När hon äntligen somnar

Igår gjorde jag inte mycket annat än satt klistrad vid min dotter, med undantag för några timmar på förmiddagen då jag och Elmer tog tumistid och körde runt förfriskningar med golfbilen på Pirilö Golfbana under deras kaptenstävling. 

M har haft ordentligt med magknip de senaste dagarna, men igår tar nog ändå priset. Inte så att hon har kolik (tack och lov), men om vi säger som så att lillan sov en endaste timme på dagen igår, och hon somnade inte till natten förrän runt halv 11. Det är en lång tid utan paus med en bebis man ännu inte kan interagera med så mycket.. 

Nu undrar jag, är det någon här som har erfarenhet av pysventil? Tänker att det kanske kunde underlätta något att bli kvitt dendär luften i magen.. 

Att nämnas bör ju att hon inatt sen sov mellan 22:30-05:45, i ett streck!! Utan att vakna emellan! Så sova kan hon, bara inte magen skulle bråka så.. 

Hybridbebis och ångest vid amning 

Så. Inför M’s ankomst lovade jag ju mig själv att testa amningen vid BB. Satte inga höga ribbor i och med att Elmers amningshistoria satt färskt i minnet, men det visade sig att amningen funkade bättre med M. Mjölken steg nästan direkt eftersom jag börjat värma upp redan två veckor innan förlossningen satte igång med att massera brösten en liten stund varje dag. Så vi körde på. Den andra kvällen, kvällen innan hemfärd hade jag så ont att jag skrek rakt ut vid varje amningstillfälle, både på grund av såriga bröstvårtor och eftervärkar. Barnmorskorna hade varit förstående när jag förklarat min inställning till amning, men ändå förespråkat och hämtat in diverse gummin och salvor för att underlätta, men den kvällen tog det stop. Jag sa ifrån med att förklara att jag visste att de i deras jobb måste förespråka amning, såklart, men att jag måste få en flaska så jag kunde handpumpa åt M. Och visst fick jag min flaska, tack och lov. M tog den direkt, utan protester, och mina blödande bröst drog en lättnadens suck. 

Väl hemma gav jag amningen ett nytt försök, och det visade sig att den fortfarande funkade hyfsat bra. M hade bra, om än lite snett grepp så tyvärr kvarstod problemet med de såriga bröstvårtorna, problem numero dos var att bebis-stackarn blev fullkomligt dränkt, hon hann inte med flödet alls och det slutade med hulkande läten intill bröstet följt av panikartade hostningar. Vi flaskade igen. 

Från start kände jag dendär omisskänliga känslan i hjärtregionen. Det var som någon, vid varje amningstillfälle, klämde åt om hjärtat på mig och hällde is i lungorna, det knöt sig i bröstet på mig och jag kände en känsla av ångest stiga till ytan, varje gång. 

Så svar till er som undrade, vi skulle ha kunnat amma denna gång, men faktumet kvarstår – jag mår dåligt av det. En gång om dagen, ibland bara varannan, när jag känner att kroppen har ro och jag och M sitter uppkurade i soffan, då kan jag välja att ta fram bröstet istället för att hämta flaskan. Men i huvudsak är det flaskmatning som gäller, och amningen fungerar mest som ett hjälpmedel för att hålla mjölkproduktionen igång. 

Det jag tycker är mest lyckat är ju det att hon utan problem tar bröstet varje gång det erbjuds, trots att hon är en flaskbebis, Elmer glömde direkt hur man skulle göra vid bröstet. Så olika det kan vara! 

Visst kan det knyta sig i bröstet vid pumpningstillfällena också, men mycket mer sällan, och jag vill innerligt att hon får bröstmjölk i minst tre månader, så så här kör vi, och det känns riktigt bra. 

