Ordlös

Ååh så mycket jag har att skriva om. Samtidigt har jag svårt att sätta ord på allt och att samla ihop orden till några vettiga inlägg. Kan inte ni hjälpa mig? Vad vill ni läsa om? 

Just nu: Ute på kvällspromenad vid villan med nyblivna sexåringen, vårt äldsta ”barn”. 💛

Annonser

Riding the Bumblebee pt 2

***Inlägg i stolt samarbete med Maxifun***

Nu när har jag haft några rundor på mig att testa liggdelen till vår älskade Bebettovagn tänkte jag skriva lite mer om den.  Är så himla glad att just den fick stanna hos oss och att vi fick sålt de andra vagnarna för den här vagnen hade jag nog saknat! 

Vagnens chassi är i aluminium och finns i grått, svart och vitt. Stora lufthjul fram och bak garanterar en smidig åktur med bra dämpning. Stötdämpningen i sig är förresten alldeles suverän! Varukorgen under tycker jag är djup och rymlig och väldigt lättåtkomlig, och tack vare väskan som kommer med (ej i bild)  och som ryms perfekt in i varukorgen möjliggör det ännu mer förvaring. Modellen jag har är en Murano och sitt- och liggdelen klickas på och av med något som ser ut som legoklossar nästan, en svinenkel mekanism. Barnet sitter/ligger väldigt högt uppe och båda delarna kan man ha både bak- och framåtvänt enligt vad barnet föredrar (liggdelen ska ju dock vara vänt med ”ryggen”  mot färdriktning.)

Tyget är vind- och vattenavstötande och har dessutom UV-skydd 50. På bilden ovan finns en dold dragkedja ifall man vill ha mer ventilation under sommaren. 

Ett handtag högst uppe på suffletten är praktiskt när man klickat loss liggdelen och vill bära den med sig. 

På locket finns en uppfällbar flik med en magnet i sig som man kan fästa i en liten flik som hänger ner från sufflettens tak. Perfekt sol- och insynsskydd som ändå släpper in bra med luft!

Liggdelen är stor! Här har jag placerat en Nordlys light mini åkpåse och den ryms helt och hållet på längden utan svårighet. Under liggdelen finns en liten ratt man kan vrida på för att justera ventilationen underifrån. Och det bästa – ett uppfällbar parti i huvudändan som man kan höja/sänka ifall barnet t.ex. är förkylt och behöver få upp huvudet/överkroppen lite för att underlätta andningen, men utan att det blir för mycket lutning för ett spädbarn. Minns att vi krånglade mycket med alla möjliga handdukar och filtar för att få upp Elmers huvud när var snuvig, så det här är himla tacksamt. Fungerar säker också bra om babyn har reflux.

Bebettos vagnar hittar ni på Maxifun I Jakobstad och går att fås som 2-in-1 eller 3-in-1. I MaxiShop finns det ett fint utbud av vagnar att känns och klämma på, och vill man göra vagnen helt till sin egen så går det att få den helt custommade med färger och tyger enligt personligt smak och tycke. Vagnarna står aldrig i något lager utan tillverkas enligt efterfrågan, vilket är suveränt, vagnarna fyller alla EU-krav och har även en del patenter på nacken. Leveranstiden är 2-4 veckor. När det gäller pris varierar de lite, men rör sig ändå inom samma prisklass. Den allra nyaste modellen Tito, som är den mest uppgraderade av dom alla fås som 2-in-1 för 700€ och 3-in-1 (med bilstol) för 750€. I priset ingår dessutom lock till liggdelen, footsack till sittdelen, regnskydd och myggnät samt 1-2 skötväskor beroende på modell. Hur bra?! 

Jättebebis

Är det inte otroligt, när man får sitt andra barn, så känns plötsligt det äldre barnet som en jätte! Det växer upp på en natt och kroppsdelar som armar och ben känns helt nya i händerna på en. Att bära in en sovande Elmer, som tidigare varit lekande lätt (även som höggravid) från bilen blev plötsligt världens kraftansträngning! 

Och den lilla söta pannan man smekt om kvällarna känns plötsligt enorm under handen! 

Känner ni igen er? 

