Naket

Vet ni, jag har en lång tid känt en sån enorm tomhet. Dagarna flyter på, och jag kan njuta av stunderna i dem, men i det stora hela finns det en längtan jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men den är ändå ständigt där, en känsla av rastlöshet, en suktan efter något annat, och ett konstant gnagande dåligt samvete. Över att jag inte tagit tag i mitt eget liv. Över att jag inte har den blekblåaste aning om vad jag vill göra med det, förutom att vara mamma då. För att vara mamma är ju inte hela mitt liv, det genomsyrar hela mitt liv, det är en roll jag aldrig skulle vilja vara utan, eller kommer vara utan, för den delen. Men sen då?

Jag minns en tid då jag hade stora drömmar och planer över vad jag ville åstadkomma i mitt liv. Nu vet jag inte alls. Jag har färdigheter, kunskaper, erfarenheter, men inga ordentliga utbildningar. Jag vill studera, men vet inte till vad, tänk om jag ännu en gång väljer fel? Vad gör jag då?

Samtidigt, så är jag så fruktansvärt trött. Inte fysiskt, men psykiskt så haltar det nog lite nu. Har väl gjort det ett längre tag redan, otillräcklighet, beslutsångest, prestationsångest, en salig blandning av ångest som känns som att väggen inte är långt borta. Och ändå kan jag inte sätta fingret på vad det är som gör att jag har alla dessa känslor och tankar. Jag skulle inte kalla mig själv olycklig, men jag kan ärligt talat heller inte minnas när jag senast känt mig lycklig. Och det känns så fruktansvärt otacksamt av mig att säga, för jag har så mycket att vara lycklig över.

Vad är det som sätter spärr för all dendär lyckan man borde känna? Jag har ofta tänkt att det borde finnas en såndär maskin man kan sätta sig i, som skannar av en och berättar för en vad som ska bättras på eller förändras för att man ska vara nöjd med sitt liv.

Så att, lite sånt. Jag vet inte vart jag ville komma med det här inlägget. Kanske det bara behövde sägas, kanske fler känner likadant. Låt mig veta. Kanske vi kan dela varandras tankar och bördor en smula?

Annonser