Månad: mars 2018

Ibland ser jag bloggen lite som en pysventil (ni som haft magbebisar vet). När trycket blir för stort måste något ut, annars börjar det göra för ont. Många gånger önskar jag att jag kunde producera åtminstone ett vettigt inlägg om dagen, inte för att jag känner att jag måste, utan för att jag verkligen vill ge tillbaka något åt er som faktiskt kikar in här, och för att jag faktiskt har något att skriva om. Så nu använder jag mig av en nöd-pysventil, och skriver lite kort under hundpromenaden, i väntan på bättre tider.

Jag vet att jag inte är den enda morsan därute som faktiskt kämpar med att hålla ihop en hel dag. Jag gissar att min anledning främst är att jag inte får någon paus ens nattetid, utan kaoset blir snäppet mer uppskruvat eftersom man i sin enorma sömnbrist inte borde hanskas med nattsuddande småbarn. När arla morgon sen gryr och man är allt annat än utvilad fortsätter rumban dubbelt upp, för jag menar, försök vara trevlig mot en 2,5 åring med trots från your worst nightmares. Resultatet blir en trotsig 27-åring som i slutändan också ligger på golvet och fulgråter, till barnens stora förskräckelse.

Det märks tydligt när Tony jobbar mycket, både på mig och på barnen. Miriam blir som ett plåster med stämband som inte ens klarar av att jag släpper henne med blicken. Elmer tycks se mig som en instrumentbräda i en flygplanscockpit, och ser det som sitt uppdrag att testtrycka så många knappar som möjligt innan planet störtar.

Bildligt talat så ser vissa dagar helt enkelt ut som bildserien ovan..😅

Jag blir nog värst av alla, för jag blir till ett vuxet barn, som äter massor med socker och häller över kaffe på det. Och som sen, vid kvällens slut, efter att jag torkat tålamodet från väggarna, till slut ligger och stirrar i taket och funderar varför jag nu inte klarade av att hålla nerverna i styr idag heller.

Känner ni igen er?

Missförstå inte, jag har bra dagar också, och jag är en ytterst kapabel mamma (och det är du också), även om det inte känns så hälften av tiden. Jag har alla verktyg och när det kommer till barnuppfostran är jag både påläst och engagerad. Men sover man inte, håller man inte.

Så enkelt är det.

Avslutningsvis, tänkte jag dela med mig av lite första hjälpen till när det är kämpigt. Detta fick vi lära oss på föräldrakursen:

Tänk er Moses i vassen (ur Bibeln), och rikta sedan dessa påståenden mot ditt barn och dig själv. Moses grät troligen för att:

M = han var mätt? Knappast!

O = han var orolig

S = han var sömnig

E = han kände sig ensam

och bonus S-et kan du fråga dig själv om = har det blivit för mycket sociala medier på senast?

Visste du att hjärnan börjar producera stresshormoner redan efter två timmar av skärmtid? Jag märker åtminstone enorm skillnad i mitt humör när jag suttit för mycket på telefonen.

Och så avrundar jag detta flumlägg med följande ord, som min kloka farmor brukar säga:

”Än har ej ett barn så underbart fötts, att föräldrarna inte är glada när det sover.”😬

När vi renoverade och flyttade in i början av 2015 skulle alla väggar, förutom några få utvalda (som målades i kalklitir), prompt målas vita. Nu i efterhand vet jag inte om det beror på att jag var oförmögen att bestämma mig eller om jag bara tyckte att vitt var fint. Tapeter var det inte att tala om, nu i efterhand vet jag inte varför men jag gissar att det var för att själva arbetet skulle ta ”så länge”, i förhållande till tidsplanen vi hade.

I början av årsskiftet fick vi hemskickat några tapetrullar från Aveo av märket Ferm Living. Så kallade non woven easy-up tapeter som endast behöver tapetklister för uppsättning, tapetklister, och lite tålamod såklart.

Väggen ni ser ovan har min farfar tapetserat, min 84-åriga superfarfar. Tanken var först att jag skulle gjort det, men vi insåg väldigt fort att med Tonys arbetstider, och två små barn var det inte den mest realistiska lösningen. Så gammelfarfar och gammelfarmor var här en dag, avlastade med barnen och satte upp tapeter – det ni! Är så tacksam över att de finns och att de orkar, det är en sån gåva att mina barn får uppleva en tid med mina farföräldrar!

