Lazy day

Idag blev en riktig slappardag, ingen av oss ät riktigt i skick och det snoras och snörvlas i kapp här hemma. Huvudet har bultat sen inatt, så jag får återkomma när jag har något vettigare att skriva om. Tack för all fin respons för mitt långa inlägg igår. Värmde verkligen hjärtat att så många gillade och kommenterade på Facebook. Känns som att man skriver för någon och inte bara för sig själv, ni gör verkligen att jag vill skriva ännu mer och ännu bättre, och idag kom en vän till mig med en snilleblixt, mer kan jag inte säga.  Godnatt på er! Vi hoppas på en frisk söndag!

image

Elmers 3-månaderskontroll

Förra fredagen var vi på en veckas försenad tremånaderkontroll, Elmer var då 3 månader och 1 vecka gammal och vi hade egentligen tid en vecka tidigare, men på grund av att Tony blev sjuk och vi flydde till Jakobstad så ändrade vi också tiden en vecka fram.

Elmer hade återigen vuxit bra, han följde sin kurva både vikt- och längdmässigt och bm tyckte att han var stark, spänstig och pigg. Beröm fick även jag då hon konstaterade att det märktes att jag pratat mycket med honom då han tog så bra ögonkontakt och log mest hela tiden. Huvudformen var prima och så när som på lite torr hud på benen så fick han full pott! Vi tog även andra delen av rotavaccinet och två sprutor, som ska skydda mot bland annat hjärnhinneinflammation, lunginflammation m.m. Kändes skönt att få dem men däremot var det hemskt att hålla i honom och se hur han gick från lugnt nappsugande till panikskrik.

IMG_1859

Elmer väger nu nästan dubbelt upp från sin födslovikt, m.a.o.
15.10.2015: 3830g och 51cm
22.1.2016: 7335g och 64,9cm

IMG_1865

Sover bättre gör han. Mycket. Men har ibland riktiga vakendagar där han knappt sover något alls. Tacka vet ja att nätterna flyter på riktigt bra nu. Han somnar runt 22-23 och vaknar där vid 8, och ca 3 gånger däremellan för att äta förstås.
IMG_1866IMG_1839

Alla behöver en paus

Idag vet ni, idag har jag stigit upp tidigare för att få chansen att planera min dag. Elmer sover sin första tupplur för dagen och jag har beslagtagit soffan och har precis gjort en noggrann utredning för vad som måste bli gjort idag.

Nu sitter jag och funderar på att slänga hela den listan.

Det är nämligen så, att jag ska få min första Sara-kväll sen Elmer kom. Jag ska få vara ensam hemma! Min första tanke var direkt att OJ VAD HÄR SKA STÄDAS, SKURAS OCH TORKAS! Och min andra tanke var just den där listan där bland annat bokföring och bokslut, posten, sortera babykläder och städa kontoret samsades på min agenda. Men så slog det mig, att det är min lediga stund. Det betyder ju inte att jag ska städa så fingrarna blöder. Nej, i stället tänker jag bada i jacuzzin, sätta ansiktsmask och spela in en cover. Är så inspirerad! Elmer har varit extra klängig denna vecka, så det är nog inte en dag för sent  jag får denna möjlighet. Nu slopar jag min ”måste-lista” och skriver en till ”njutnings-lista” i stället! Hej hopp!
Bild 2014-04-08 kl. 11.36 #6.jpgOch så en gammal bild på en hårfärg jag saknar…

Starkast i världen och skörast på jorden

Konstaterade igår når jag nattade Elmer att det faktiskt ligger en hel del sanning bakom uttrycket Supermom. Den här mammigheten vi har tas ofta lätt lite för given,  och vid närmaste eftertanke förstår man ju det, för vi skulle inte kunna vara på något annat sätt i våra mammaroller än just de vi är, eller har blivit.

För när mammaförvandlingen sker, om det så är genom adoption eller efter förlossningen, när du för första gången håller ditt barn i dina armar, eller som för mig, någon månad efter att Elmer kommit till världen, då får du plötsligt några helt nya superkrafter att sätta på ditt CV. Mitt CV skulle troligen se ut lite så här:

”Befattning: Supermamma
Utbildning: Självlärd

Egenskaper:
– Superhörsel – hör barnskrik genom duschar, dammsugarbuller, biltrafik, människosorl, tv-ljud m.m. OBS! Ibland ej helt tillförlitligt då jag tenderar höra i syne.
– Förmåga att se (och höra) in i framtiden, också kallad superinstinkt – Vet när babyn vaknar, är hungrig osv innan gråten ens börjat.
– Supertröstare – har en magisk famn som lugnar på några sekunder. (funkar oftast)
– Förmåga att helt stänga ute egna behov som hunger, trötthet, toalettbesök…
– Klarar oftast av att hålla fokus även under nattskift (se punkt ovan) och kan jobba även under extrema sömnförhållanden.
– Napphållare – trollar alltid fram en napp, var man än befinner sig.
– Förmågan att bortprioritera sig själv gång på gång utan att ta större skada.

Bonus: Även expert på att diska, laga mat, vika kläder, tvätta tvätt, sminka sig, klä på sig m.m. med endast en hand.

