Månad: januari 2016

Idag blev en riktig slappardag, ingen av oss ät riktigt i skick och det snoras och snörvlas i kapp här hemma. Huvudet har bultat sen inatt, så jag får återkomma när jag har något vettigare att skriva om. Tack för all fin respons för mitt långa inlägg igår. Värmde verkligen hjärtat att så många gillade och kommenterade på Facebook. Känns som att man skriver för någon och inte bara för sig själv, ni gör verkligen att jag vill skriva ännu mer och ännu bättre, och idag kom en vän till mig med en snilleblixt, mer kan jag inte säga.  Godnatt på er! Vi hoppas på en frisk söndag!

Idag vet ni, idag har jag stigit upp tidigare för att få chansen att planera min dag. Elmer sover sin första tupplur för dagen och jag har beslagtagit soffan och har precis gjort en noggrann utredning för vad som måste bli gjort idag.

Nu sitter jag och funderar på att slänga hela den listan.

Det är nämligen så, att jag ska få min första Sara-kväll sen Elmer kom. Jag ska få vara ensam hemma! Min första tanke var direkt att OJ VAD HÄR SKA STÄDAS, SKURAS OCH TORKAS! Och min andra tanke var just den där listan där bland annat bokföring och bokslut, posten, sortera babykläder och städa kontoret samsades på min agenda. Men så slog det mig, att det är min lediga stund. Det betyder ju inte att jag ska städa så fingrarna blöder. Nej, i stället tänker jag bada i jacuzzin, sätta ansiktsmask och spela in en cover. Är så inspirerad! Elmer har varit extra klängig denna vecka, så det är nog inte en dag för sent  jag får denna möjlighet. Nu slopar jag min ”måste-lista” och skriver en till ”njutnings-lista” i stället! Hej hopp!
Och så en gammal bild på en hårfärg jag saknar…

Konstaterade igår når jag nattade Elmer att det faktiskt ligger en hel del sanning bakom uttrycket Supermom. Den här mammigheten vi har tas ofta lätt lite för given,  och vid närmaste eftertanke förstår man ju det, för vi skulle inte kunna vara på något annat sätt i våra mammaroller än just de vi är, eller har blivit.

För när mammaförvandlingen sker, om det så är genom adoption eller efter förlossningen, när du för första gången håller ditt barn i dina armar, eller som för mig, någon månad efter att Elmer kommit till världen, då får du plötsligt några helt nya superkrafter att sätta på ditt CV. Mitt CV skulle troligen se ut lite så här:

”Befattning: Supermamma
Utbildning: Självlärd

Egenskaper:
– Superhörsel – hör barnskrik genom duschar, dammsugarbuller, biltrafik, människosorl, tv-ljud m.m. OBS! Ibland ej helt tillförlitligt då jag tenderar höra i syne.
– Förmåga att se (och höra) in i framtiden, också kallad superinstinkt – Vet när babyn vaknar, är hungrig osv innan gråten ens börjat.
– Supertröstare – har en magisk famn som lugnar på några sekunder. (funkar oftast)
– Förmåga att helt stänga ute egna behov som hunger, trötthet, toalettbesök…
– Klarar oftast av att hålla fokus även under nattskift (se punkt ovan) och kan jobba även under extrema sömnförhållanden.
– Napphållare – trollar alltid fram en napp, var man än befinner sig.
– Förmågan att bortprioritera sig själv gång på gång utan att ta större skada.

Bonus: Även expert på att diska, laga mat, vika kläder, tvätta tvätt, sminka sig, klä på sig m.m. med endast en hand.

Erfarenheter:
Elmer 3,5 månader.”

Sen kommer ju en hel del seriösa svagheter med mammajobbet också. Under riktigt dåliga dagar har jag lätt att ta till gråten när det blir för jobbigt, när E gråtit otröstligt någon timme av känd eller mindre känd orsak, då blir jag en grå skugga av dendär Supermamman som sakta, sakta tynar bort mot Värdelöshetens Land, dit bara riktigt dåliga mammor är välkomna. Lite som med Peter Pans Landet Ingenstans försöker jag intala mig själv att Värdelöshetens Land inte existerar, men i mitt huvud är det verkligare än något annat och många gånger har jag fått besök av dess väktare; Herr Skuldkänsla och Fru Nederlag.

Allt oftare klarar jag ändå av att skjuta dom ifrån mig när de knackar på, jag tillåter mig inte ens att öppna dörren på glänt för att be dem gå, för det händer så lätt att dom drar iväg med mig. Istället går jag till garderoben i mitt huvud och plockar fram min superdräkt.

