”Mamma älskar pappa”

Lördag till torsdag kväll var jag gräsänka då Tony åkte ner till Kotka på skolning från jobbet. Helt ärligt var det skittungt. En klen tröst var det att veta att åtminstone en av oss skulle få fyra nätter ostörd sömn, men med vetskapen om att bägge barnen har sin absolut sämsta sovperiod just nu så var det inte mycket att hänga i julgranen. Var även dum nog att tro att det skulle underlätta om jag och barnen åkte till Jakobstad för att bo i föräldrarnas hus tillsammans med min bror, syster och hennes pojkvän. Kollektiv i all ära, men vet inte vilken hjärncell som var verksam när jag trodde att tre hundar (varav en gammal och oförmögen att kontrollera tarmarna, den andra så vipsig att man omöjligt kan sätta ner det yngsta barnet på golvet utan att riskera att barnet bli påsprunget, och den tredje som irriterar sig på allt och alla runt henne) och två små barn skulle vara lättare än bara den tredje hunden och två små barn.

Vi gav upp och åkte hem redan på onsdag. Trots all hjälp och avlastning vi fått av finaste syster så var jag tröttare än jag nånsin varit och ville helst bara gråta. Fick på något sätt barnen i säng efter lite krångel och stupade inte långt därefter själv i säng. Miriam sov för första natten på en vecka något bättre, och vaknade var fjärde timme i stället för varannan, som om hon visste hur mycket jag behövde den där sömnen.

Morgonen därpå sitter jag och Elmer och äter frukost så länge lillasyster sover vidare. Och mitt i allt grötkletande och mjölkdrickande ser han på mig och säger, som om det var det mest naturliga på denna jord
”mamma älskar pappa”
varpå han tar en ny stor sked gröt och för den till munnen.

Och där sitter jag med min sked halvvägs till munnen och känner tårarna bränna i ögonvrårna. Med de orden smälte allt det tunga bort som om det aldrig existerat, åtminstone för stunden. Och jag fick än en gång häpnas över vilken iakttagelseförmåga vår tvååring har. Det är som om han burit mig genom dessa dagar, bara två dagar innan fick jag, efter en ovanligt tung natt vakna av att han ligger och ser mig i ögonen, för att sedan säga ”tycker om dig”.

SNEAKPEEK Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography 00004Fantastiska lilla du, så ärlig, så finurlig, så varm och omtänksam, så full av upptåg och bus, och alltid med glimten i ögat. Elmer. ❤

Foto: Sofia Ylimäki

Annonser

Elmers ettårskontroll

Igår var vi hela familjen på Elmers ettårskontroll till rådgivningen. Tanken var att han skulle få sina vaccinationer samtidigt, men det blev inte av då vi tyckte han var så förkyld, så vi sköt upp det en vecka. För övrigt var han glad och sprallig under hela besöket, han skulle såklart testa alla nya leksaker i leksakshörnet, och sen briljerade han med att (kanske mest imponera på mig) plocka klossar i en sån där figurlåda. Det är lusigt vad de lär sig på rådgivningen! Förra gången, på hans 10-månaderskontroll, tog han sina första tre steg!

img_5966-1
Bild från ettårskalaset.

Jag frågade även om ärren han fått i ansiktet sen hans jobbiga svinkoppsinfektion, och hon trodde nog att de skulle försvinna. Jag vet att det bara är ytligheter, men jag kunde inte låta bli att fråga. Någon som har erfarenheter?

img_6005

Elmer med hans tre veckor äldre kompis Wendel.

img_6095img_6098img_6100
Elmer är idag en riktig liten spilevink, som vi skulle säga här. Ständigt med glimten i ögat och han har ett helt arsenal av miner som uttrycker de allra flesta känslorna, och mer därtill. Han har en sån humor och tycks veta vad han ska göra för att få folk att skratta!