Erfarenheter:
Elmer 3,5 månader.”

image

Sen kommer ju en hel del seriösa svagheter med mammajobbet också. Under riktigt dåliga dagar har jag lätt att ta till gråten när det blir för jobbigt, när E gråtit otröstligt någon timme av känd eller mindre känd orsak, då blir jag en grå skugga av dendär Supermamman som sakta, sakta tynar bort mot Värdelöshetens Land, dit bara riktigt dåliga mammor är välkomna. Lite som med Peter Pans Landet Ingenstans försöker jag intala mig själv att Värdelöshetens Land inte existerar, men i mitt huvud är det verkligare än något annat och många gånger har jag fått besök av dess väktare; Herr Skuldkänsla och Fru Nederlag.

Allt oftare klarar jag ändå av att skjuta dom ifrån mig när de knackar på, jag tillåter mig inte ens att öppna dörren på glänt för att be dem gå, för det händer så lätt att dom drar iväg med mig. Istället går jag till garderoben i mitt huvud och plockar fram min superdräkt.

image

För det är ju lite så ändå, som mamma är du både den starkaste och svagaste människan som finns, när barnet är ledset får du dra fram Superstyrkan inom dig för att kunna trösta och vara ett starkt och tryggt stöd, du skjuter bort allt annat för stunden bara för att finnas till. Samtidigt är du så skör, så skör. Oron gör sig påmind om nätterna när han sover intill dig, ditt hjärta bränner till av kärlek när han skrattar till i sömnen, men i nattens tystnad kan hjärnspöken som andningsstopp och PSD ta över hela ditt sinne, göra dig näst intill galen och ge dig tårar som bränner i ögonvrån. Men så är det ju, att det är en styrka i sig att våga vara svag.

Det är något otroligt, obegripbart och ENORMT att få vara mamma. Och i det hela finns det så många nyanser. Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara så här, att få vara hela världen för ett barn, och samtidigt få hela sin värld omkullkastad och beslagtagen av en liten en som i början inte ens medvetet kan kommunicera med dig. Du kommer aldrig ur det med vettet i behåll, men allt är så värt det, för ger du efter för det, så sker det små mirakel varje dag.

Är jag en normal mamma?

Hade tänkt skriva ett långt inlägg om mina bröståsikter osv. Men konstaterade sedan att jag helt enkelt inte orkar blanda mig, precis som Julia har jag också oftast åsikter om det mesta. Men den här gången låter jag min åsikt förbli osagd, det finns så många kloka, och mindre kloka typer där ute redan som sagt sitt.

Istället tänker jag fokusera på annat, har egentligen massor att skriva om, men samtidigt torkar idéerna till inlägg innan jag får dem nerskrivna. Det är väl fas antar jag. Vi kan skylla på vädret.

Har haft så mycket annat i huvudet den senaste veckan också. Ingenting jag njuter av för jag drömmer mardrömmar varje natt, livliga, detaljrika och obehagliga sådana, glömmer bort saker stup i kvarten – glömmer vad jag nyss gjort eller vad jag höll på att göra, på nätterna är jag glad att jag stoppar färdiga flaskor med mat i kylen åt Elmer, för jag håller inte koll på hur länge sedan det är han ätit utan jag vaknar för minsta lilla och har många gånger värmt mat för att komma tillbaka till en lugnt sovande liten kille. Och dagligen går jag omkring med en känsla av att något hemskt kommer att hända. Stressar onödigt mycket över PSD (plötslig spädbarnsdöd) och kollar ständigt till E då han sover i rädsla över att han ska kväva sig med kramdjuret eller täcket.
Fram till nyligen har jag varit kolugn som mamma, aldrig stressat upp mig över något eller direkt tänkt det värsta utan hittat logiska förklaringar och lösningar på det mesta… Men så svängde det med en gång och ungefär samtidigt fick jag välkomna symptomen ovan. Någon som känner igen sig? Är jag helt enkelt en normal mamma?

När ska det sluta?

Vaknade av att jag hörde hur Elmer kämpade med andningen, näsan var täppt igen och han höll på att vakna på grund av det. Kvickt grep jag tag i Physiomersprayen och nässugen, i hopp om att få bort den värsta blockaden. Men det slutade i en hel del strul på grund av väldigt osammarbetsvillig liten typ, och plötsligt satt jag där med en otröstlig och gallskrikande son i mina armar.

Måste det vara såhär? Elmer har haft snuva och slem i halsen över halva sitt liv nu redan, och det blir varken bättre eller sämre. När jag var sju opererade man bort mina näsmandlar då jag var snorig året runt, hoppas innerligt att han inte har lika trånga näsgångar som mig, börjar bli riktigt trött på att ständigt vaka honom och kolla så han andas.

12647834_10153453346158121_532647819_n

The aftermath

Det har ekat tomt här ett tag. Har egentligen haft massor att skriva med den har varit några lite jobbigare dagar, troligen på grund av vaccinationerna Elmer fick i fredags. Stackarn gick från Snällmer till Gnällmer på några timmar och så har det fortsatt fram till idag. Hoppas innerligt på en bättre dag i morgon så att jag får skriva av mig lite, nu ska jag försöka fånga några timmars sömn.

image