”Men du vill ju inte amma?!”

Jag har velat fram och tillbaka om huruvida jag ska skriva detta inlägg eller inte, sen har jag funderat om jag överhuvudtaget borde publicera det, sen har jag konstaterat att det är ett ämne som tar upp för mycket av min tankeverksamhet, för att jag ska kunna låta bli. Och så har jag insett att det säkerligen kommer väcka en del tankar, åsikter och diskussioner. Men som sagt, det här är något som är för viktigt för att lämna osagt, för det är trots allt något som rör i princip varje mamma, och något som var och en av oss har rätt att bestämma över själva.

Häromveckan satt jag och Tony och diskuterade den kommande babytiden igen, och på något sätt kom vi in på amning och på tiden med Elmer. Jag minns inte exakt vad jag sa, men det var väl något i stil med att jag funderade på amningen med tvåan, då Tony utbrister: ”Men du vill ju inte ens amma?!”. Hans ord lät varken irriterade eller förvånade, utan var mer som ett konstaterande.

Ni som följt med länge vet att min och Elmers amningshistoria blev mycket kort. I stället blev det till det att jag pumpade bröstmjölk i 3 månader, för att sedan, några dagar innan julen, pumpa för allra sista gången och med en djup suck deklarera åt Tony att det var minsann första och sista gången!

Nu står jag här vid vägskälet igen och tänker, att den där flaskan och den där pumpen känns som det enda alternativet för just mig. Alternativ två är ersättning från början – och jag vet inte om amning ens ryms på listan över alternativ.

Jag känner mig så otroligt priviligerad över att kunna välja bort amning, över att ersättningen som erbjuds här är i vårt fina i-land innehåller den näring som babyn behöver, även om den inte skulle komma från mitt bröst. Över att vi ens har råd att överväga tanken på att jag inte heller skulle amma detta barn.

Faktum är, att amning för mig förknippas med ren och skär ångest. Vi hade aldrig en mysig stund vid bröstet, jag kände aldrig den där mysiga mamma-baby stunden fylld av lugn och närhet. Vi försökte, vi spenderade hela dagar i sängen hud mot hud för att Elmer skulle vänja sig, och de stunderna i sig var så mysiga, men så fort jag förde honom till bröstet så var det som om magin bröts och ersattes av panik, först från Elmers sida, och sen från min.

Jag minns de nattliga försöken, då Elmer skrek, hade kolik och vred frenetiskt på huvudet, fick grepp, åt lite, för att sedan släppa taget och fortsätta sin hysteriska jargong. Mjölken som då stigit rejält bokstavligen forsade ur mig, ur båda brösten samtidigt, och där satt jag med en skrikande baby, och kände hur jag själv och han blev alldeles nersölade av läckaget de orsakade, utan att jag hade den minsta möjlighet att styra det. Toppa detta med faktumet att jag var en nybliven, sömnberövad, osäker mamma, som fått inpräntat från närstående, såväl som från BB att amning är ”det enda rätta”, så kan ni kanske ana er till paniknivån. Babytiden var inte mysig för mig. Den var ingen rosa bubbla, det har jag redan skrivit om så jag drar inte upp det här igen.

Men när jag, tack vare stödet från Tony, bestämde att ”nu kör vi bara flaskan”, så var det som tusen stenar lättade från hjärtat och bröstet. Jag kunde andas igen, jag hade inte längre tunnelsyn, jag kunde bredda vyerna och till och med njuta lite, trots att Elmer hade jobbig kolik i början – kolikflaskorna vi använde hjälpte så småningom även de med de största problemen. Jag var så himla tacksam över möjligheten att flaskmata. Elmer fick plötsligt massor av nära, mysiga stunder med sin pappa och sina mor- och farföräldrar, inte bara den ångest som jag utstrålat i början. Det var underbart.

När jag funderar på det, då och då, det här med amning alltså, så återkommer jag oftast till samma fråga: Ska jag ens försöka amma den här gången, eller ska vi helt enkelt köra med flaskan från första stund?