Rock’n’Roll Diner 

Att äta ute med småbarn är aldrig någon garanti för succé. Man får ta det enligt barnen, så är det bara. Vi valde dock igår att ta risken när vi, efter 3 dagar av tristess där mor i huset höll på att börja klättra på väggarna i brist på utomhusluft – den enda jag fått sen torsdag var under en snabbis på Gammaldags Torg i lördags – så vi besökte det rätt så ointressanta mattorget som varit här en vecka, och tog sedan beslutet att testa nya Rock’n’Roll Diner som rätt nyligen öppnat här i stan. 

Jag blev genast positivt överraskad av interiören, och av hur öppet det ändå var där. Ytorna var stora och passade bra småbarnsfamiljer med vagn och borden satt inte för tätt. Där fanns dessutom en liten lekhörna för barnen.

Servitörerna var sådär härligt klädda enligt tema och var trevliga och serviceinriktade. Mina tankar for tillbaka 12 år i tiden till då jag och min familj roadtrippade i USA – den första frukosten vi åt var i San Francisco på ett riktigt äkta diner med en rosa Cadillac mitt i restaurangen. 

Barnmenyn var i min mening vad man kunde förvänta sig och lite till. Priserna var riktigt överkomliga och man behövde inte känna att man rutinerade börsen för något som inte ens var en garanti att barnet i fråga tyckte om. Åt Elmer tog vi Hot dog med french fries och till vår belåtenhet fanns där även lite grönsaker med dipp också. Korven höll hög kvalitet, såväl som franskisarna. 

Jag och Tony tog varsin burgare, Buick, som den så fint hette. En riktigt god och smakrik burgare med saftigt kött och riklig fyllning. Som tillval tog vi även blåmögelost respektive getost, gillade faktumet att fyllningar hade olika pris beroende på råvarans värde. Man märkte att råvarorna de använde var rena och jag, som tidigare bagarstuderande, var riktigt nöjd med hamburgerbunsen. 

Som vanligt när det gäller sån här typ av mat var portionerna rikliga, och det lämnade massor av mat kvar på alla utom Tonys tallrik, Tony däremot ”klagade”  på att han var sååå mätt. Tycker det är lite trist att så mycket mat alltid kastas på liknande ställen också, bara för att det ska vara stort och rejält. 


All in all är vi riktigt nöjda med försts intrycket. Vet inte om det var bastonerna från Elvis och gänget som gjorde att M sov som en stock genom hela besöket, men det gjorde ju hela vistelsen ännu lite trevligare. Varm mat är alltid gott!😊 

Rekommenderar varmt, för er som inte redan testat! 

Mjölkstockning och andra medicinska avslöjanden 

I förrgår började jag plötsligt känna mig både dåsig och febrig. Det ena bröstet hade börjat ömma en aning några timmar innan och jag misstänkte att det var på grund av att jag inte tömt det ordentligt i min panik över att Jakob Center endast har en damtoalett och att jag troligen bildade en kö där jag satt och pumpade under mitt, M’s och Linnéas cafébesök. Mina befaringar visade sig vara berättigade när jag sedan, några timmar senare satt och skakade av frossa. Somnade på Tonys arm och med en varm vetedyna om bröstet och när jag vaknade senare på natten av att M skulle äta mådde jag verkligen inte bra. 

På morgonen visade sig att febern stigit till 39 grader, och då fanns inte längre något hopp om att få loss knuten som satt i bröstet. Det gjorde så ont,  men värst var ändå värken i kroppen och lederna, kunde inget annat än gråta. M hade rådgivninsgstid och i feberdimman tänkte jag att jag nog kunde åka dit ifall svärmor skjutsade oss, men vi fick tänka om och ringde i stället hälsostationen för att försöka få en akuttid till mig. Lyckligtvis fick vi en tid riktigt fort, svärmor kom med Panadol 1g och febern lättade lite varpå jag i stället svettades som en gris. 