Eftersom motoriken kom igång snabbt och han både sparka, kastar, springer, övar med innebandy- och hockeyklubban på allt som rör sig, och klättrar så har talet kanske inte kommit i första hand. Han använder massor av egna ord som vi såklart förstår, oftast, men rådgivningstanten sa att det troligen kommer igång först när han hamnar i dagis, eftersom han ju är van med att göra sig förstådd med sina egna ord här hemma.

Ord han använder nu är bland annat:
Mamma
Pappa
Boiile = bollen
Bmmma = blomma
Buua = Vovven
Bäää = Kissen
Akka = Flaska, anka, kasta
Kakk kakk = tack tack, kvack kvack
Mmpa = Lampa
Mppa = Moffa
Kocka = Klocka
Aabla = Tavla
Gigga = Bygga (med t.ex. lego)
Gliiga = används massor men jag har ingen aaaaning om vad det betyder
Poppa = Sånt som bränns eller inte får röras vid t.ex. ugnen, spisen, ljus, öppna spisen
Brrrmmmm = Bilen
Iia och Aa = Elias och Aaron (kusinerna)
… och mycket mer.

img_6057

0 år till 1 år

Nyfödd:
Vikt: 3830g
Längd: 51cm

1 år:
Vikt: 11 950g
Längd: 78,5cm

En hjärtskärande sanning

Tiden har flugit fram. Jag minns då beslutet om att stanna hemma en längre tid togs. Där i början av augusti då det egentligen var tänkt att han skulle i dagis. Jag minns hur lättad jag var över det beslutet, det kändes så bra att veta att jag och Elmer fortfarande skulle ha många underbara månader framför oss, att jag skulle få vara hemma med honom, se honom växa upp och utvecklas. Jag känner ju inte till något annat sen han kom än det. Jag har aldrig sett det från Tonys sida, aldrig vetat hur det känns att vara den som jobbar närmare 10 timmar om dagen, för att sedan komma hem och få höra om saker ens barn gjort eller lärt sig under dagen – det måste ju vara alldeles hjärtskärande, på ett sätt, och jag kan tänka mig att man känner ett sorts utanförskap som den arbetande föräldern.

Det blev inte mer än ytterligare två månader tillsammans. Snart blir det ombytta roller, Tony kommer hem, blir pappaledig, medan jag börjar jobba intensivt, det är mindre än en vecka kvar. Känns helt sjukt. Trots det är jag glad över att det blir en mjukstart, att Elmer inte direkt övergår till dagis, utan fortsättningsvis får vara hemma med en förälder i nästan två månader. Jag vet att den tiden kommer kommer gå minst lika snabbt som de senaste två månaderna gjort.

Vår plan, önskan och tanke är att Elmer ska få ett syskon så fort det bara är möjligt, och att jag den tiden troligen är hemma lite längre med båda två. Men det tog ändå ett tag att bli gravid med Elmer, och jag har inga stora förhoppningar på att det ska gå fortare med tvåan. Så just nu tänker jag njuta, njuta av att få jobba, vara löntagare och familjeförsörjare igen, njuta av egentiden i bilen på väg till och från jobbet, njuta av att veta att Elmer får ha sin pappa hemma, njuta av vetskapen om att de har det bra. Jag ska njuta.

14393356_10154520792749938_1214944888_o.jpg
Den fantastiskt fina bilden tagen av ingen mindre än duktiga Cindy.

Nej, neej… NEJ!

Det märks att vi börjar ha en lite mer självständig pojke här hemma nu. En kille som mer än gärna utforskar hela huset och som besitter en selektiv hörsel som gör mig smått vansinnig. Jag sa till en vän idag att om man skulle summera mitt liv i ett ord just nu skulle det vara ”Ajaj…”, ”STOP!” eller ”Neej”. Jag känner mig som en skivspelare som hakat upp sig och bara spelar de första sekunderna av låten om, och om, och om igen.
Ibland känns det som om det enda jag gör är förbjuder honom att göra saker, och inte biter det ju heller på honom! Jag säger nej och han ser på mig med ett pillemariskt flin, säger ”ÅPP!”(stop), och fortsätter sedan med det han håller på med.