Jag hör mer än gärna era stories!
Och ni som tagit beslutet att inte amma från första början, hur har det funkat på BB, rent praktiskt? Era ord tas emot med tacksamhet.

Annonser

25 thoughts on “”Men du vill ju inte amma?!”

  1. Jag ammade dottern i 4 månader och gav upp pga jag helt enkelt inte årkade. Tänkte amma sonen men slutade på bara 3 veckor pga han inte fick grepp utan den där jäkla gummi grejjen som jag inte kommer på vad heter och känndes som jag inte gjorde annat än ammade. Jag kan inte amma bland människor endast pappan och min dotter fick va i närheten så när svärföräkdrarna rev upp dörren 4 gånger om dagen och jag hamnade avbryta amningen hela tiden blev jag totalt stressad. Sedan hadde/har sonen kolik och alla tyckte jag skulle sluta med mjölkproteiner i 2 veckor och se om det blir bättre No WAY jag väntar så länge för att eventuellt få veta varifrån koliken kommer. Här ska botet komma nu hällst igår. Så summa sumarum det var jäkligt mycket enklare med flaska jag vet hur mycket han äter jag och pappan kan turas om på nätterna. Det var så skönt att slippa den där jäkla prakkiga amningen. Om jag får fler barn kommer jag köra på flaska från start.

    Gilla

  2. Vill inte påverka dig på något sätt, men vill berätta vår amningshistoria kort, du kanske är bekant med den om du någon gång tittat in på bloggen.

    Dottern föddes alltså för 8,5 månader sen. Hon hamnade på keskola i 3 dagar pga syrebrist vid förlossningen. Jag började vår amningshistoria genom att pumpa. Ammade henne första gången under hennes andra dag i livet. Hon var slö till en början och tog hellre flaska än bröst. Jag hade för mycket mjölk som kom med otroligt tryck och den andra sidan sympatiläckte konstant. Lärde mig endast liggamma pga att det gjorde så ont att sitta. Såriga, ömma bröstvårtor, började använda amningsnapp. Det var räddningen. Kunde sluta med den efter någon månad. Tre mjölkstockningar som krävde ab-kur. Fortsättningsvis för mycket mjölk som kom så hårt att Ronja ofta svalde luft eller svalde fel. Pumpade ibland. Var envis som sjutton med amningen och blev också själv intutad att det var det enda och att vi aldrig skulle ge flaskan med risk för tuttförvirring. Så gjorde vi. Dottern vägrar i stort sett flaskan ännu idagsläge, att amma henne är fortfarande enda sättet att se till att hon får tillräckligt med vätska i sig. Det var först då hon var 4-5 månader som amningen började fungera bättre. Det var antagligen ett resultat av att jag till slut började med ”suihkutissihoito”. Jag kan ännu bara liggamma i dagsläget. En orsak är just att jag måste ha händerna fria, för att hindra eventuella läckage. Det begränsar en en hel del. Kort och gott har vi haft mycket problem på vägen. Trots det är jag glad att jag ammat.

    Summa summarum gör min amningshistoria att jag förhåller mig mycket neutral till både flaskmatning och amning. Skulle jag få fler barn tror jag att jag skulle lära mig sitta och amma fortare, samt att ge flaskan nu som då (t.ex läggdags) för att ”upprätthålla” flaskkunskapen. Nu vet jag ju inte hur jag ska få dottern att dricka t.ex välling… Som tur är jag hemma ett halvår till, minst. Men kort och gott har jag lite blandade känslor med amningen.

