Naket

Vet ni, jag har en lång tid känt en sån enorm tomhet. Dagarna flyter på, och jag kan njuta av stunderna i dem, men i det stora hela finns det en längtan jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men den är ändå ständigt där, en känsla av rastlöshet, en suktan efter något annat, och ett konstant gnagande dåligt samvete. Över att jag inte tagit tag i mitt eget liv. Över att jag inte har den blekblåaste aning om vad jag vill göra med det, förutom att vara mamma då. För att vara mamma är ju inte hela mitt liv, det genomsyrar hela mitt liv, det är en roll jag aldrig skulle vilja vara utan, eller kommer vara utan, för den delen. Men sen då?

Jag minns en tid då jag hade stora drömmar och planer över vad jag ville åstadkomma i mitt liv. Nu vet jag inte alls. Jag har färdigheter, kunskaper, erfarenheter, men inga ordentliga utbildningar. Jag vill studera, men vet inte till vad, tänk om jag ännu en gång väljer fel? Vad gör jag då?

Samtidigt, så är jag så fruktansvärt trött. Inte fysiskt, men psykiskt så haltar det nog lite nu. Har väl gjort det ett längre tag redan, otillräcklighet, beslutsångest, prestationsångest, en salig blandning av ångest som känns som att väggen inte är långt borta. Och ändå kan jag inte sätta fingret på vad det är som gör att jag har alla dessa känslor och tankar. Jag skulle inte kalla mig själv olycklig, men jag kan ärligt talat heller inte minnas när jag senast känt mig lycklig. Och det känns så fruktansvärt otacksamt av mig att säga, för jag har så mycket att vara lycklig över.

Vad är det som sätter spärr för all dendär lyckan man borde känna? Jag har ofta tänkt att det borde finnas en såndär maskin man kan sätta sig i, som skannar av en och berättar för en vad som ska bättras på eller förändras för att man ska vara nöjd med sitt liv.

Så att, lite sånt. Jag vet inte vart jag ville komma med det här inlägget. Kanske det bara behövde sägas, kanske fler känner likadant. Låt mig veta. Kanske vi kan dela varandras tankar och bördor en smula?

Annonser

9 reaktioner till “Naket

  1. Precis som du skriver känner ja nu också när ja e vårdledig! Har varit hemma i 4 år (barnen snart 4 och 9 mån) och känns som ja tappat bort mej själv och vet inte va ja vill.
    Känns också som ja borde vara lyckligare för ja har ju precis allt de som gör mej lycklig, familjen, fina vänner, hus..Sambon sa åt mej när ja försökte förklara åt han hur ja känner, att du har för stora krav njut av vardagens glädjestunder. Så har försökt tänka varje kväll på allt positivt ja varit med om och tycker de hjälpt mej lite mera att förstå att ja trotsallt nog e lycklig utan att de behöver pirra i magen. De ju inte lätt när man går hemma och disken hopar sej, roskisarna sko behövts tömmas för längesen och de alltid e saker runt golvet som borde plockas upp! Ville bara säga att du inte är ända som känner så!

    Gilla

  2. Känner också likadant! Svårt att uttrycka åt mannen så han förstår vad man menar.. kanske det hjälper om man slipper på egen ”vila”, vad det då betyder..springa, läsa, gå på loppis, rensa i trädgården..you name it. Då nollar man huvudet tycker jag, och kanske man då får tillbaka lite av sina ”drömmar”.

    Och så tänker jag så att nu just är barnen små och det är en tung och intensiv period, MEN, den är inte för evigt! När de blir lite äldre hinner man med mer och livet blir lugnare på ett sätt. Då hinner man också satsa mera på sig själv. Kämpa på, vi är flera i samma situation, tack för att du skriver ärligt, det känns skönt att läsa att man kämpar med samma saker! ❤

    Gilla

  3. Sku kuna ha skriv exakt samma sak för ca 6 år sen då ja va hemma på heltid med de två förstföddingarna. Att vara mamma är inte tillräckligt för att jag ska känna mig tillfreds med min existens, jag behöver något mer, ett högre syfte. Tyvärr lever vi i ett samhälle där man som kvinna straffas oavsett vad man väljer. Väljer man att vara hemma med barnen hamnar man utanför arbetslivet och halkar efter i karriären. Väljer man att börja jobba o sätter barnet i dagis vid 9 månaders ålder är man hjärtlös och kall för ”enligt forskning ska barnen helst vara hemma t.o.m 3 års ålder”. O så har man dåligt samvete 24/7 och har man inte det så har man plötsligt dåligt samvete för att man inte har dåligt samvete. GAaH!!

    Så det finns inget rätt eller fel, som med det mesta i livet. Jag sänder virtuell energi och mod till dig och hoppas din väg ska klarna småningom. Personligen tycker jag ju att det är rätt så uppenbart att du ska arbeta med något kreativt och konstnärligt i framtiden! Du har alltid haft en speciell glöd Sara, låt den inte slockna!

    Varma kramar!

    Gilla

  4. Kunde varit jag själv som skrivit det där. EXAKT så där har jag känt senaste året. Har haft sån panik över att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv. Vet inte vad jag vill jobba med och känner inte att jag har något driv eller någon motivation överhuvudtaget. Är det månne vanligt att man tappar bort sig själv under småbarnsåren?
    Kramar ❤

    Gilla

  5. Jag känner lite likadant. Skulle vilja så mycket men hinner inte. Barnskötsel och hushållsarbete är ibland så arma långtråkigt och tar så mycket tid och energi!

    Gilla

  6. Vilket fint och ärligt inlägg! Jag tycker du är grymt duktig på många saker och kom ihåg att man behöver inte en utbildning för att kunna uppnå sina drömmar ❤ Ta en funderare vem du inspireras av, varför du gör det och vad hen gör som du också vill göra. Kanske där finns lite inspiration till nya mål och drömmar. Ta ett djupt andetag, fortsätt blogga och hejja dig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s