Väl framme fick jag mäta sänkan som visade sig vara uppe i 43, och därefter fick jag gå in till en läkare som på knagglig svenska (men 100 poäng för att han försökte) undersökte bröstet och konstaterade att jag nog behövde antibiotika. Skit också. Jag nämnde även att jag börjat få lite smärtor i nedre buken och undrade vad det kunde bero på, varpå han tyckte vi skulle göra en inre undersökning. Sagt och gjort, läkaren var rätt ny och han fumlade sådär lagom mycket med instrumenten för att man obekvämt skulle börja skruva på sig, i grund och botten är det ju aldrig särskilt trevligt med inre undersökningar, och jag tänker inte sticka under stol med att jag föredrar kvinnliga läkare mellan mina ben. Men när han sedan säger ”Jag ser något jag inte sett förr, så jag måste ringa till en mer erfaren läkare.”, då var jag redo att springa ut. Där satt jag med rumpan bar på undersöknibgsbritsen medan signalerna gick fram. Inget svar. Inte heller på andra försöket varpå läkaren stiger upp och går ut på jakt efter den andra läkaren. Efter en halv evighet kommer han tillbaka med en kvinnlig läkare, och där har jag plötsligt två läkare kikandes i det allra heligaste. Tacksam är jag dock över läkare som tar sitt jobb på allvar och verkligen gick till botten med det. Jag blev skickad till centralsjukhusets kvinnopoliklinik där en till manlig läkare undersökte med ultraljud och gjorde en inre undersökning. Allt såg bra ut, förutom faktumet att livmodern inte dragit ihop sig helt och det troligen lämnat kvar lite rester där inne. Lagom mysigt. Ingen skrapning i nuläget, men det skulle följas upp. Så med 4 nya medicinrecept fick jag åka hem. Skönt så! 

Har hört om mammor som blivit tvungna att sluta med bröstmjölk vid antibiotikakur då barnet fått så ont i magen, så nu var jag extremt tacksam över att vi redan har ett stort lager i frysen! Idag är läget mycket bättre, tack vare värkmedicinen. Knuten i bröstet är ännu kvar, men vi ska tro att antibiotikan fixar det så småningom. 

Introduktion: Lilla M

Det slog mig att hon ännu inte fått någon proper introduktion, vår lilla M. Dagarna flyger förbi och trots att man har mer än någonsin att skriva om så blir det sällan att man får tid att sätta sig ner vid datorn.

Den 6.7 kl: 04:14 kom hon iallafall, med en sån rasande fart att vi nog inte riktigt fattade vad som hände. Jag ska nog skriva en skild förlossningsberättelse, dels för att jag behöver få igenom det själv också. 

Idag blir vår lilla fröken 2 veckor. Tiden går fort som bara den och även om jag njuter så mycket jag bara kan så är jag även lite extra tacksam sen när vi når tremånadersstrecket och man inte behöver oroa sig över allt möjligt på samma sätt längre. 

Hon är en riktig Skalman, som mest bara sover och äter och sover lite till. Hon älskar att vara nära, nära, helst hela tiden om hon fick välja. Hon har även en del magknip så jag antar att det är en form av trygghet också, att inte behöva vara ensam när det kniper som värst. 

Vi har förberett oss på kolik, utan att ta någon som helst stress över det. Men eftersom Elmer hade det är det lättare att tänka den vägen i stället. 

Elmer har tagit lillasysters ankomst med blandade känslor. De första dagarna var riktigt stormiga, nu har de övergått till en mellanfas där han insett att mamma och pappa går att driva lite extra med då vi inte alltid hänger med i svängarna, sånt är ju helfestligt! Han är lite gnälliga än vanligt men det är ju också ett sätt att testa oss, så vi är konsekventa och försöker ge honom så mycket tid (och kramar) vi bara kan. Däremot är han världens gulligaste med M, och pratar ofta om ”beejbin”, ”lillasytter gulli” och ”Emmel storebror”, alltid med en underbar ton av förtjusning i rösten. 

M föddes, som jag gissat hela tiden, med massor av mörkt hår, vilket förundrat många. Själv föddes jag med massor av svart hår (varför fick man inte behålla den färgen månne?!) så jag var inte alltför förvånad. 

M har mångs likheter med Elmer som liten, men är ändå alldeles egen. Hittills har jag varken hittat likheter med vare sig Tony eller mig, men dag för dag kommer hennes drag fram mer och mer. Hon har världens sötaste pussmun med en amorbåge jag skulle ge mycket för. Hennes ögon ser ut att bli stora och hennes blick är så kritisk att jag ibland undrar hur gammal hon riktigt är. På BB tyckte de att hon var så stark i kroppen och det fortsätter i rasande takt här hemma också.