    Gilla

  3. Tack för detta inlägg! Jag kommenterar aldrig bloggar, men nu måste jag :d
    Jag har två barn med vilka jag kämpat med amningen till lust och leda. Både i den meningen att jag inte haft tillräckligt med mjölk, samt att jag känner inte mig bekväm att dra fram behagen överallt.. Nu i dagarna borde barn nummer tre komma , imorn sju dagar över, och enda stressen jag känner gällande detta är amningen 😦 vcs var sådana amningsnazin så stressen och pressen blev för stor för en trött mamma -> ingen bra start alls för knopp och amningen. Jag hoppas kunna stå på mig så pass att vi får ta tidig hemgång utan ”skitiga blickar” och stöd fast mitt barn får ersättning direkt denna gång, har tom packat ner lite ifall de nekar mig.. Bb för mig är tyvärr inget annat än pain in the ass pga detta.. Dock har jag inget emot delamning som varit mitt alternativ i 4,5 respektive 3 månader, men det ser illa ut hos många 😦 men jag ser bara fördelar, har kunnat lämna hemmet o babyn, samt aldrig haft en mamis – Frihet! Jaa, inte vet jag riktigt vad jag ville få sagt med detta annat än gör som det känns bäst, men ver hur det känns när man inte gör som man ”borde”..

    Gilla

  4. Som tillägg till denna amningshysteri på sjukan har jag fått invänta blodprov till sena kvällen, då det avgjorts risk för gulsot eller inte, och varit helt slut när jag kommit hem. Detta pga att de promptat amningen till sista sekund, något som inte fungerat alls under stress för mig och de fått för lite mat -> gulnat. Först när läkaren hotat om lampbehandlingen kom de med ersättning.. Förstår inte de som säger bb är en viloplats..pyttsan 😀

    Gilla

  5. Känner så igen mig i det du skriver. Vi fick inte alls amningen och fungera med första barnet och jag kände mig så skit. Kände ångest, jag grät, hon grät och det blev pannkaka av alltihop. Nu när jag var gravid med tvåan hade jag skrivit som önskemål till BB att vi satsar på amningen, att jag vill få det att funka. Vi hade STORA svårigheter redan på BB med att få grepp, personalen försökte hjälpa och hitta ställningar men han tappade greppet genast(annat än om nännin) men vi låg där, jag och han, hud mot hud hela tiden. Väl hemma fortsatte krånglet, han fick endast tag om nännin, vi provade bröstgummit men det totalvägrade han. Mitt liv gick 24/7 åt att googla amningsråd, jag läste i min amningshandledarbok, pratade med rdg, ringde amningshandledare,kollade filmer på YouTube… och jag blev bara ledsnare och ledsnare. Det gjorde inte saken bättre att han bara gick neråt i vikt och dessutom började bli torr.
    Sen bestämde jag och sambon oss för att börja flaskmata igen. O Gud vilken lättnad ❤❤ Jag ville ändå ge av min mjölk också så jag pumpade ut mjölk åt honom men mestadels fick han ersättning. Tyvärr funkar inga pumpar på mina bröst så hamnade igen att pumpa för hand vilket i längden är fysiskt tungt . Jag pumpade tills det också började bli ett stressmoment, sen sket jag i det. Jag är så glad att det finns ersättning! Och kom ihåg att kärleken inte sitter i mjölken 💖
    Jag har förresten bra tips på flaskor som det rinner väldigt långsamt ur. Vår pojke svalde så mycket luft med alla vanliga flaskor, Mam’s antikolik funkade inte heller, det rann alldeles för fort så sen började jag läsa på nätet och fann super flaskor 👌
    Rekommenderar också ”Till dig som flaskmatar” – gruppen på FB, många ljuvliga tankar och tips där 😊

    Gilla

  6. Jag anser att man skall göra det som känns rätt och bäst för sig och just det barnet. Att det inte funkade med Elmer behöver ju inte betyda att det inte funkar med tvåan. Att amma ett barn kan vara något helt annat än att amma ett annat. Så ifall du ens lite känner att du skulle vila prova igen tror jag att man via rådgivningen kunde slippa och prata med en psykolog för att slippa lite av ångesten på samma sätt som man kan slippa och prata med en psykolog om förlossningsskräck.