För det är ju lite så ändå, som mamma är du både den starkaste och svagaste människan som finns, när barnet är ledset får du dra fram Superstyrkan inom dig för att kunna trösta och vara ett starkt och tryggt stöd, du skjuter bort allt annat för stunden bara för att finnas till. Samtidigt är du så skör, så skör. Oron gör sig påmind om nätterna när han sover intill dig, ditt hjärta bränner till av kärlek när han skrattar till i sömnen, men i nattens tystnad kan hjärnspöken som andningsstopp och PSD ta över hela ditt sinne, göra dig näst intill galen och ge dig tårar som bränner i ögonvrån. Men så är det ju, att det är en styrka i sig att våga vara svag.

Det är något otroligt, obegripbart och ENORMT att få vara mamma. Och i det hela finns det så många nyanser. Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara så här, att få vara hela världen för ett barn, och samtidigt få hela sin värld omkullkastad och beslagtagen av en liten en som i början inte ens medvetet kan kommunicera med dig. Du kommer aldrig ur det med vettet i behåll, men allt är så värt det, för ger du efter för det, så sker det små mirakel varje dag.

Hade tänkt skriva ett långt inlägg om mina bröståsikter osv. Men konstaterade sedan att jag helt enkelt inte orkar blanda mig, precis som Julia har jag också oftast åsikter om det mesta. Men den här gången låter jag min åsikt förbli osagd, det finns så många kloka, och mindre kloka typer där ute redan som sagt sitt.

Istället tänker jag fokusera på annat, har egentligen massor att skriva om, men samtidigt torkar idéerna till inlägg innan jag får dem nerskrivna. Det är väl fas antar jag. Vi kan skylla på vädret.

Har haft så mycket annat i huvudet den senaste veckan också. Ingenting jag njuter av för jag drömmer mardrömmar varje natt, livliga, detaljrika och obehagliga sådana, glömmer bort saker stup i kvarten – glömmer vad jag nyss gjort eller vad jag höll på att göra, på nätterna är jag glad att jag stoppar färdiga flaskor med mat i kylen åt Elmer, för jag håller inte koll på hur länge sedan det är han ätit utan jag vaknar för minsta lilla och har många gånger värmt mat för att komma tillbaka till en lugnt sovande liten kille. Och dagligen går jag omkring med en känsla av att något hemskt kommer att hända. Stressar onödigt mycket över PSD (plötslig spädbarnsdöd) och kollar ständigt till E då han sover i rädsla över att han ska kväva sig med kramdjuret eller täcket.
Fram till nyligen har jag varit kolugn som mamma, aldrig stressat upp mig över något eller direkt tänkt det värsta utan hittat logiska förklaringar och lösningar på det mesta… Men så svängde det med en gång och ungefär samtidigt fick jag välkomna symptomen ovan. Någon som känner igen sig? Är jag helt enkelt en normal mamma?

Det har ekat tomt här ett tag. Har egentligen haft massor att skriva med den har varit några lite jobbigare dagar, troligen på grund av vaccinationerna Elmer fick i fredags. Stackarn gick från Snällmer till Gnällmer på några timmar och så har det fortsatt fram till idag. Hoppas innerligt på en bättre dag i morgon så att jag får skriva av mig lite, nu ska jag försöka fånga några timmars sömn.

Inatt var en sån där typisk natt där huvudet inte riktigt hänger med resten av kroppen som mest går på rutin vid det här laget. Jag minns att jag vaknade av Elmer började gnälla. Någon liten del av mig måste ha trott att det var morgon och att jag redan stigit upp några gånger, för per automatik knäppte jag på sköldpaddan som sken upp hela rummet, och böjde mig över Elmer och sa ”godmorgon älskling”. Blev alldeles bestört då han svarade mig med ett gallskrik istället för ett strålande leende, som han vanligtvis gör, men sekunden senare började jag fundera om jag faktiskt stigit upp alls inatt ännu.

Fick ju svaret när jag väl kom till kylskåpet och fann de två natt-nappflaskorna där helt orörda. Och klockan visade ju tjugo i 3. Snopet.

Sen Elmer kom är det jag som tagit hand om nätterna, så när som på 4 nätter, varav en föll på en barnmorska, en på svärmor och två på min mor. Ärligt kan jag säga att jag inte har en aning om vad en normal nattsömn är längre.