Vi återvänder till Ferm Living en stund, tapeter var inte det enda som fanns i paketet utan även denna vackra spegel som passar lite varsomhelst. I hallen, i toaletten, eller som här, för att ge rummet ett djup.

Under spegeln fäste vi en Hexagon Pot, som jag är så förtjust i! Skulle kunna ha en vägg full av dem! Så snyggt att kunna fästa lite grönska på väggarna, utan trådar eller något annat som är i vägen. Två skruvar och – ta-daa! Så har du en grönskande detalj i rummet, eller varför inte fästa några i köket och sätta lite örter i? Krukan är bara att plocka ur Plant Holdern, ifall du vill byta dess innehåll. Både krukan och hangern hittas såklart i flera olika färgalternativ och storlekar, för att passa in med din inredning, här valde jag att plocka upp guldstänket i tapeten, och det grå i själva hängaren smälter in med tapeten (och råkade vara exakt samma färg som spegelns grå detaljer). Och ja, jag vet att jag sagt det förut, men under hela mars månad är ALLT från Ferm Living reducerat med -20%! 

Men tapeten alltså, när man stiger in i hallen och tittar till höger tittar man rakt in i vårt ”mellanrum”, som vi kallar det, och rakt på denna vackra vägg. Och känslan är så mysig och ombonad gentemot den kalla, vita vägg vi hade där tidigare. Rummet känns nästan magiskt! Älskar guldstänket i tapeten som passande nog heter Confetti, det är så diskret att väggen ibland ser helt grå ut, men beroende på ljuset så kommer det guldiga fram, vilket syns bra i bilden nedan. Confetti finns i flera vackra färgaltenativ, och hade vi inte kört på grått hade vi nog gjort tvärtom och tagit den i off-white i stället. Den rosa hade passat perfekt i Miriams rum, men är så nöjd med kalklitiren där redan så det fick vara.

Har ni någon favorittapet ur Ferm Livings kollektion?

Dom senaste månaderna har varit några av de tyngsta i mitt liv. Småbarnsåren i ett nötskal, men jag funderar ofta och mycket på om det faktiskt är meningen att det ska vara så här tungt och så här motigt!? Att konstant leva med känslan av att man precis kämpat sig upp till ytan för några kvicka andetag, innan någon trycker ner en under vattnet igen. ”Njut när de är små” och ”små barn, små problem” får jag ofta höra, och jag kan förstå vad de menar, men ändå inte.

En stor del av hur man mår grundar sig såklart i sömnen, som just nu är under all kritik. Rent ut sagt katastrofal. Lillasyster sover som en kratta = jag blir kort i tonen, lättirriterad och deppig. Parrelationen blir lidande på grund av båda föräldrarnas korta tålamod och jag tycker ofta det känns som man är ett par huggsköldpaddor som hugger och drar sig tillbaka in i skalen om vartannat. Inget känns särskilt roligt just nu.

Samtidigt är man så medveten om barnen i hela denna rumba. Vad ser dom? Hur ser dom på livet? Vad fångar dom upp? Blir det sår? Hur kommer barndomssåren? Och när minns man dem?

Jag har världens finaste föräldrar. Men visst har jag sår från tidig ålder ändå, så tidigt som kanske 3-, 4-åring kan jag minnas. Inte kanske exakta händelser, men kanske känslor. Känslan av misslyckande, känslan av skam. Resultatet av kanske lite för trötta föräldrar, och lite för trotsiga barn. Det är ju helt normalt.

Men ändå, ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag också kommer ge mina barn sår, sår som formar dem. Sår som följer med.

Och jag kan inget annat än tänka; jag vill inte. Jag vill inte att mina stunder av svaghet ska kunna påverka så mycket hos ett litet barn. Jag önskar att mitt tålamod var lika långt som Kinamuren, jag önskar jag hade en reset-knapp jag kunde trycka på när jag känner att jag blir för trött. Men vi är bara människor..

.. och för det mesta är jag en jättebra mamma, som orkar mer än hon tror, som vill mer än hon kan och som älskar mer än hon förstår.

Men ändå. Att vara mamma, är nog det mest skrämmande jag någonsin gjort.