    Jag är glad att vår amning funkade i 14 månader (många gånger inte smärtfritt, mycket bröstvägran, suihkutissit, hamnade att liggamma de första 6 månaderna mm). Nu med tvåan hoppas jag att vi skall få det att fungera igen. Ifall inte så då gör det inte det och isåfall blir det ersättning vilket är helt fine det också. Tycker bara att amning är så smidigt då man har maten med sig hela tiden 🙂

    Gilla

  7. Jag har 3 barn, och har valt att inte amma något av dem! Hann få alla mina barn på BB i Jakobstad, men där var det aldrig någon som försökte få mej på andra tankar. Ingen av gångerna. De första dagarna har babyn fått dricka donerad bröstmjölk, för att förrän vi åkt hem hinna övergå till ersättning. Jag, pappan eller någon sköterska har värmt mjölken och sen har jag eller pappan matat. Jag har aldrig, ens en sekund, ångrat att jag inte ammat! Jag har en grundsjukdom som gjorde att jag var rätt sjuk i kroppen efter förlossningarna, och så blev jag också snittad två av gångerna, så därför var det jätteskönt att min man kunde mata barnen på nätterna. Barnen har fått ett lika starkt band till oss båda från början tycker jag. Nu låter jag ju som amningsmotståndare tycker jag 😁 Men för oss var det perfekta valet icke amning!

    Gilla

  8. Jag grät när jag läste det här! Minns paniken så väl, för oss funkade det ju inte och så tröttheten, den mördande tröttheten efter hela cirkusen med akut op/blodförlust/värkmediciner på det. Men till skillnad från dig tänker jag att nästa gång skaaaaa det funka! Vet ju inte hur jag känner sen när/om det är aktuellt. Men du, känner du att DU INTE VILL så ge bara ersättning! Du ÄR INTE sämre för det! kram

    Gilla

  9. För mig är amning ett privilegium och det absolut enklaste alternativet. Näringsrik och rätt tempererad mat nära tillhands vart än du far. Jag njuter till fullo när jag ammar och är nu inne på nr 5 som snart är 4 månader. Han har aldrig fått ngt annat än bröstet och jag har inte pumpat ur en endaste gång. De äldre barnen har jag ammat 6, 7 och 7 månader samt 1,5 år. Det är min historia, men vi är alla olika och har olika erfarenheter. Amning för mig är harmoni och när du själv är lugn och harmonisk så känner babyn det och blir vanligtvis det också. Min rekommendation till dig är att se hur det känns när barnet är fött, ge amningen en ärlig chans utan att för den skull göra det till något stressmoment. Går det inte så no big deal, ersättningarna innehåller nog all näring barnet behöver och man kan ändå ge barnet värme och närhet genom att hålla det intill sig. Med en ärlig chans menar jag längre än på BB, för även om jag har endast positiva erfarenheter därifrån så krävs det nog hemmets lugna vrå för att kunna vara sitt lugna harmoniska jag. Dessutom är ju en nyförlöst kvinna aldrig sig själv utan ett hormonstint nervvrak som behöver tid och lugn för att hitta sig själv igen. Lycka till med vad än du beslutar dig för 😊!

    Gilla

  10. Jag ammade i 3 1/2 månad tror jag det var, hade heller aldrig någon rosa bubbla och mysiga stunder mellan baby och mor. Men det är så olika från barn till barn tror jag. E var en som åt snabbt och effektivt och hade inget intresse att ligga och mysäta, detta fattar man inte som förstföderska och osäkerheten är så stor att man inte vågar tro på sig själv utan bara hör på hur det borde vara.
    Vår amningsresa var hackig från början till slut men skulle jag få ett till barn skulle jag absolut prova om det fungerar. Man är trots allt lite klokare och framför allt tror jag lugnare och mera självsäker. Men det där väljer var och en själv, gör som det känns bäst för dig så att du orkar med vettet i behåll.
    Du behöver kanske inte stänga någon dörr ännu utan se hur det känns då.
    Min amningshistoria finns på min blogg om det intresserar att läsa 🙂

    Gilla

  11. Jag ammade inte alls andra barnet och funkade hur bra som helst. Slapp all ammningsångest och var skönt att vi kunde dela på matningen redan från start. Funkade också fint vid BB, ingen som ifrågasatte beslutet att inte amma. Vi hade med egen flaska men man får nog låna också om man vill.