Babybubblan jag aldrig upplevde med Elmer har jag fått njuta av med M, trots att vardagen är så mycket mer hektisk nu när vi har två barn. Hon är så nöjd, minus magknipet, och redan en så självklar del av vår familj. Tröttheten och vardagstempot till trots känns livet så lekande lätt just nu.

Tid på tumis och fullkomlig egentid

Idag tog jag och lillgumman en tumistid till Jakobstad för att pröva lyckan på Storloppis som ordnas varje måndag under Jakobsdagarveckan, något jag starkt förknippar med sommaren. Idag lyste solen dock med sin frånvaro och storloppis bokstavligt talat regnade bort, så det blev inte mycket till loppis för vår del. Vi satt mest i väntrummet på pappas jobb, jag och M. Och efter det gick vi tillsammans med min mamma på kaffejakt och landade på Kaffia där jag åt världens godaste Nutellacheesecake. MÅSTE testas! 

M fick träffa några av säsongens Jarokillar i väntrummet, och charmade dem verkligen. Den nye spelaren från Grekland berättade om att i deras kultur är barnet endast med mamman och pappan de första 30 dagarna, och jag blev så fascinerad över hur det är från land till land. 

Hittills har vi plötsligt en liten Skalman i huset, en som mest bara sover eller äter. Så även idag när hon åt innan vi körde iväg mot Jeppis, fortsatte sova under snabbvisiten inne hos min mor och far, och vidare i väntrummet hos pappa i väntan på min mor, och sen när vi senare flyttade över henne i vagnen i jakt på café. 4,5h i ett streck. 

När vi kaffat tyckte min mamma att jag skulle passa på att gå en sväng på stan ensam, och jag som var i stort behov av praktiska toppar tackade inte nej, så jag körde hem mamma och M och spenderade sen 2 timmar av ljuvlig egentid genom att rota bland Lindex och KappAhls REA. Fann ju såklart inget annat än barnkläder men på onsdag, när storloppis tar revansch, då tänker jag ge det ett nytt försök. 

Med andra ord – hett tips: på onsdag blir det nytt försök med Storloppis i Jakobstad. Mellan 9-16 gäller det. Regnar det som idag så är dom i parkeringsgrottan. Så för er som missade det idag (jag)  kommer detta som en suverän chans!

Aldrig mera ensam

Dag tre efter lillasysters nedkomst kom de, för många, välbekanta tårarna. Under en hel dag gick jag och spände mig och höll god min då det även var den dagen vi fick komma hem, vi fick besök och hade mycket annat att tänka på så jag hann aldrig riktigt stanna upp. Men så åkte gästerna hem. Och allt rasade över mig som ett vattenfall. Tony förstod ingenting då han vare sig upplevt babybluesen tidigare, eller fått någon förvarning, men han tröstade så gott han kunde. 

Faktum är att jag fortfarande tycker jag har goda grunder för att tårarna sprutade, men självklart förstärktes känslorna ytterligare av Amazonfloden av hormoner som härjade i min kropp just då. 

Sanningen är att jag känner en sån enorm sorg, för min son. Han har plötsligt blivit storebror och därmed berövats flera andra titlar. Aldrig mer kommer han få vår odelade uppmärksamhet, aldrig mer får han ha mig och Tony alldeles för sig själv. 

I Elmers lilla kropp såg man förvirringen rasa, känslor han inte upplevt tidigare brusade upp och han blev plötsligt en helt annan. Borta var min milda, snälla, mjuka lilla pojke och framför oss stod plötsligt ett för oss okänt, osäkert och trotsig litet barn som plötsligt kände att han behövde använda fysiskt våld för att göra sig hörs. Han var alldeles upp och ner, och jag led av att se honom förbytt, så olik sig själv.. 

Dagarna har gått fort och nu är lillasyster ju redan 1 vecka och 3 dagar, och bit för bit har det lilla skalet som Elmer satte runt sig börjat rämna igen. Jag har fått mina kramar och hans behov och efterfrågan av mig har återigen ökat. Tacksam är jag i dessa stunder över att vi använder flaska så gott som hela tiden dagtid – behöver Elmer mig har jag kunnat sätta M i pappas famn i stället. Elmer visar stort intresse för ”beejbin” och vill gärna smeka hennes lilla huvud eller mage. Ibland blir han för bökig och vi blir tvungna att lyfta bort honom bara för det att han inte riktigt kan sitta still och riskerar hoppa på M om vi alla är i sängen. Vi försöker dock så långt som möjligt att inkludera honom i det mesta och hittills har det gått bra, agar han aggressioner tar han ut det på oss. 

