Månad: februari 2015

Och så var första ultra ur världen. Tony tog ledigt från jobbet några timmar och kom med, vilket varmt rekommenderas, hade nog varit annorlunda om inte han varit där.

När vi kom in möttes vi av en trevlig svensktalande sköterska och en ännu trevligare, mindre svensktalande man som jag tror hade rötterna i Ryssland eller något, för han bröt så väldans på finska. Jag förstod dock allt och kunde efter lite paus mellan hans fråga och mitt svar även besvara allt han undrade. Jag hade förberett mig på att de förmodligen skulle bli tvungna att göra ultran inifrån eftersom det ännu är så tidigt, så jag blev inte något vidare förvånad när jag blev skickad till ett annat rum för att ta av mig byxorna och sätta på mig en såndär ljusblå sjukhusmorgonrock i stället. Tony däremot märkte man att var något obekväm med hela situationen, men jag fick honom flyttad till mitt huvud intill monitorn där vi snart skulle se om det fanns något som växte i mig och där stod han som en staty och väntade medan doktorn tog fram dendär ”pinnen” som ska filma ens insides.

Sen, mörker, lite flimmer, och en bild på något som såg ut som en svart böna – och i den – en yttepytteliten vit prick. ”Japp, där finns ett litet liv, och här ser ni pulsen…”, sen tog han en ”skärmdump” och mätte sedan ”pricken”, ”… det är ungefär 4 millimeter stort, så enligt de beräkningarna är du i vecka 6+1.”

Och så tystnad. Både från mig och min man. I några sekunder sa vi inget utan stirrade som hypnotiserade på skärmen med den lilla pulserande pricken.

”…så, det finns alltså nånting där?” får jag ur mig till slut.

”Ja! Ja! 4 millimeter, vecka 6+1, gratulerar!” skrattar doktorn.

Man förstod det inte riktigt i början. Men nu gör jag det. Och jag kan inte sluta fascineras över hur lyckligt lottade vi kvinnor egentligen är, vilken fantastisk kropp vi har, som kan bära på och ta hand om och föra till världen ett helt nytt liv! Det är ju helt sjudundrandes amazing hörni!

och här har ni pricken! Ser ni?

Var på inskrivning till rådgivningen igår. Alla värdena såg bra ut förutom hemoglobinet som låg på 111, förmodligen efter maginfluensan jag hade nyligen men fick ändå order om att börja äta Mama-vitaminer. Vi skrev även preliminärt att jag igår var i v.9+0, tror själv att jag ligger i v. 6 eller 7 men det är så svårt att säga. Mer får vi förmodligen veta på den tidiga ultran som vi ska gå på på tisdag.
Ska bli otroligt spännande! Risken finns ju att det till och med är för tidigt för att höra några hjärtljud, och det är jag ju såklart inställd på. Men jag hoppas…

För övrigt har ett litet illamående börja kicka in på nätterna och på eftermiddagarna, jag sover helst på sidan kramandes en kudde, då magen känns spänd och svullen mest hela tiden. Rosa har dessutom fått för sig att hon vill sova längs med min mage, så det blir rätt trångt och varmt ibland. Ibland glider jag ner på golvet för att lägga mig på madrassen vi haft där sen jag hade magsjuka, men då kommer hon oftast ner dit och värmer mig efter en stund, älskade hund.

Att bo hos svärföräldrarna under tiden vi renoverar huset funkar riktigt bra det med.
Har turen att ha svärföräldrar i världsklass. Vi blir nästan lite för bortskämda här, mat hela tiden och lugn och ro varvat med trevliga diskussioner runt köksbordet (där vi för övrigt spenderar största delen av tiden).

Nu har jag dragit mig i sängen allt för länge. Ikväll ska jag försöka mig på en klass, har fått ställa in två på grund av mitt nytillkomna kvällsillamående, så hoppas innerligt att ikväll ska gå vägen!

Nu har jag vetat om min graviditet i 6 dagar. I morgon är inskrivningen till mödrarådgivningen, jag ville att det skulle ske rätt så snabbt eftersom jag inte har den blekaste aning om hur långt gången jag är. Enligt mina beräkningar kan jag vara i allt mellan vecka 5-8.
Jag antar att jag inte kommer få veta så mycket mer i morgon heller, men det ger mig tillfälle att bolla funderingar och tankar med min barnmorska.
Om två veckor har jag fått remiss till ultraljud, och då hoppas jag på att bli något klokare, finns ju inga garantier så klart.

Jag har lovat mig själv att jag bara får skriva om detta en enda gång. Efter det får jag inte ens tänka tanken längre. Men jag antar att det är en rätt vanlig sak att fundera kring missfall och rentav oroa sig. Jag oroar mig inte, egentligen. Men jag vill ju så hemskt gärna att det som finns där inne ska stanna där många, många veckor och månader till. Och det är snarare den viljan som lite smått tar kål på mig. Har alltså bestämt mig för att bara låta det som ska ske ske. Utan att fundera desto mer.
Men jag ville ha ut det ur systemet, för jag kan tänka mig att det är fler än jag som haft dessa tankar under sin första trimester.

Symptom då? Knappt några alls. Något hungrigare än vanligt är jag, eller kanske inte det, mer bottenlös skulle jag väl kunna säga, känslan av att det hela tiden ryms litelite till. En viktuppgång på ett kilo skulle jag tippa, men då hade jag maginfluensa för 1,5 vecka sedan och tappade närmare 2kg under den perioden, så lite mera vikt är väl alltid bra då.
Sen började brösten ömma för kanske 4-5 veckor sedan, och de har vuxit med ungefär en bh-storlek, därav misstankarna om att jag kan vara något längre än det digitala testet jag gjorde förra fredagen indikerar.
Illamåendet är lika med noll. Jag har dock ett extremt bra luktsinne och plötsligt smakar inte gröt gott längre på morgonen. Trist nog. Men där är det också, no more or no less.
Läääängtar tills det börjar hända synliga saker med kroppen.
Inombords lär det ju hända en miljoner saker redan!

Där! Plöstligt uppenbarar sig det där andra röda strecket på provstickan. Ruset av hundra miljoner och en tankar som genomströmmar ens medvetande. Man kan liksom inte sluta stirra på stickan.
Sen då?

Ren. Lycka.

Om man kunde beskriva ren lycka så är den stunden nog här nu. När väntan på det där strecket nästan blivit outhärdlig, och diverse jobbiga, skrämmande tankar redan hunnit snudda ens sinne många gånger om. Men strecket, det kom. Och jag som länge tänkt återuppta min gamla vana att sätta tankar i text bestämde mig plötsligt för att Nu är tiden inne.

Den här bloggen kommer vara privat några veckor ännu. Så när ni väl läser detta är jag mycket klokare vad gäller fröet i mig. Och kanske har jag hittat min alldeles egen skrivstil då, så behöver jag inte känna att mitt skrivande påverkas av mina läsare, utan mina läsare snarare får snarare påverkas av det jag skriver i stället. Spännande tider ligger framför mig. Jag tror bestämt jag kommer dela med mig en del av den åt er. Hur mycket är ännu oklart.

Men välkomna med,

(om några veckor.)