1 vecka VS. 1 månad 

*Lekmattan på bilderna ingår i ett samarbete med Jollyroom tidigare i vår och kommer från ett av favoritmärkena Alice&Fox*

När M var strax över en vecka gammal placerade jag henne för första gången på hennes lekmatta, innan det hade jag inte vågat då Elmer sprang omkring som ett yrväder om dagarna. Numera får hon ligga där under skyddade omständigheter, märker att hon blir så mycket nöjdare när hon får ligga och se sig runt på sin omgivning, och magtid får hon hon mycket av här också då mattan är mjuk, men inte så mjuk att den inte skulle ge något motstånd.

IMG_7012

Gillar dessutom att mattan är gjord på Öko-tex-certifierad bomull och har en yta som är enkel att hålla ren, då den är något glatt. Perfekt för oss med en hund som gärna ska vara med. Blir den riktigt smutsig är det bara att slänga i tvätten!  Flera variationer finns här och några varianter finns även på REA.

Hon var ju så liten här!

IMG_7006

Nu är M redan över en månad, har fått så fort för henne, hon har vuxit ur 50 och är bra påväg att ta sig ur 56:orna också, några 62:or har redan tagits i bruk.

IMG_7031

Just nu är hon så lik mig som liten, ska sätta upp en bild här senare så får ni se själva. 😀 Ögonen är dock Tonys, och läpparna, men helheten blir en riktig mini-Sara.

IMG_7030

”Stor utanpå, men liten inuti.”

Året jag fyllde 5 fick jag en lillasyster. Jag hade då redan en lillebror som var 2 år yngre än mig och mamma hade säkerligen fullt ståhej med att få oss i säng om kvällarna. Särskilt en händelse har fastnat i mammas minne och den har jag fått berättad för mig många gånger. Det var sovdags för oss barn och mamma tittar in hos mig för att säga godnatt, själv är jag van vid att få godnattsaga och sånger sjungna för mig, samt att bli smekt över ryggen, så jag protesterar såklart och vill att mamma skall sitta hos mig, varpå mamma säger ”Nej, Sara, du börjar bli så stor nu att du kan somna själv.”

Men mamma, fast jag är stor utanpå är jag liten inuti.”, kontrar jag då.  

Sen M kom märker jag att jag kräver mycket mer av Elmer. Och visst har han varit tidig med prat och motorik för sin ålder, men samtidigt måste jag påminna mig själv om ett han ju faktiskt ändå är jätteliten. 1 år och 10 månader är ju inte en ålder att utföra stordåd på, utan en ålder där man ska bygga upp trygga relationer och tillit till de man har runt sig. Och jag får vara rätt hård med mig själv ibland för att faktiskt komma ihåg att han fortfarande måste få allt det där han fick innan M kom, för att han ska bli ännu tryggare. Ibland behöver han mig vid nattningen, ibland Tony, och då ska han få det. Ibland vill han sitta långa stunder i famnen, och då ska våra famnar finnas där. Ibland behövs plåster på ett osynligt sår, och då ska han få det med. 

Det är inget fel med att ge honom mer ansvar, för sånt stärker ju honom och hans självförtroende bara. Men han behöver oss lika mycket bakom sig som tidigare, som visar att vi tror på honom och uppmuntrar honom till allt han tar sig an, trots att han blivit storebror och det känns som att han plötsligt vuxit 10cm. 

1 månad gammal M

Den 6.8 blev hon en månad. Lilla M. 

En matglad liten typ som tycks växa så det knakar (närmar sig 5kg), som gärna vill vara nära mest hela tiden om dagarna, men ibland är snäll och timear in en tupplur samtidigt som storebror. Skriker gör hon knappt heller, och vi kan med stor lättnad konstatera att vi nog inte fick något kolikbarn denna gång. ”Man måst få uppleva båda för att inse skillnaden”, som min mor säger.

Och visst har hon ju rätt, för oj så mycket jag njutit av M den första månaden. Trots konstant närvarande känsla av otillräcklighet, och extremt intensiva dagar så har jag ändå lyckats ta dem till vara. Just nu paketerar jag in varje liten glädjestund, särskilt som jag vet att M troligen är vårt sista barn.