    Gilla

  12. jag väntar mitt första barn i sommar. Jag har redan bestämt mig för att jag inte kommer att amma, trots att jag inte ens har erfarenhet av det från tidigare. Jag finns många olika anledningar bakom mitt beslut. Jag är rädd för att bli pressad på BB, att de ska sätta barnet till bröstet utan att ta hänsyn till att jag inte vill. Att jag ska vara så svag att jag inte orkar säga emot. Amning för mig känns allt annat än naturligt, jag känner mig inte alls bekväm vid tanken att ha en bebis vid bröstet. Har aldrig gjort. Vet inte hur många det är som väljer bort amning utan att ens ha försökt, kanske det inte är så jättevanligt…men så här känns det för mig, och jag kommer nog aldrig att ändra mig.

    Gilla

    1. Tänkte precis som dej före förlossningen, men sen hände nåt och jag kämpade som tusan med amningen, på ett bra sätt alltså. Ville bara skriva det för att du inte ska känna dej lessen om du ändrar dej 🙂 Ha babyn på bröstet har man ju ändå, eller? Alltså hud mot hud och myser ❤

      Gilla

      1. Jo, såklart! Uttryckte mig klumpigt, menade mest att vi verkligen överdrev det med heldagar utan att knappt stiga upp därifrån för att stimulera mjölkproduktionen när den började sina, och för att Elmer skulle få öva trots att det var kämpigt för båda.. 😊

        Gilla

  13. Hej. Alla gör helt hur de själv vill med amningen! Låt ingen säga åt dig hur du skall göra. Däremot skulle jag inte avskriva amningen ännu innan du lärt känna den lilla. Det kan ju fungera jättebra denna gång. Mina två har varit helt olika också med amningen. Den första ammade gärna men hade dåligt grepp så jag fick ONT. Vi härdade ut, övade och fick det till sist att fungera fram till åtta månader då han började totalvägra bröstet. Med andra är jag tvungen att använda amningstopp för att han alls ska få tag. Testa dig fram och hoppas du får en bättre upplevelse denna gång. Lycka till!

    Gilla

  14. Jag helammade min son i lite över en månad, sen fick jag börja ge ersättning för att min mjölk inte riktigt räckte till (fastän jag ändå vid sidan om amningen försökte pumpa så att jag skulle få mera mjölk). Det hjälpte inte! Det ledde till att jag både ammade och gav flaska till dess att han var 6 månader, då ville han inte längre ha bröstet. Det berodde antagligen på det kom mera mjölk ur flaskan än ur mig.

    Jag kommer ihåg att jag till en början hade jättesvårt att börja ge ersättning. Kände mig som världens sämsta mamma som inte kan mata min son. Kände tryck utifrån att jag borde kunna amma och att det vore så mycket bättre. Men sen jag väl börjat ge flaska kändes det så mycket bättre. Sonen blev mätt att och mannen kunde hjälpa till med matningen.

    Nu känner jag som så att OM vi får flera barn så vill jag gärna pröva på att amma igen. Det kan ju kanske fungera bättre nästa gång. Vem vet?! Men en sak är säker och det är att ifall jag märker att det inte fungerar med amningen så börjar jag ge flaska utan att fundera desto mer. Fungerar inte amningen så duger flaskan och ersättning lika bra!

    Gilla

  15. Amning med bebsi nr 2 kan vara helt annorlunda. Så det kan vara värt stt ge det ett försök. Men före bebisen föds så skulle jag absolut ta reda på fakta om amning på egen hand. Annars finns nog risken att det går på samma sätt även denna gång. Forskning säger att ju mer kunskap man har desto bättre förutsättningar har man för att amningen skall fungera.