Nej, hörni. Våren kikar in genom allt för skitiga fönsterrutor och jag sitter här och blir tokig på alla prylar! Förra våren städade vi ur garaget och det är lika fullt igen känns det som, men med andra grejer. Vi köper inte mycket nytt i prylväg, iallafall inte medvetet, men ändå tycks det samla på sig och jag är så led det!

Jag behöver era absolut bästa tips, ni som faktiskt gjort en ordentlig decluttering hemma. Jag strävar inte efter Mari Kondo, eller minimalism, eller ja, rätt minimalistiskt skulle det ju få vara, men sådär realistiskt sett, så hur enkelt är nu det sen med småbarn i huset? Men här måste verkligen rensas!

Hur har ni gjort?

… och så en harmonisk blombukett á la moi som motvikt på detta. Den smarta ramen är Ferm Living och finns till reducerat pris på Aveo.fi tillsammans med andra Ferm Living-produkter.

Lugnet har äntligen lagt sig en aning här hos oss. Nomaderna har återvänt och kaos råder i varje rum, det är med andra ord precis som det ska vara.
När jag kom hem slog även tröttheten klorna om mig, ett bra tag trodde jag att jag var nära undergången, är nog i så desperat behov av att få vara ensam nu. Alternativt med Tony då såklart, men jag har faktiskt inget emot att vara ensam en stund heller.

Först hade vi gjort en hel del preliminärplaner inför sportlovshelgen, men väldigt snabbt har vi fått konstatera att vi allra helst bara är hemma och samlar krafter, eller umgås med vänner. Alla lekland, simhallar osv är proppfulla med folk och jag hörde precis skräckversionen av svägerskan som berättade att Tropiclandia var lika trångt som ett överbelastat hönshus, typ. Eftersom våra barn ännu är så små att de inte vet av något sportlov och Tony skulle haft normal arbetsvecka om han inte varit sjuk kan vi lika gärna satsa på att åka iväg nånstans en annan helg i stället.

Tuffa tider med lillfröken nu som sover uslaste usligt! Knappt något alls dagtid och hackigt och knyckigt nattetid. Gissar att mycket beror på att det är så mycket som händer i hennes värld just nu, separationssvårigheterna har börjat och helst ska någon vara inom en meters avstånd konstant, att lämna rummet för en sekund är inte att tala om, för vänder man ryggen till blir hon riktigt ledsen. 😀 Hon står, sitter, kryper (även om hon föredrar att åla för det går snabbare) och går längs med soffkanter och andra ytor i passande höjd och nu har hon dessutom tand 5 och 6 på gång (framtänderna), så inte är det väl helt lätt att vara Miriam för tillfället. Men det är så roligt att följa hennes utveckling! Sjukt att hon redan blir 8 månader på tisdag! Hon kom ju nyss!

Elmer tycks också ha vuxit 10 centimeter den senaste tiden, 92:ans kläder är ett minne blott och jag inser att den garderoben åker till försäljning på vårens stora mammaloppis, likaså Miriams kläder i storlek 62, 68, och i den här farten 74. Han ”pratar som en treåring” (som vissa säger) redan och har såna intressanta funderingar, och trotsen, åh trotsen! Jag hade ingen aning om trotsen förrän några veckor tillbaka. Det allra värsta har redan börjat släppa, men oj oj, när vi var mitt i stormens öga var jag nog nära att packa ner honom, eller mig själv i en låda med one way ticket till Timbuktu!
”Nej, nej”, ”Jag vill inte” eller ännu värre, ”Jag vill inte ALLS” var typ top tre i hans vokabulär i flera veckor, men nu är det betydligt bättre redan. Man märker att han är extremt känslig för nya intryck, vill helst ha mamma nära och kramas massor, han behöver mycket tid just nu, får han inte det blir han lätt lite bökig, särskilt mot Miriam och Rosa.

Men nog är det fascinerande ändå, att följa deras utveckling, se hur Miriams personlighet kommer fram mer och mer, och hur Elmers färdigheter blir allt mer finslipade. Trots att det oftast är svintungt just nu, inser jag att det bara blir bättre och bättre. The best is yet to come, som man brukar säga, men nuet är inte så pjåkigt det heller.