Hon är så ”med” redan, så vaken och på alerten och extremt stark i nacken och kroppen, redan sen dag ett. Inte så konstigt att det varit lite obekvämt i magen med så explosiva kickar som hon har. Och strax innan hon blev fyra veckor log hon sitt första medvetna leende, det är jag helt säker på, och så har det fortsatt. 

Kvällstid laddar hon med mjölk som om det inte fanns någon morgondag, och nattetid får jag sova 5-6 timmar i streck, när hon sen ätit somnar hon oftast om utan problem. Hon är med andra ord en total motsats till sin bror och säkert något de flesta skulle kalla för ”lyxbebis”. Alla förtjänar att få uppleva en lyxbebis, och jag är så tacksam, särskilt nu med två barn, att vi fick en. 

Idag har jag… 

Tänkte kika in här på småtimmarna och berätta för er att jag inte fått klart min förlossningsberättelse idag, men nästan, den kommer nog upp i morgon. 

Detta har jag däremot gjort:

  • Dragit mig i sängen med magknipig bebis, hud mot hud för att ge mjölkproduktionen en kick. 
  • Påbörjat förlossningsberättelse när bebis äntligen somnat.
  • … Avbrutit påbörjandet av förlossningsberättelse för tji fick jag! Det hade hon inte alls. 
  • Klippt storebroshans hår och svettats varje gång han hoppat till för att han vill byta program från Mumin till Nicke Nyfiken på Youtube. Saxar är inget att leka med… 
  • Insett att lillasyster av okänd anledning nog inte tänkt sova alls under hela dagen, tröstat mig med att natten kanske blir bättre, det är alltid en tröst, att få sova på natten. 
  • Ringt pastorskansli angående dopet och maitokeittiö angående försäljning av bröstmjölk. 
  • Gjort köttbullar, diskat, rensat jordgubbar och satt i minigrip-påsar i racerfart när lillasyster äntligen somnat för första gången runt 17, samt fortsatt med förlossningsberättelsen.
  • Funderat på att baka kex kl:19:30,när hon ändå inte tycks vakna.
  • Precis dragit fram alla ingredienser då hon såklart vaknar, vrålhungrig och med dagens lass bajs i blöjan. 
  • Blivit snål på glass med jordgubbar och bett mannen hämta. 
  • Dreglat vid tanken på glassportionen men insett att den ännu är låååångt borta med tanke på att lillasyster ännu är vaken och storebror stiger ur sängen för femtoelfte gången, flaskor behöver diskas och brösten ska pumpas. 
  • Insett att lillasyster nog inte är någon hejare på det här med amning, och konstaterat att magknipet knappast blir bättre av att bli duschad i munnen med mjölk. 
  • Bannats över att hon aldrig tycks somna, ätit choklad i min frustration. 
  • Insett att chokladen säkerligen bidrar till än mer magknip. 
  • Skitit i det och ätit vidare i all min bitterhet.. 
  • Äntligen fått M att sova strax efter midnatt. 
  • Tagit min portion glass och insett vid slutet att den ju innehåller både choklad och jordgubbar. Stackars M med andra ord. 
  • Och nu ska här pumpas igen, sen tänker jag störta i sängen.

Vad har ni gjort? 

Förlossningen som knappt hann börja innan den var över

5.7 Kl. 20:15, V. 39+1

Startar hem från Jakobstad med Elmer i baksätet efter en lyckad släkt-get-together med mammas 6 syskon och deras familjer. Det är sista dagen i Finland för en av mammas bröder vars familj är bosatt i USA, och mina förhoppningar på att få ut ongen innan de åkt har med andra ord gått i kras. Under kvällen har jag fått frågor om huruvida jag tror det kan vara på gång, och åt mamma har jag vågat yttra mig om att ”det känns lite annorlunda än tidigare och liksom trycker neråt på ett annat sätt”, även om sammandragningarna redan hållit på i flera veckor och gjort mig galen med diverse tecken som sist och slutligen varit falska alarm. För det känns plötsligt som om hela magen håller på att sjunka ner, så försiktigt vågar jag tänka att det nog iallafall inte är många dagar kvar.