    Så om du har en känsla inne i dig som säger att det skulle vara fint att få amningen å fungera ändå den här gången så ta tex å kika in på hemsidan babybaby.se. Den bloggen har hjälpt mig otroligt mycket med amningen av min dotter. Den är super! Hon som driver bloggen verkar ha haft en likadan amningserfarenhet med sitt första barn som du.

    Gilla

  16. samma tankar och ungefär likadan historia som din minus koliken. jag vet inte heller hur jag ska göra när nästa barn kommer(om det kommer fler). börjar just vänja mig med tanken att kanske försöka få ett till barn. innan har det känts som omöjligt då vår start också var så tung och svår för mig.. hur du än gör så är det ER grej, du o bebisens i första hand och pappan och Elmers i andra hand, ni kommer att klara det strålande och jag tror att paniken blir kanske mindre då det är andra barnet och du VET vad det handlar om och hur snabbt tiden går. ja minns att varje dag när babyn va nyfödd var ett år, och alla tjata om att man skulle njuuuta… ett tips kanske: om du bestämmer dig för att amma, kan det hjälpa om pappan tar ut pappaledigt genast så att du verkligen kan koncentrera dig på att ta hand om dig själv o babyn o amningen i första hand å inte känna stress över Elmer dessutom ❤ lycka till!!!

    Gilla

  17. Jag håller med S om att du ska ta kontakt med en psykolog för att reda ut ångesten inför kommande eventuell amning och sen gärna ge amningen en ärlig chans igen.

    Jag har en grundsjukdom som gjorde att jag var väldigt dålig i skick efter båda mina förlossningar då jag inte kunde ta mina mediciner när jag ammade. Det är en sorg för mig att inte ha kunnat amma barnen så länge jag velat på grund av min usla kropp. Jag tycker att det var supersmidigt att kunna lyfta över babyn bredvid mig på natten och amma liggandes. Krångligt blev det sen när antingen jag eller maken var tvungen att stiga upp, värma flaskan och sitta och mata. Då blev verkligen sömnen störd.

    Hoppas du får bukt med ångesten och att amningen fungerar. Om inte, så funkar nog flaskmatning helt bra det också!

    Gilla

  18. Jag valde att inte amma barn nr 2. Hade fortfarande ångest efter barn nr 1. Barn nr 2 är född i Kokkola, det var inga problem från personalens sida, de gav mig ett piller efter förlossningen som gjorde att mjölken inte steg.

    Gilla

  19. Jag har ammat mina barn i 9 mån, 15 mån, 15 mån. Med tredje barnet var det jättejättejobbigt! Jag hade så ont så jag grät vid varje amning. Jag grät när jag visste att babyn snart skulle vakna och vilja amma, jag grät varje gång jag bara tänkte på amningen. Jag grät aå gott som hela tiden i nästan 2 månader. Men sen började det gå bättre och bättre, och när vi slutade vid 15 mån för att babyn började sova hela nätter och min mjölk alltid har tagit slut då barnen slutat nattamma, tyckte jag det var ledsamt att sluta, även om det var skönt att inte behöva amma på nätterna.
    Det kan vara jätteolika från barn till barn. Även om ni inte fick till amningen du och Elmer så kan det gå bra med nästa barn. 🙂 om du inte känner ett BIG NO, tycker jag du ska försöka även denna gång. Går det sen inte så vet du ju att du kan ta till ersättning istället. Läs på om amning! 🙂 många slutar amma för att de tror att det inte går, men oftast beror det på att man inte har tillräckligt med info om amning. Det finns oftast en orsak till att det blir problem och lösningar för att få det att fungera. Om man vet att en baby kan vilja ligga vid bröstet 24/7 och att det är helt normalt så är man också mer förstående om det blir så sen. Gå med i amningshjälpen på fb och läs på, där finns kunniga hjälpmammor som är utbildade inom amning, och där kan man också fråga upp saker man funderar på, redan innan babyn kommit och senare om man känner att man har någor problem med amningen när babyn är född. Sist o slutligen så ska man göra det som känns bäst för en själv. Ingen kan säga att det man väljer är fel för alla har rätt att välja amning eller flaska. 🙂 men jag skulle ge det en chans och sen se hur det går. 🙂