När han väl daskat till hunden på nosen, dragit ut en kastrull fast han inte borde, eller gör något rentav farligt så att jag blir tvungen att lyfta bort honom och småskälla på honom, då glittrar det bara i ögonen på honom, för ”hey, nu såg ju mamma och hon uppmärksammar mig – det där ska jag göra om!”.
Och så var vi tillbaka på ruta ett.

Jag vet ju att man inte ska ”neja” allt för mycket, utan i stället avleda. Men det blir så sjukt tungt i längden, känns knappt som att vi kan vara inomhus längre, snart river han hela stället. Är vi utomhus får jag däremot jaga honom hela tiden då han är inne på det här med att äta grus och småsten. ÅÅÅåååh! När slutar det här ”drautalltsättaalltimunnen”-beteendet?!

img_5675img_5661

Busunge…

img_5655

Jag vill andas trygghet

Vi vaknade klockan 4 inatt av en gråt som vi nog aldrig under hela Elmers liv hört förut. Den började som vanligt med lite gnyende, han äter fortfarande 1-2 gånger om natten ännu, men detta var första gången han vaknade inatt (lyx). Gnyendet övergick snabbare än vanligt över till gråt, och därifrån eskalerade det fort, innan jag ens hunnit stiga upp ur sängen till en panikgråt utan dess like! Jag skyndade iväg till köket för att fixa en flaska mjölk  åt honom och hörde bara hur kraften i gråten tilltog, han skrek på ett sätt jag aldrig hört honom skrika förr och när jag kom tillbaka i sängen tog jag upp honom och höll honom nära, nära innan jag satte flaskan till hans mun. Han tog den, och höll den, nästan krampaktigt.

Jag minns så tydligt när jag gick omkring med honom om nätterna, i timmar kunde vi vandra på, han över min axel för att dämpa magknipet. Jag var så ny i min roll, så osäker och rådlös. Jag trodde jag visste så mycket, och samtidigt visste jag ingenting.
Jag gjorde mycket rätt, men en hel massa fel också.

Jag kände hans lilla hjärta bulta där vi satt. Jag nynnade och vyssjade och torkade hans varma tårar från hans kinder. Det enda ord jag hade i huvudet var trygghet.
Jag
 vara hans trygghet, andas trygghet, inte flaskan, inte nallen, jag.
Varenda liten cell i kroppen ville utstråla trygghet. Elmer slappnade av efter ett tag och jag lade ner honom på vår säng, pratade lågmält med honom så länge han kramade sin nalle med slutna ögon, passade på att byta hans blöja. När jag lyfte upp honom igen sov han, jag satt där en stund med honom, drog in doften från hans hjässa, kände tyngden från hans lilla kropp. Där i min famn konstaterade jag att han inte längre är någon baby. 14285257_10154004166733121_662762127_o

Jag vet inte anledningen till hans hysteriska gråt. Det kan ha varit en mardröm, ilande hunger, även om det kanske är mer osannolikt, eller något annat som utlöste det. Lilla vännen. Han har varit extra trött idag, somnade redan vid halv 0ch sover fortfarande,  en och en halvtimme senare.  Vi får ta dagen som den kommer.

 

 

 

Jag kanske får äta upp mina ord

En vecka efter att vi beslutat att jag och Elmer skulle stanna hemma en tid ännu, förändrades plötsligt allt igen på grund av ett telefonsamtal. Inte vilket som helst, såklart. Ett sånt som innehåller en möjlighet till något man länge drömt om.

Jag pratar alltså om en jobbintervju.

Jobbet jag sökt till, en möjlighet jag i princip redan hade lagt bakom mig ringer upp mig. En mäktig känsla. Jag fick göra en telefonintervju, därifrån har jag skickats vidare två gånger, det är så det funkar, noggrann handplockning. Just nu känns det lite overkligt. Och jag och T med mig väntar på besked som skulle komma inom denna vecka.
Det är pirrigt och smånervöst. Och jag har börjat drömma.