Typ 1,5h innan vattnet gick. 

På vägen hem i bilen tänker jag att jag idag ska följa svägerskans tips om att ta ett varmt bad, så när jag kommit hem och burit en sovande Elmer till sängen börjar jag fylla yacuzzin. Jag har hela tiden en klar känsla över vad jag ska göra, som att kroppen styr mig mot ett mål. När yacuzzin är full tar jag ett literglas med isbitar och vatten, sätter på Storytel och lutar mig tillbaka.

Jag har hört och läst om många som hör ett tyst litet knäppande ljud från bäckenet vid det skedet att vattnet går. Men eftersom Elmers förlossning började med värkar och hinnorna spräcktes först mot slutet av förlossningen så hade jag inga förväntningar på att denna förlossning skulle börja med vattenavgång, men en tyst förhoppning fanns ju alltid där. Märk min chock när jag efter att sista isbiten nyss är uppäten känner hur det knäpper till där under vattenytan! Jag stället mig upp och känner något som känns halare än vatten rinna längs benet. Jag vågar inte ens andas. Stiger ur badkaret och försöker krysta lite i hopp om att mer vatten ska komma, OM det nu var det, och visst kommer något, men vid det här laget är jag så upp och ner av att försöka tyda alla dessa tecken att jag inte är riktigt säker. Jag ringer mamma och berättar läget eftersom klockan var runt 22 och de lovat att komma hem till oss när det väl satte igång. Sen ringer jag Tony och kläcker ur mig något i stil med ”Eeeh, jag trooor att vattnet gått, men jag e int säker, men nästan nog, men ta ingen stress, kör int mitt på vägen med blinkers på som förra gången, komhem i lugn och ro!”

Känner definitivt en skillnad, som om hela magen trycktes neråt lite, en konstig spänning, smärtfri men annorlunda. Ringer mamma igen och konsulterar, och eftersom jag inte vill dra dem till Kokkola i onödan kommer vi överens om plan B – min vän Linnéa, som också bor i Kokkola kommer som mellanhand så länge vi åker in på kontroll. Någonstans här hade jag alltså ringt BB också som tyckte att vi skulle komma in och kolla upp det.

När Tony väl kommer in genom dörren får jag min första värk. ”Jo, det är nog på gång!” säger jag och flinar. ”Är det bråttom?”, frågar Tony, varpå jag svarar att jag inte tror det och han hoppar i duschen. Han har nyss kommit ut då Linnéa och hennes pojkvän kommer in. Hälsar på pojkvännen och säger att ”vilka trevliga omständigheter att träffas första gången på”, varpå jag börjar städa undan. Linnéa och Tony ropar i kör åt mig att sluta och hoppa i bilen, och en ny värk bekräftar att dom nog har rätt ändå.

På vägen till BB konstaterar vi att Tony inte ätit, dessutom står tanken på noll. Vi tankar, jag tar en-två värkar under tiden,klockar dem och konstaterar att de är oegelbundna, men kommer oftare. Sen så gott som tvingar jag Tony att köra via McDonald’s Drive In för några hamburgare, eftersom min man inte bara var hungrig som en varg, utan också blir en varg när han är hungrig.

På BB tas vi emot av några lätt andfådda barnmorskor, senare får vi även veta att det varit 12 förlossningar före oss den dagen, och att det alldeles precis lugnat ner sig. Än en gång förundras jag över dessa fantastiska människor, som håller lugnet i vått och torrt och gör det mesta med ett leende. Vi får vänta en stund och efter kanske 20 minuter får vi komma in till ett undersökningsrum, värkarna är inte särskilt täta, tvärtom har de avtagit lite, men när jag lägger mig ner på undersökningsbänken börjar dom igen. Barnmorskan undersöker, ocb jag är öppen ynka 2cm – vilken besvikelse! Men bebisens hjärtljud var högre än barnmorskan tyckte var okej, och fostervatten var det minsann så bebis skulle det allt bli, och vi blev inskrivna klockan 00:10.