    Gilla

  20. Jag ammar fortfarande och E är nu 14 månader. Första tiden var sjukt jobbig, jag bara grät p.g.a. för att amningen gjorde så ont för mig, tusen gånger värre än förlossningen.. skulle hellre ha fött en gång om dagen… alla i min närhet började prata om att ersättningarna nog är bra idag osv. Pga min envishet vägrade jag ge upp och satte upp en gräns: är det inte bättre om 1 månad slutar jag. Om en månad var det inte bra, men mycket bättre. Jag fortsatte så, och det blev bara bättre. Mysigt kände inte jag heller att det var före hon var 4-5 månader, då var amningen som bäst – all mat barnet behövde och alltid nära till hands. När jag skulle bort pumpade jag ut så mannen fick ge med dr. browns tuttflaskor, de ska likna bröstet mest samt ta bort luftbubblor och de flaskorna godkände hon. Jag har slutat nattamma och hon sover nu hela nätter, vi ammar morgon och kväll och hon älskar det, finns inget hon är gladare över än när man frågar om vi ”ska äta tissi” hon skrattar så man tror hon ska gå av och både hon och jag tycker det är så mysigt- det var det nog inte för någon av oss de första månaderna som sagt..

    Jag valde att inte ge upp pga alla de fördelar bröstmjölken har. Det innehåller mycket mer än ersättning och den är anpassad efter just det barnets behov, vid förkylningar, ögoninflammation etc har jag droppat bröstmjölk i näsa/öga och det fungerar direkt, och mycket bättre än saltdroppar etc. (Fått tips från rådgivningen att det verkligen är det bästa, och helt klart det som funkat bäst här). Sen att barnet är skyddat från de flunsor som mamman redan haft genom att antikroppar skapats som barnet får, att man alltid har maten med sig, att det är en lugn, fin stund för bara barnet och mamman.. osv. Rekommenderar också att du går med i amningshjälpens slutna grupp på facebook, där finns mycket bra info. Finns också amningsrådgivare här i trakten, åtm. I Larsmo.

    Jag berättar inte för att övertyga dig om att amning skulle vara det enda rätta men för att historien kan bli en helt annan med nästa barn än den du hade med Elmer, amning kan OCKSÅ vara något bra och praktiskt, något som jag önskar alla skulle få uppleva som den positiva sak den är för mig. Därför skulle jag ge sig rådet att försöka, och då ha tröskeln låg till att he upp om det inte går. Bestäm på förhand att ge det åtminstone 4 veckor, och utvärdera först då hur ni gör. Det är mitt tips. Lycka till!

    Gilla

    1. Håller med dig! 🙂 jag bestämde också att jag ger det en månad då jag bara grät hela tiden för att det gjorde så ont, har inte upplevt något som har tagit lika ont som amningen gjorde med tredje barnet. Sen när en månad gått var det inte bra men åtminstone bättre och jag bestämde att fortsätta för att se om det blev bättre och det blev det också 🙂 även om jag ville ge upp 50 gånger om dagen så är jag glad att jag kämpade mig igenom det och fick amma barnet i 15 månader sen. Och ersättningen idag är helt bra att mata sitt barn med, och det är inget fel med att inte amma, men man kan inte bortse från fakta och bröstmjölk innehåller många bra saker som inte ersättning innehåller. Med det sagt så tycker jag att alla ska göra det som känns bäst, alla är vi olika och man gör inte fel vilket man än väljer 🙂

