Dag tre efter lillasysters nedkomst kom de, för många, välbekanta tårarna. Under en hel dag gick jag och spände mig och höll god min då det även var den dagen vi fick komma hem, vi fick besök och hade mycket annat att tänka på så jag hann aldrig riktigt stanna upp. Men så åkte gästerna hem. Och allt rasade över mig som ett vattenfall. Tony förstod ingenting då han vare sig upplevt babybluesen tidigare, eller fått någon förvarning, men han tröstade så gott han kunde. 

Faktum är att jag fortfarande tycker jag har goda grunder för att tårarna sprutade, men självklart förstärktes känslorna ytterligare av Amazonfloden av hormoner som härjade i min kropp just då. 

Sanningen är att jag känner en sån enorm sorg, för min son. Han har plötsligt blivit storebror och därmed berövats flera andra titlar. Aldrig mer kommer han få vår odelade uppmärksamhet, aldrig mer får han ha mig och Tony alldeles för sig själv. 

I Elmers lilla kropp såg man förvirringen rasa, känslor han inte upplevt tidigare brusade upp och han blev plötsligt en helt annan. Borta var min milda, snälla, mjuka lilla pojke och framför oss stod plötsligt ett för oss okänt, osäkert och trotsig litet barn som plötsligt kände att han behövde använda fysiskt våld för att göra sig hörs. Han var alldeles upp och ner, och jag led av att se honom förbytt, så olik sig själv.. 

Dagarna har gått fort och nu är lillasyster ju redan 1 vecka och 3 dagar, och bit för bit har det lilla skalet som Elmer satte runt sig börjat rämna igen. Jag har fått mina kramar och hans behov och efterfrågan av mig har återigen ökat. Tacksam är jag i dessa stunder över att vi använder flaska så gott som hela tiden dagtid – behöver Elmer mig har jag kunnat sätta M i pappas famn i stället. Elmer visar stort intresse för ”beejbin” och vill gärna smeka hennes lilla huvud eller mage. Ibland blir han för bökig och vi blir tvungna att lyfta bort honom bara för det att han inte riktigt kan sitta still och riskerar hoppa på M om vi alla är i sängen. Vi försöker dock så långt som möjligt att inkludera honom i det mesta och hittills har det gått bra, agar han aggressioner tar han ut det på oss. 

Det är väl så här det är antar jag, särskilt i början, det kan kännas övermäktigt men vetskapen om att det ju faktiskt finns andra som har fler än ett barn och som klarar det fint gör det lite lättare för mig också, jag ser hoppfullt mot ljuset i tunneln, för det finns ju där. 

I måndags tog vi några timmar på stan och café, jag, Elmer och hans fadder Linnéa.