Med blandade känslor står vi och väntar på vårt förlossningsrum, precis som förra gången blev Tony ryckt från jobbet kl 22, men den här gången skrevs vi in fem timmar tidigare än med Elmer – so much time to kill – och eftersom jag hade så oregelbundna värkar kände jag mig rätt omotiverad, när skulle babyn riktigt mäkta att titta ut?!

Vi visades in kort därpå och till min stora lättnad konstaterade jag att detta rum hade två sängar.

Vi fick en ny barnmorska som hette Mikaela, hon hade läst mitt förlossningsbrev och vi gick kort igenom mina tankar och rädslor. Jag förklarade att min inställning till epiduralen var rätt neutral, att jag fått mycket hjälp av den senast eftersom kroppen ”låst sig” efter 6cm, men att jag heller inte haft några krystvärkar och att jag krystat på utan dem i 1 timme och 20 minuter innan Elmer tittat ut. Däremot hade jag inget emot att ta eda på nytt, förklarade jag, varpå hon satte handen på min axel och såg mig i ögonen och sa att ”vet du Sara, det här är din andra förlossning, det kommer vara helt annorlunda, och du kommer inte behöva någon epidural, du fixar det här utan den!”.

Tony förklarade senare för mig att ”om blickar kunde döda, hade hon fallit ihop på fläcken”, även om jag hade lett mot henne och nickat. Men det visade sig att Mikaela skulle ha helt rätt, och jag så tacksam över hennes trygga försäkran.

02:20
Eftersom värkarna fortsatte vara oregelbundna skickade jag Tony i säng, begärde en pilatesboll och bad Mikaela visa mig lustgasen. Sen satt jag där i mörkret och timade värkar, hoppandes på bollen. Det visade sig att bollen var underbar, men den gjorde också att mellanrummen mellan värkarna blev större, och jag tvingade mig själv att ställa mig upp, och då hände det lite mer grejer. Jag hade startat en whatsappgrupp med mamma och syster och var i mitt stilla sinne tacksam över att syrran befann sig på andra sidan Atlanten, hon kunde nämligen vara uppe med mig och peppa!

03:10
Mikaela undersöker mig och jag är öppen 4 cm. Snigelförlossning hinner jag tänka.

03:30
Känner att värkarna börjar tillta och det börjar bli riktigt jobbigt att ta dem. Profylaxar enligt bästa förmåga men bestämmer mig också för att väcka Tony. Han grymtar och gnuggar sig i ögonen och ett ”är du okej?”, slinker ur mig. Tony skrattar och går och splashar vatten i ansiktet för att vakna till. Spänner mig rejält vid varje värk nu och känner inte att lustgasen fungerar nämnvärt.

03:50
En smärta likt ingen jag tidigare känt infinner sig, och värkarna är både otroligt täta och så intensiva att jag inte känner någon paus, fast jag vet att den finns där. Med Elmer hade jag knappt något ljud under hela förlossningen, men nu ylar jag. Tony trycker på knappen och Mikaela kommer in och undersöker mig. 6cm öppen. BARA 6cm!?! Tårarna borrar sig fram. ”HJÄLP!” Får jag ur mig. ”JAG KLARAR INTE VÄRKARNA LÄNGRE! GE MIG VADSOMHELST!”. Mina ord är något mellan flämtning och skrik, Tony ser lite handfallen ut, och med Mikaelas hjälp bestämmer vi oss för PCB, varpå hon sätter en kanyl och kallar på läkaren.