      Gilla

  21. Jag delammade i 2 månader, sen började dottern totalvägra och det var bara att övergå till flaskan på heltid. Måste börja ge ersättning redan på BB eftersom hon gick ner så mycket i vikt och dessutom var så slö att suga, och jag hade aldrig särskilt mycket mjölk trots att jag försökte pumpa (tog också länge innan mjölkproduktionen kom igång pga att jag blivit snittad). Kändes som ett hårt slag sen när hon började vägra ta bröstet, det tog länge innan jag kom över det och det kändes som ett misslyckande, samtidigt som det ändå kändes som en lättnad också eftersom jag aldrig ville amma inför andra (skulle hellre ha dött än att slänga upp behagen och amma offentligt) och min man (plus farmor och mormor) kunde vara delaktiga i matningen när hon fick flaskan. Var så skönt att kunna turas om med matningen t ex på nätter och morgnar så den andra fick vila/sova. Visst önskade jag till en början att jag hade orkat kämpa mer för att få amningen att funka, men samtidigt var det så skönt att slippa pumpningen som tog så himla mycket tid, var nästan omöjligt att hinna när man var ensam hemma med en liten baby som krävde uppmärksamhet och närhet. Amningen gjorde fruktansvärt ont för mig, ibland vrålade jag rakt ut av smärta, och det var ingenting som gick över på några dagar för mig utan det var först ungefär vid tiden jag slutade amma som det började bli bättre. Utan bröstgummi gick det överhuvudtaget inte, tror att rådgivningstanten delvis var skyldig till att mjölken minskade för att hon tjatade på mig att jag skulle försöka amma utan gummi för att stimulera produktionen. När jag försökte gick jag så fruktansvärt ont i brösten att det inte gick att pumpa alls. Det var först runt tiden jag slutade amma som det började gå att vara utan gummi. Nu i efterhand tycker jag inte längre att jag var en sämre mamma bara för att amningen inte funkade för oss, ersättningen idag är ändå så pass bra (det blev ju folk av mig också trots att min mamma inte heller kunde amma mig särskilt länge, och ersättningen på den tiden bar ju något helt annat än idag) och då visste vi exakt hur mycket hon fick i sig också (vilket var extra viktigt när hon inte gick upp i vikt så mycket, vi misstänkte att det berodde på att hon antagligen fick i sig mindre än vi trott ur bröstet). Amningen funkar helt enkelt inte för alla, och alla vill inte ens amma. Man är inte sämre bara för att man ger sitt barn ersättning. Hade tidigare hört att de var emot att ge ersättning på VCS, men det upplevde jag aldrig. Ingen press på att jag MÅSTE amma heller, visst ville de man skulle försöka, men när dottern behövde ersättning pga att vikten rasade fick vi den utan tvekan. Lycka till i ditt beslut om amning eller flaskmatning av ert andra barn, vad du än beslutar så blir det bäst för just er och ert barn! Det är bara ni/du som kan bestämma hur ni vill göra, känn dig inte tvingad att göra si eller så bara för att alla andra säger hur ni borde göra!

    Gilla

  22. Hej! Jag ammade min första baby bara ca 1,5 månad, och pumpade tills han var 5 månader. Amningen var jättesvår och pumpandet var jättetungt! Nu i hindsight borde jag ha gett upp tidigare och bara njutit mer av babyn och den första tiden och inte stressat med mjölken. Men det var bara så svårt att ge ersättning och på något sätt ”ge upp”, man har så stora förväntningar om sig själv och pressen att vara den ”perfekta mamman”.

    När jag då blev gravid med min dotter kändes det som om jag inte kommer att klara det denna gång heller, hade verkligen ångest. Men, round two hade jag mycket mera erfarenhet om barn (hade aldrig tagit hand on småbarn förrän jag fick mina egna), och jag var mer säker på det jag gjorde. Så andra gången gillt gick amningen faktist jättebra! Jag ammade henne i två år och det var härligt 🙂 Början var svår även denna gång; det gjorde sjukt, bröstvårtorna gick sönder osv. men på något sätt gick det ändå vägen, kanske just för att det var mitt andra barn och jag kunde lita mer på mig själv.

    Nu väntar jag tredje barnet och är inte ett dugg rädd för amningen.

    Ville bara säga att jag vet hur du känner, och att det faktist kan gå lättare denna gång! Och om det känns för svårt och ångestladdat, så ja, som tur är ersättning en möjlighet också! 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s