IMG_5228.jpg

Vi bestämde så, att om jag mot all förmodan skulle få det här jobbet, då får Elmer börja  inskolningen lite efter sin ettårsdag, eventuellt strax före, och vid årsskiftet är det tänkt att han ska vara på dagis 25-30 timmar i veckan. Men det är bara om. Och det där om:et känns bra. För det är en antingen-eller situation vi är i just nu. Det är det jobbet eller så är jag hemma. Så enkelt är det.

Elmer är en social liten typ. Han klarar det hur fint som helst.
Det är bara mitt hjärta som brustit lite vid tanken på att lämna honom på dagis.
Men just nu känns det bättre. Kanske just för att vi är mer förberedda, och för att jobbet jag sökt till känns så otroligt rätt. Det är bara att hålla tummarna.

10 månader, 11kg och 74cm

En liten man med många projekt. Så skulle jag nog beskriva vår Elmer som idag hunnit bli 10 månader. För mig är det fortfarande overkligt. Hur någon som nyss kommit till världen om två månader varit ett år i världen. Vill inte riktigt förstå det heller. Vill leva i tron att han fortfarande är 5 månader gammal. Inte yngre, för tiden före fem månader var en dimma, men hur de andra 5 månaderna kommit till har jag inte en aning om.

IMG_5080 (1)IMG_5085 (1)

För att summera lite: Elmer just nu är all over the place. Friheten som kommit i samband med att han mer och mer behärskar att stå utan stöd och det faktum att han kan klättra upp på stolar och soffbord, och diverse andra ställen bara han hittar något i passande höjd att knuffa mot den högre avsatsen, gör sig mer och mer påmind. Han njuter för fulla muggar av den, samtidigt som livet är en enda undergång när något inte riktigt går som han planerat och den där dörren plötsligt stängs rakt framför honom eller hålls fast så att han inte slipper in för att undersöka vad som finns på andra sidan. Han är en temperamentsfull liten typ, oftast är han glad, men när han blir ledsen blir han så fruktansvärt ledsen så omedelbart, för att rätt fort bli sitt glada jag igen. Vi konstaterade med Tony häromdagen att vi NJUTER av den här ålder!

IMG_5107IMG_5108

Elmer vill lära sig massor. Och vi har bara fått inse att han nog hör till kategorin av barn som är lite tidiga med allt, så  ni som har en liten i samma ålder hemma som är nöjd med att bara ligga stilla ännu – NJUT, ni hinner nog jaga dem sen också! ALLT ska utforskas, och han vill ständigt lära sig nya saker och han snappar fort upp det vi lär honom. Just nu har vi prövat på att introducera skeden åt honom vid varje måltid, han får hålla i den lite på slutet och testa att sätta den mot tallriken. Vi har inte försökt tvinga honom, utan han bara började. Han går stabilt med gåvagnen, men vi känner inte att han har bråttom att börja helt utan stöd ännu, vilket är skönt, undviker gärna blåmärken i stil med det han har i pannan på bilden ovan så långt det bara går. Bara för att man börjar gå så kommer ju inte precis förståndet på köpet.

IMG_5163IMG_5157
Trots blåmärken är han rätt försiktig. Vi behövde inte visa honom många gånger hur man ska göra för att gå ner för trappavsatser, soffor, eller andra högre höjder, (lådor t.ex.) han började själv med att först lägga sig platt på mage, för att sedan svänga sig så fötterna kom först. Hans favorit just nu är absolut lådor, både att dra ut, tömma, och sitta i. Helst allt på samma gång.

När det kommer till talet kan han hittills följande ord:
Mamma
Pappa
Kakka – betyder dock även ”Tack tack”, ”Anka” och ”Kasta”
Bmma = Blomma
Mpa! = Lampa
Oo? (+pekar) = Vad är det där?

