Ett sånt privilegium det är, att få se honom vakna, fylla dagen med lek och fylla luften med tankar och funderingar. Att få svara på hans frågor, förklara och se hur han får den där avlägsna ”tänkar-blicken”. 

Han, som redan är en mästare i den ädla konsten ”Kan Själv”. Som har en vilja av stål och en envishet som 50 åsnor. Han som med lätthet rabblar upp de flesta bilmärkena, både vanliga och mindre vanliga. Som ofta pratar i fyraordsmeningar och som chockar oss varje dag med allt hans lilla hjärna fångar upp och tar till sig. 

Han med de varmaste kramarna, de lenaste kinderna med de vackraste smilgroparna, och med en stor förkärlek till ”mommo”. Han som självmant går och tröstar en hungrig lillasyster, när mamma är för långsam med flaskan, och som varsamt, med en prickskytts noggrannhet placerar nappen i hennes mun. 

Han vars humor inte vet några gränser. 

Han som ger oss minst sju nya grå hår varje dag. Som kan reta oss till vansinne, men vars skratt förlåter allt. Och i hans ögon finns hela himlen och hela mitt universum kretsar kring honom. Han är och kommer alltid vara min förstfödde, och mitt hjärta blöder vid tanke på hur snabbt tiden går, hur fort han blir stor. 

Han, min Elmer.