Lugnet har äntligen lagt sig en aning här hos oss. Nomaderna har återvänt och kaos råder i varje rum, det är med andra ord precis som det ska vara.
När jag kom hem slog även tröttheten klorna om mig, ett bra tag trodde jag att jag var nära undergången, är nog i så desperat behov av att få vara ensam nu. Alternativt med Tony då såklart, men jag har faktiskt inget emot att vara ensam en stund heller.

Först hade vi gjort en hel del preliminärplaner inför sportlovshelgen, men väldigt snabbt har vi fått konstatera att vi allra helst bara är hemma och samlar krafter, eller umgås med vänner. Alla lekland, simhallar osv är proppfulla med folk och jag hörde precis skräckversionen av svägerskan som berättade att Tropiclandia var lika trångt som ett överbelastat hönshus, typ. Eftersom våra barn ännu är så små att de inte vet av något sportlov och Tony skulle haft normal arbetsvecka om han inte varit sjuk kan vi lika gärna satsa på att åka iväg nånstans en annan helg i stället.

Tuffa tider med lillfröken nu som sover uslaste usligt! Knappt något alls dagtid och hackigt och knyckigt nattetid. Gissar att mycket beror på att det är så mycket som händer i hennes värld just nu, separationssvårigheterna har börjat och helst ska någon vara inom en meters avstånd konstant, att lämna rummet för en sekund är inte att tala om, för vänder man ryggen till blir hon riktigt ledsen. 😀 Hon står, sitter, kryper (även om hon föredrar att åla för det går snabbare) och går längs med soffkanter och andra ytor i passande höjd och nu har hon dessutom tand 5 och 6 på gång (framtänderna), så inte är det väl helt lätt att vara Miriam för tillfället. Men det är så roligt att följa hennes utveckling! Sjukt att hon redan blir 8 månader på tisdag! Hon kom ju nyss!

Elmer tycks också ha vuxit 10 centimeter den senaste tiden, 92:ans kläder är ett minne blott och jag inser att den garderoben åker till försäljning på vårens stora mammaloppis, likaså Miriams kläder i storlek 62, 68, och i den här farten 74. Han ”pratar som en treåring” (som vissa säger) redan och har såna intressanta funderingar, och trotsen, åh trotsen! Jag hade ingen aning om trotsen förrän några veckor tillbaka. Det allra värsta har redan börjat släppa, men oj oj, när vi var mitt i stormens öga var jag nog nära att packa ner honom, eller mig själv i en låda med one way ticket till Timbuktu!
”Nej, nej”, ”Jag vill inte” eller ännu värre, ”Jag vill inte ALLS” var typ top tre i hans vokabulär i flera veckor, men nu är det betydligt bättre redan. Man märker att han är extremt känslig för nya intryck, vill helst ha mamma nära och kramas massor, han behöver mycket tid just nu, får han inte det blir han lätt lite bökig, särskilt mot Miriam och Rosa.

Men nog är det fascinerande ändå, att följa deras utveckling, se hur Miriams personlighet kommer fram mer och mer, och hur Elmers färdigheter blir allt mer finslipade. Trots att det oftast är svintungt just nu, inser jag att det bara blir bättre och bättre. The best is yet to come, som man brukar säga, men nuet är inte så pjåkigt det heller.