Det är väl så här det är antar jag, särskilt i början, det kan kännas övermäktigt men vetskapen om att det ju faktiskt finns andra som har fler än ett barn och som klarar det fint gör det lite lättare för mig också, jag ser hoppfullt mot ljuset i tunneln, för det finns ju där. 

I måndags tog vi några timmar på stan och café, jag, Elmer och hans fadder Linnéa. 

Små andetag

Som ni säkert gissat har frånvaron här på bloggen inneburit att vår familj utökats med en liten minimänniska.
Tidigt på torsdag morgon kom hon, i raketfart, så färdig, så perfekt, så efterlängtad.

Allt gick så bra, trots att jag och Tony (bokstavligen i Tonys fall) blev fullkomligt tagna på sängen (han sov ännu 40 minuter innan hon kom ut, men det får ni höra mer om en annan gång). Tack vare den snabba förlossningen mådde hon som en prinsessa direkt från födseln, hon gavs 10/10 apgarpoäng och så var hon där, på mitt bröst, och stannade hela världen.

Det finns så mycket mer jag vill skriva och säga, men vår nya chef kallar och ett rådgivningsbesök väntar, men alla mina tankar och ord behöver få utlopp, så kanske vi ses här redan ikväll?
19732350_10154888104708121_4213210230274401325_n

Älskade lilla M.

Vecka 40 – när tiden står still

Jag skulle önskar att detta var ett positivt och hoppfullt inlägg. Helst ett sådant där jag med förlossningsvärkar checkar in för att skriva att ”nu kör vi!”, för att ett dygn senare publicera en bild på instagram av vår lilla bundle of joy där vi skriver att ”hon är här! alla mår bra!”.

Hon är inte här, hon mår nog bra, och det är ju det viktigaste. Jag sitter här med vad som känns som en melon mellan benen, med sammandragningar som hållit på sen februari, med en son som förstått det här med att mamma nog inte har så mycket krafter till att protestera – och därför lever rövare – och med en man på kvällsskifte.

DSC_4508

När jag steg upp igår morse, sömndrucken med värk i hela kroppen, förutom på det enda stället där värk just nu verkligen är välkommen, och kom ut i soffan där en liten kille väntade med väldans massa energi, kramsugen och en hög med böcker framför sig, då brast det för mig. Där skulle jag läsa om Totte, Knacka På och om Kråkan och Mamma Mu, och i stället flödade tårarna ohejdbart ner för kinderna. Elmer såg frågande på mig och sade sen ”mamma?” innan han kramade mig med ett osäkert leende på läpparna, det hjälpte ju inte mycket kan jag säga, och snart satt jag där och hulkade okontrollerat fram åt Tony att ”hon kommer aldrig ut”.

DSC_4511

Magen som är spänd som ett bowlingklot största delen av tiden, trycket neråt är starkt och sammandragningarna kraftiga från ryggen till nedre magen, men det är inte värkar.


Det är sammandragningar. Bara sammandragningar.

IMG_20170702_111041_124.jpg

När lilla M väl är ute kommer allt detta vara glömt och förlåtet. Men visst är det ju så, att man de sista veckorna bara går och letar tecken, man googlar, tappar förståndet nånstans gör man också, och så googlar man vidare. Min frustration rotar sig kanske främst i oron att gå över tiden och att babyn är stor, och i faktumet att jag har ont överallt, utan att ha ont på rätt ställe, jag har varit sjukskriven sen mars för mina sammandragningar, men de har tydligen inte varit till någon nytta alls. Nej, med den här farten är jag gravid ännu i december, ja, ni som varit där vet tankegången. Man går omkring och är arg på allt och alla, fast man ju inte har den minsta anledning till att vara arg på människor som inte har något med ens tillstånd att göra. Men det är väl detdär smekandet av halvfrämmande människor som med sina händer smekandes över min mage, påstår att jag ju ”borde vara och föda redan” som jag bara inte klarar.
Då igen klarar jag inte mycket just nu. Jag är så sjuttons led på detta tillstånd.

Inatt då? Ska vi tro att det sätter igång inatt? Ja, det gör vi!?
Det var väl en molvärk jag kände nyss?

Måste googla..