När syskon bråkar så det gör ont i hjärtat

Det är en tid sen jag skrivit, igen. Den sista smulan ork smälte bort med värmen. Nu är inspirationen tillbaka, det är något med hösten, men min dator är sönder och ska väl på service inom den kommande veckan, så så småningom är väl bloggen på rätt köl igen.

Hur mår jag nu då, efter mitt senaste, mycket nakna inlägg, vi fortsätter med naken sanning tycker jag, nudas veritas, som min bloggslogan var för sisådär 12 år sedan, när jag började blogga på allvar.

Det är tungt just nu, det är ofrånkomligt, vi är inne i en fas där båda barnen behöver och kräver massor. Det är skrik och trots och fredsmedlande var och varannan minut känns det som här hemma, och att orka reda ut allt gnabb när kroppen och psyket redan är helt slut tär på mig!

Elmer, som hittills varit rätt okomplicerad sen han blev 1, är inne i ett stadie nu där jag knappt känner igen honom. Han är bufflig av sig, otroligt oförsiktig mot Miriam, provocerar, slår, knuffas och sparkar och skriker i femstrukna c när något går snett. Skriket klarar jag. Men att han känner att han måste sträcka ut en hand för att knuffa omkull eller dunka lillasyster i ryggen varje gång han går förbi henne gör mig så ledsen! Jag vet inte längre hur jag ska hantera det!

Det känns som om vi försökt allt! Vi har pratat, diskuterat, blivit ledsna, arga, ignorerat, tillrättavisat osv, men ingenting biter. Det är nästan som om det blir värre. Jag försvarar såklart honom när Miriam (som extremt tidigt lärt sig av sig bror) gör likadant, jag spenderar mycket tid med bara honom, pratar, kramar osv, men det känns så hopplöst att jag ibland är rädd att jag gör något så fel som mamma, att jag kommer förlora hans kärlek. Addera detta till det vanliga mammasamvetet och en konstig trötthet som inte vill ge med sig, så vet ni på ett ungefär.

Hur är det med er, som har barn med syskon, hur har det varit eller rentav är det hos er? Hur har ni gjort? Hur har ni förklarat så att era 3-åringar tar det på allvar, allt jag säger tycks susa förbi honom fortare än jag hinner blinka. Att nämna går ju att dessa är så gott som pseudotvillingar, med 1 år och nästan 9 månader mellan varandra.

Annonser

3 reaktioner till “När syskon bråkar så det gör ont i hjärtat

  1. Ojj jag känner igen detta. Våra barn är lika gamla som era, med 1 år och 10 månader mellan sig och först NU har vår äldre gosse börjat fysiskt gå ann mot lillebror. Jag antar att det blir en maktkamp när småsyskonen börjar ta mer plats. Ta deras saker. Ta utrymme och tid av föräldrar. Lillebror är också fysiskt tillbaka ibland. Bits och skuffar. Det är ju inte roligt, men jag ser det som naturligt och blir inte orolig. Det betyder ju inte att jag strunta i det – fysiskt våld tolererar vi aldrig av någon – men du kanske inte behöver ha sådan ångest över det? Parera och fostra så mycket det går utan att själv ta stryk så att säga. När man själv tappar humöret brukar vi turvist lämna huset, sambon och jag. Få en andningspaus. Men blir mycket mer rationell när man väl stiger in i huset igen 😀 Sedan minskar dessa strider avsevärt när vi umgås med barnen enskilt så att båda får egentid med ena föräldern.
    Kämpa på! /Elin

    Gilla

  2. Det var nästan som att läsa sina egna tankar. Alltså PRECIS så är det hemma hos oss också just nu. Jag håller på å bli tokig. Hur än man försöker eller vad man än gör eller inte gör verkar det som om det inte har någon effekt, iaf inte mer än ett par minuter. 🙄
    Vår dotter fyller 3 år om ett par veckor och sonen fyllde 1 år i början på augusti.
    Känns iaf skönt att höra att man inte är ensam och kämpar med detta. Och jag hoppas det skulle lätta åtminstone lite grann snart!

    Gilla

  3. Känner också helt igen mig i detta. Ärligt talat är jag glad att lillasyster (3 år) börjat kunna ge tillbaka åt storebror (5 år), så att han får känna på hur det är att bli knuffad, slagen, biten… Han blir dock alltid jättearg när lillasyster gör så att han får ont, men då försöker vi förstås förklara att han sen i sin tur inte ska ge tillbaka igen (för då tar han i än värre 😦 ). Jag känner avundsjuka ibland när jag läser om människor som har barn i samma åldrar som vi och där barnen är varandras bästa vänner hela tiden och aldrig bråkar och där storebror är omtänksam och tar han om det yngre syskonet. När jag för några veckor sedan fick veta att sonen verkar vara en jättebra kamrat på dagis och att han ser till att alla får vara med och leka och att han håller reda på att var och en i turordning får leka med den roligare leksaken och att han t.o.m. själv ger bort en rolig leksak och själv tar en ”tråkigare” för att alla ska få ha roligt, då blev jag så glad så glad. Det betyder ju att det vi kämpar med hemma att lära ut och få honom att vara snäll mot lillasyster, det kan han och han gör det bra – på dagis. Han kanske bara behöver ha hemmet som det ställe där han kan avreagera sig och ta ut sin trötthet. Tyvärr hamnar lillasyster alltför ofta i smeten, men för varje dag ser jag att de lite, lite mer leker tillsammans och har roligt med varandra. Så småningom blir det väl bra. Kämpa på!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s