Vi vaknade klockan 4 inatt av en gråt som vi nog aldrig under hela Elmers liv hört förut. Den började som vanligt med lite gnyende, han äter fortfarande 1-2 gånger om natten ännu, men detta var första gången han vaknade inatt (lyx). Gnyendet övergick snabbare än vanligt över till gråt, och därifrån eskalerade det fort, innan jag ens hunnit stiga upp ur sängen till en panikgråt utan dess like! Jag skyndade iväg till köket för att fixa en flaska mjölk  åt honom och hörde bara hur kraften i gråten tilltog, han skrek på ett sätt jag aldrig hört honom skrika förr och när jag kom tillbaka i sängen tog jag upp honom och höll honom nära, nära innan jag satte flaskan till hans mun. Han tog den, och höll den, nästan krampaktigt.

Jag minns så tydligt när jag gick omkring med honom om nätterna, i timmar kunde vi vandra på, han över min axel för att dämpa magknipet. Jag var så ny i min roll, så osäker och rådlös. Jag trodde jag visste så mycket, och samtidigt visste jag ingenting.
Jag gjorde mycket rätt, men en hel massa fel också.

Jag kände hans lilla hjärta bulta där vi satt. Jag nynnade och vyssjade och torkade hans varma tårar från hans kinder. Det enda ord jag hade i huvudet var trygghet.
Jag vara hans trygghet, andas trygghet, inte flaskan, inte nallen, jag.
Varenda liten cell i kroppen ville utstråla trygghet. Elmer slappnade av efter ett tag och jag lade ner honom på vår säng, pratade lågmält med honom så länge han kramade sin nalle med slutna ögon, passade på att byta hans blöja. När jag lyfte upp honom igen sov han, jag satt där en stund med honom, drog in doften från hans hjässa, kände tyngden från hans lilla kropp. Där i min famn konstaterade jag att han inte längre är någon baby. 

Jag vet inte anledningen till hans hysteriska gråt. Det kan ha varit en mardröm, ilande hunger, även om det kanske är mer osannolikt, eller något annat som utlöste det. Lilla vännen. Han har varit extra trött idag, somnade redan vid halv 0ch sover fortfarande,  en och en halvtimme senare.  Vi får ta dagen som den kommer.