Den två första veckorna sov han helt bra, men då var man själv så spänd eftersom man ju hade fått inpräntat att han skulle äta med 3 timmars mellanrum, så på något sätt vaknade man alltid själv stup i kvarten ändå. Vid det laget försökte vi ju på amning ännu, så jag sov minimalt lite. Vecka 3, 4, 5, 6, ja, kanske till och med 7, gick man och bar på sin son efter varje uppvaknande, trodde att han var en vampyr som för det första inte somnade förrän tidigast klockan 1, och sen inte somnade om på ca 3 timmar efter att han ätit. Jag gick runt, runt i huset, med alla lampor släckta och kände mig som ensammast i världen. Jag gjorde det så svårt för mig minns jag, då såg det ut såhär:
– Elmer vaknade.
– Jag sprang och värmde mat.
– Elmer matades.
– Elmer bajsade.
– Jag gick med honom till skötbordet, tände lampor, bytte på honom, han blev allt piggare.
– Han fick mer mat, eftersom han ju tömt magen på en del så var han ju hungrig, igen.
– Hade jag tur somnade han rätt snabbt, men oftast vankade jag på med honom dinglande över axeln i timmar. Timmar!
På morgonen var jag så mör att Tony tog Elmer så jag fick sova ytterligare några timmar, men det gick ju bara då T var hemma, när han for till jobbet på sin första morgonvecka efter pappaledigt så trodde jag att jag skulle gå under. Räknade minuterna tills det att han skulle komma hem, grät mycket.

Sen svängde allt plötsligt, Elmer var fortfarande enormt knepig när det kom till att somna första gången, han fick helt enkelt inte tag i sömnen. När han väl gjorde det så sov han bara 1,5-2 timmar, så han vaknade ofta, däremot somnade han om nästan direkt också, oftast vid flaskan, och helt ärligt så underlättade det massor efter att vi börjat med ersättningen, och han började bajsa bara en gång om dagen, högst. Då kom det aldrig mer nattetid och man kunde börja byta på honom i sängen i mörklagt rum efter, eller mellan maten utan att vara rädd för att ha hela lasset i sängen.

Nu de senaste veckorna har man äntligen börjat hitta en rytm. Elmer somnar mellan halv 10 och halv 12 varje kväll, vaknar första gången runt halv 3-3, oberoende när han somnat. Sen går det oftast 3 timmar, men ibland till och med 4 eller i sällsynta fall 5 timmar innan han vaknar igen. Man känner sig till och med mänsklig på morgonen när man vaknar! Känns alldeles fantastiskt!

Vi har bestämt med Tony att så fort Elmer börjar sova hela nätter så kommer vi börja låta honom sova i eget rum, först med babylarm, och sen så småningom utan.

Hur snabbt började ni ha era barn i eget rum?

Helgen som gått har vi fortsättningsvis spenderat i Jakobstad hos mina föräldrar. Tony ligger hemma sjuk ännu, och vi vill inte falla på mållinjen med att åka hem för tidigt ifall han fortfarande smittar. Saknaden är enorm, så det ska bli roligt att få åka hem igen sen när han tillfrisknat! Vet ju att det kommer komma många gånger då familjen blir sjuk och vi alla ligger hemma orkeslösa, men så länge vi nu kan undvika att Elmer blir sjuk så gör vi allt vi kan för det.

Igår åkte jag och syster till Hopsala till våra morföräldrars gamla hus som numera är vår mosters, och hälsade på våra kusiner som allt som oftast är ute och reser, nu är dock båda hemma och det vankas bröllop, så vi spenderade kvällen med att fixa inbjudningskort! Cindy var också där med sin söta lilla Fia, så jag fick passa på att mysa lite, och så klart, ta bildbevis så jag kan gnälla åt Tony om hur mycket en liten fralla skulle passa hos oss.

Fredag och lördag har vi myst med familjen, syrran har fått sätta sina nya sminkborstar och smink i bruk så fredag blev jag vackert sminkad!

Lördag kväll bestämde vi oss hux flux för att bege oss ut på ett glas vin, mormor och morfar ville ivrigt sköta Elmer, så vi tänkte att varför inte? Dessutom var lillebrors flickvän in town så det var roligt att få umgås allihop. Nu är det även bekräftat att syrrans amerikanske pojkvän Mike kommer hit och spelar fotboll igen så inom mindre än två veckor har vi honom här igen! Ska bli så skoj att få gå på trippeldejter!

Jannica, lillebror Robin och lillasyster Anna.

Elmer har det heller inte gått någon nöd på. Han har bokstavligen flugit från famn till famn och på de senaste dagarna har han igen utvecklats något enormt. Nu har han börja fästa blicken vid detaljer som halsband och hårsnoddar och han jobbar på att greppa allt han kan komma åt. Han är så högt älskad denna lilla! Sovit bra har han gjort också, hela helgen!

Kylan har inte bekommit oss det minsta, egentligen bara hundarna som lidit lite extra då de ska ut och utföra sina behov, Rosa får såna köldkramper att det är riktigt jobbigt att se på. Annars trivs vi enormt här, men längtar hem, ikväll blir det gospel med pappa, och Elmer lämnar hemma i mormors trygga famn.