockersöt och inbäddad i en massa bomull. Varför? Jo, för att det var det enda jag fick höra. I efterhand har man ju fått inse att så är det ju verkligen inte, i det flesta fall. Grejen är ju bara den att vi människor besitter en fantastisk förmåga – förnekelse. Vi har helt enkelt förträngt, eller glömt bort de jobbiga delarna av den första tiden med babyn (i vissa fall pågår ”den första tiden” i flera år). Helt ärligt tror jag att det är många barn som inte skulle finnas till om vi människor kom ihåg alla sömnlösa nätter, kolik, trots osv. Så tur är det ju att vi väljer att minnas de där härliga delarna och det är ju därför som babybubblan anses vara, just det, underbar.
Det som är tråkigt med det faktum att vi glömmer är däremot det att nyblivna mammor försätts i någon sorts falsk förhoppning om att allt kommer bli så underbart och sockersött. Jag kände många gånger, särskilt i början men även nu 2 månader senare, att jag borde klara allt själv. Envist gick jag omkring med en skrikande E över axeln, och tårarna brännande i ögonvrån och tänkte, att inte kan jag ju be om hjälp, alla andra har ju klarat det! När det sen slutligen brast för mig, och svärmor fick ta hand om Elmer en natt så att jag skulle få någon sömn den veckan, så hade jag sådan ångest. Jag kände mig totalt värdelös. Jag har ju bara ett barn, och jag klarar inte ens att ta hand om det! Vad är jag för sorts mamma egentligen?! Det krävdes många försäkringar och visdomsord från svärmor för att jag skulle förstå att det är så här man gör när man får barn – man ber om hjälp! (Annars också så är vi människor otroligt dåliga på det, barn eller ej.) Man behöver inte vara stolt och ensam om det, inget barn mår bra av en stressad, utpumpad och gråtmild mamma (eller pappa), och man blir inte automatiskt en supermänniska (ja, kanske lite nog ändå) bara för att man får barn. Vi är alla människor och vi har en smärtgräns, så är det bara.
Jag skriver ner detta för att påminna mig själv om hur jag kände mig första tiden. Och för att inte själv falla i gropen där jag berättar för blivande föräldrar om hur underbar den första tiden med bebis är. Okej, den är underbar, men samtidigt är den så ofantligt tung, och jag kan bara lyfta på hatten åt de som fått bekymmersfria barn, som sover gott om nätterna och inte behöver ha magknip. Ni förstår nog inte hurbra ni har det!
Samtidigt måste jag ju faktiskt säga att det ligger en liten sanning i det att folk säger att man ska njuta, för det går verkligen så otroligt snabbt, idag blir min lilla två månader, tid jag aldrig får tillbaka. Det har varit tungt, men de dagarna kommer aldrig tillbaka, det är jag både lite tacksam och sorgsen över. Knäppt nog.
Sara Rasmus 
Jag uppskattar att du vågar skriva så ärligt om livet med bebis. Själv får jag min första vilken dag som helst nu och det känns bra att få höra om de ”dåliga” sidorna också så man inte blir totalt chockad över hur jobbigt det kan vara ibland. Kämpa på! 🙂
GillaGilla
Så bra att du skriver ärligt! Nu i efterhand känns det nog som att jag berättat mer om det ”negativa” med den s.k babybubblan för mina bekanta, men det tror jag är delvis för att vi också hade det väldigt tufft första halvåret och jag vill framföra saken med att det inte är så rosa fluff alla dagar. Det var många överraskningar som kom på köpet, och ena var nog saknaden av orken man känner att man borde ha haft.
GillaGilla
Det du skriver är så sant, så sant och jätteviktigt! Förväntningarna som föräldrar ofta får under graviditeten mycket på grund av dagens massiva medieflöde är inte hälsosamma. Första tiden är ett undantagstillstånd, mycket speciellt och obeskrivbart. Det viktiga är att våga be om hjälp och att skita i förväntningar och de förväntningar man tror att omvärlden har på en och göra det som är bäst för en själv och ens familj. Det är ju dock lättare sagt än gjort. Det som räddade mig var att vi fick tvillingar, annars hade jag helt säkert stått där och vaggat baby själv med tårarna brännande också, med tvillingar kunde jag ju inte klara allt själv, det var ju omöjligt och det har varit en nyckelfaktor i mitt mammavälmående. Hoppas jag kan bära den styrkan med mig sen om det någon gång kommer flera i familjen… Sänder en styrkekram till dig, för att du är så himla STARK som berättar!