Han härmar följande djur:
Vou = Hund
Mmvuuuuuuu = Ko
Kakk = Anka
Äää = Får

Idag började han även med ett högt falsettpip som vi hittills tolkat som kattens ”mjau” och knäppt nog började han göra grymtljud, ni vet såna där snarkljud man gör när man härmar grisar, när vi försökte få honom att säga ”nöff” idag.

Sover gör han fortfarande dåligt, han vaknar två gånger om nätterna, oftast 2 och 5, dricker mjölk och somnar om (som tur!), rutinerna är dock i sin ordning men just nu överväger vi att så småningom börja ta bort en tupplur. Det tar nog dock en stund ännu skulle jag tro.

Vi matar honom med ord, kärlek och kramar, det är som om han ville lära sig om ALLT som finns runt omkring honom, och 10 månader är verkligen en så otroligt underbar ålder, trots att man inte får något gjort här hemma under hans vakentider. Nu är det vara att försöka förbereda sig inför den stundande ettårsdagen, jag kan bara inte fatta att vi snart är där!?

Han och jag

Och så satt vi där då, han och jag. På vardagsrumsgolvet klockan halv 5 på morgonen. Den ena extremt trött men oförmögen att somna, den andra också extremt trött men ovetandes om sitt sömnbehov. Den ena med makten att bestämma bådas sömnöde. Den andra desperat. Jag låter er gissa fritt här.

En annan sak som förblir oförändrad är dock den enorma kärlek jag känner till den här lilla klimpen som sitter och flinar på golvet, med en BRIO-brandbil i högst hugg, och som berövar mig på allt som heter sömn. Den där känslan av att nästan vara lite arg på sig själv för att man älskar så mycket. För vanligtvis, om vilken annan person som helst skulle beröva mig min värdefulla sömn, så skulle jag nog slita håret av dem.
Men nu är det ju så, att Elmer inte är vilken person som helst. Han är det dyrbaraste som finns på hela denna blåa planeten, och skulle någon (uppenbarligen en väldigt elak person) bestämma att jag inte fick se honom längre om jag somnade, då skulle jag vara vaken resten av mitt liv.

A new level of crazy

Det råder kaos om nätterna hos oss just nu. Så till den grad att jag tror jag håller på att bli galen, så till den grad att jag knappt vågar sova längre för att jag vet att det handlar om minuter tills jag blir tvungen att ryckas ur sömnen igen. Det känns som om det aldrig tar slut, han somnar inte om han inte får mat, nappen är värdelös, och han har börjat vakna oftare och med sitt numera sedvanliga gallskrik och konstant upprepande ”ma-ma-ma-ma-maa”!

Det går inte längre.

Det är dags för sömnskola.

wp-1463597936177.jpg

Så berätta för mig nu, vad är era bästa sömnskolningstips!

 

Simhud mellan tårna

Förra helgen, i lördags innan jag åkte iväg till Malax passade jag på att föreviga mina två killar på babysimmet. Kände att jag skulle få väldigt bråttom om jag hängde med där också i och med att håret ska tvättas och smink ska sättas efteråt, så jag stod på sidan om och kunde hjälpa till med på- och avklädning av Elmer i familjeomklädningsrummet. Gosh, så varmt det är i simhall när man har kläder på! Svetten rann och kameran immades gång på gång.

Hursomhelst, Elmer njöt som aldrig förr! Det var andra gången för honom och han trivdes bokstavligen som fisken i vattnet. Eftersom han är så pass gammal skyndade vi med att introducera första dykningen och efter andra dyker behövde man inte längre hälla vatten på hans huvud – han dök ändå!

IMG_2696
Kanten är också spännande att hänga vid. Elmer är verkligen en liten detaljfreak. Han kan spendera flera minuter med att bara stirra och känna på olika saker och material.

Nästa lördag är det dags igen och då tänker jag minsann också hoppa i! Problemet är bara det att min bikini glömdes kvar förra gången jag var i vattnet, och när vi kollar i lost and found så var den såklart inte där.
Rekommenderar verkligen babysim! Ni som har bebis under 7 månader och som överväger det – do it! Det är en sån mysig liten stund med lilla familjen!