04-nånting.
ALLT är en enda dimma, jag pustar och flämtar, drar djupa andetag i lustgasen, bannar den för att den inte funkar, men sugs då och då in i dess lulliga värld, då jag tagit för mycket. Samtidigt är smärtan så enorm att det känns som om inget kan ta bort den. Jag ylar och vrider mig på sängen som en mask och plötsligt känner jag hur det börjar trycka neråt. Någonstans hör jag Mikaelas lugna röst: ”Sara, känner du ett tryck neråt?”. ”JAAAA!!!!” ylar jag till svar, för det är precis det som händer. I samma stund tittar en barnmorska in och frågar om PCBn. ”Vi hinner inte, du får ställa in läkaren”, säger Mikaela, ”du får komma in och hjälpa mig för nu kommer babyn!”.  Hon undersöker, konstaterar att jag är fullt öppen, och säger att vid nästa värk får jag börja krysta.
Jag drar in ett så djupt andetag i lustgasmasken att det svartnar för ögonen, i några sekunder bäddas jag in i ett töcken av mörker och smärta, men känner samtidigt ett enormt lugn, men när jag öppnar ögonen kommer allt tillbaka och Mikaela får lugnt säga till mig att jag inte ska falla ur sängen nu för nu är det dags att krysta, jag är nämligen på väg att vrida mig ur sängen. ”Jag vågar inte!” Kvider jag. Trots att jag känner att jag har absolut inget val, det känns som att jag håller på att skitå ut en honungsmelon och vid nästa värk tar jag först ett prövande andetag, och krystar försiktigt, för att sedan ta i för president och fosterland, ska hon ut så ska hon ut, lika bra att få det undan.

Aldrig i mitt liv hade jag trott att jag skulle få uppleva en förlossning utan smärtlindring. Jag hade kastat lustgasen i samma skede jag började krysta, och nu gick det av bara farten. Efter tre krystningar hör jag Tonys röst säga ”Hon är nästan här, shit, hon är ju nästan här!”, som om han knappt trodde på det han själv sa, och barnmorskorna uppmuntrat mig med ”åååh så mycket hår!!” och ”huvudet är redan ute, en gång till så här hon här!”.

Och på fjärde krystningen känner jag hur resten av kroppen flyger ut, och så försvinner varenda lite smärta på en och samma gång. Kroppen spänns, jag konstaterar tyst att ”nu spricker jag, nu går allt sönder!”, för att sedan segna ihop till gele, direkt påföljt av ett argt skrik. Jag kikar ner och ser en fantastisk och helt färdig liten sak bli upplyft av Mikaela, Tony snyftar, jag snyftar, och samtidigt undrar jag ”var är snoppen?”. Men hon var en hon, minsann. En perfekt liten tjej med en födelsevikt på 3525g och en längd på 50cm. 

Mikaela berömmer trots att jag själv mest känt att jag uppfört mig som någon besatt som ingen fått någon kontakt med, men samtidigt inser jag att kroppen känns så stark. ”Hur… gick det där nere?” frågar jag när dendär obehagliga moderkakan kommit ut, och i mitt stilla sinne förbereder jag mig på en dödsdom. ”Vet du, jag behöver nog inte ens sy!”, säger Mikaela till min stora förvåning, ”men jag sätter ett stygn för att det inte ska svida när du kissar”.

Hela förlossningen beräknades ha tagit 2 timmar och 20 minuter, efter att värkarna blivit regelbundna, med ett krystskede på ynka 4 minuter! Mikaela sa att hon fått nöjet att ha två drömförlossningar under samma skift, och att jag minsann fick vara nöjd, att jag fick min revansch. Både jag och Tony var chockade, mest över att det gått så fort, Tony hade varit inställd på ett dygns förlossning, och även om jag var lite mer optimistiskt så var jag nog rätt paff över att jag inte riktigt hunnit med. Men jag hade blött ca 100ml (ingenting!), hade inga smärtor alls, och när jag efter smörgåsbrickan var intagen, och det första bebisgoset var över fick gå i duschen, så hoppade jag i princip ner från förlossningsbänken. Skrattade när jag stod i duschen och kände mig så stark och pigg. 
Apgarpoängen 10/10/10 talade även dem sitt tydliga språk, och den här gången får jag nog bara konstatera, att själva förlossningsupplevelsen stämmer bra överens med allt som står på papper.

Lilla knytet vårt. Så bestämd och beslutsam från första sekund.