GillaGilla
Jag ser det så här: jag delar med mig av mitt barn, mor- och farföräldrarnas högt älskade barnbarn när jag låter dem ta hand om det emellanåt.. 😉
GillaGilla
Det är så bra att folk nuförtiden vågar berätta hur det faktist på riktit är att ha en liten baby. Tummen upp för dig!
I två månader fick min man ta hand om både mig å lilla Eddie eftersom att jag var helt förstörd. Precis som du skiver så vågade inte jag heller fråga hjälp för att ja trodde att ja isf sku va en dålig mamma som inte klarar av att ta hand om mitt eget barn. Å som säkert många som mig inte kände någon kärlek till babyn var jätte hämskt. Känns fel att skriva så nu i efterhand när man älskar den lilla så mkt nu men så kände jag å ja har fått höra nu i efterhand att jag inte är ensam om att känna så.
Så jaa babytiden kan vara jätte otroligt fin eller så kan den helt också vara så otroligt jobbig. Men ojj så fort man endå glömmer dom negativa sakerna snabbt 🙂
GillaGilla
Bra text! Så sant. Jag minns chocken efter förlossningen med första barnet när jag hade målat upp en ljusröd bild av lyckan ‘när man får babyn upp i famnen första gången och allt är frid och fröjd’, och så fördes han iväg före jag ens hann se honom eftersom han inte började andas spontant (såg honom först efter 3h för han hamnade på barnintensiven direkt). Så istället för frid och fröjd blev det tårar av oro. Det är så bra att folk skriver även om tråkiga saker, så att andra kan förbereda sig lite. Då är inte verklighetschocken så stor när det väl händer nånting som inte är så puttenuttigt och underbart. 🙂
GillaGilla
Jag var säker på att jag skulle få ett slag i magen när vår fröken föddes, jsut för att jag hade gjort upp en bild av rosa moln osv.. MEN, änn har jag inte fått det.. vi har haft exakt 2 skrikiga och ”jobbiga” dagar med vår fröken, och då blir hon nu 7 veckor, det hinner svänga- det vet jag, men just nu är jag så tacksam för att hon är som hon är. Och jag känner mig så otroligt dum när jag skriver på bloggen om hur snäll hon är och kanske människor tror att jag inte berättar hela sanningen.. men nå, då får dom göra det, för visst finns det snälla barn också. Who knows, kanske vårt nästa barn är mycket svårare.
Lyfter på hatten åt er som årkar och sänder dig en cyber kram. Hur är det med Elmers mage nu annors?
GillaGilla
Hörde nog sj av folk att det kommer att bli tungt men jag kunde inte föreställa mej hur tungt. Då är vi tursamma att vi fått en snäll & lugn kille men som skall ha bröstet om nätterna varannan timme, han är nu 5 månader. Tar ej flaskan så som mamma är jag fast med honom nästan hela tiden. I början var man i en dimmig bubbla då man inte hade några rutiner å allt var nytt..minns jag googlade om hur länge det skulle pågå tills baby skulle sova en hel natt. Nu såhär i efterhand har man vant sej att han är fast i en å man kan vila när han sover dagslur, vanan att vara trött hela tiden är åxå helt naturlig nu. Känns ändå som igår han kom till världen vår lille prins å redan nu är han 5 mån. Tiden går snabbt! Styrka till alla med kolik barn ♡
GillaGilla
kraft och ro till er alla! och tack för ärligheten! försöker tänka realistiskt o inte rosa moln-tankar kring spädistiden nu när vi närmar oss vår förlossning. SÅ viktigt att bloggar o folk målar upp en drömvärld när det för de allra flesta ändå är tungt och stor omställning. vilka vinner på att leva i en falsk värld? förvisso kan ju vissa ha en riktig rosa värld o grattis till dem. men för de allra flesta är det väl ändå sådär..!
GillaGilla