Månad: september 2015

Hej på er! Har mått konstigt hela helgen och därav har inte mycket blivit nerplitat. Under energirusen har jag däremot hittat på både det ena och det andra. Tony blev 29 i lördags och det firades väldigt småskaligt med glass och kaffe med hans bröder och brorsöner då födelsedagsbarnet inte önskat några större utsvängningar, dessutom befann sig både mina och hans föräldrar antingen ca 400km norr respektive söder om oss på minisemester, snacka om timing och gissa om de var nervösa för att förlossningen skulle starta under tiden de var borta.

På lördag kväll hade jag lovat hemgjorda hamburgare, detta projekt påbörjades redan på dagen i form av tillverkning av hamburgerbröd.
Jag följde ett recept som var helt nytt för mig, men som skulle ge mjuka fina bullar utan skorpa och med ett inkråm som lämpar sig perfekt för burgare, inte för luftigt men inte heller för kompakt, med andra ord. Jag äger ingen hushållsassistent eller degblandare så jag är alltid lite extra skakig när det kommer till bröd och bullar, för jag vet ju hur viktigt det är att degen körs tillräckligt länge för att glutennätet ska bli optimalt. Allt hänger ju på hur du behandlar degen INNAN  du väl börjar göra något av den! Men bröd skulle det bli så jag gjorde som jag hittills gjort – använde mig av handvispen och degkrokarna som följde med där. Detta funkar bara för små degar, måste jag ju tillägga. Sen var det bara att köra igång!

Brödbullarna, rundrivna och strax innan de sätts på lite vila..

På plåten, lätt formade och tillplattade, dags för jäsning…

… Och här har de nyss tittat ut ur ugnen! De skulle gräddas lågt ner i ugnen men fick flytta upp dem lite i slutet då jag vill ha lite färg på ytan också, här fick man akta så de inte var för länge och den där typiska brödskorpan bildades! Jag lyckades!

Bullarna skulle , så fort de svalnat tillräckligt, sättas i påsar. Sen skulle de helst vara i påsen minst 2 timmar innan förtäring, och ville man frysa dem gick det ypperligt eftersom de sades smaka ännu bättre upptinade. 6 stycken brödbullar är alltså nedfrysta i väntan på något lyckligt middagssällskap.

Tony, som är mästerkocken i huset, fick sedan lov att göra biffarna, och jag fixade ”franskisar”. Det blev, utan att skryta, något av det godaste vi hittills gjort tillsammans i matväg! Är så himla nöjd! Gick omkring hela kvällen och var helt lyrisk över bröden, det är så roligt att baka!

Idag har jag mått riktigt illa. Började egentligen inatt redan och nu under dagen har jag haft en såndär brännande känsla i halsen hela tiden. Inget vidare.

Rosa fick också för sig att bete sig konstigt idag och sprang rakt in i ett fönster i full galopp under en av hennes mer IQ-befriade räder i huset, fönstret är helt och resultatet blev en lätt skamsen hund med lite hälta på framtassen tills hon insåg att det nog inte var något att tycka synd om sig själv för. Hon är en riktig dramaqueen.

Nu har T slutat för dagen och lata som vi är hämtar vi pizza idag. Bra att ladda upp med kolhydrater nu den sista tiden…

Igår drog fram 3 jästpaket ur kylen, 2 slängde jag eftersom jag flera gånger tänkt ställa till med bullbak men det helt enkelt inte blivit av. Men igår hände det! Fick ett såntdär plötsligt energirus och då vet ni, då ska man passa på!

Jag älskar att baka, vissa saker mer än andra, bullar är alltid något man behöver tid för och därför ger man dem alltid lite extra omsorg. När man sen är färdig doftar det underbart i huset, oftast i några dagar. Bullar är sånt som man vill bjuda hela världen på när dom väl ligger där, färdiggräddade på plåten. Igår kväll när jag äntligen var klar en sisådär halv 11 tyckte jag att vi kunde köra ut bullar åt alla vi kände, för det är ju nästan slöseri att slänga dem i frysen direkt! Det blev dock frysen denna gång eftersom bullarna hade ett syfte…

Det blev både det ena och det andra, men fokuserade framförallt på bullarna och experimenterade lite…
Först blev det riktiga klassiker! Mycket fyllning ska det va, mycket smör också. Dessa är helt utan kardemumma eftersom svärmor är allergisk, men goda blev dom ändå! Brukar nypa ihop bullarna i botten när jag skurit upp dem och innan jag sätter dom på jäsning. På det sättet öppnas dom upp mer och fyllningen rinner heller inte ut i botten, men kommer desto mer ovanpå bullen vilket ger en sån där härligt krispig, nästan knäckig yta och smak!

Dessa snurror ovan blev väldigt lika Café Skorpans bullar till smak och konsistens, i stället för att sätta kardemumma i själva degen satte jag i det tillsammans med resten av fyllningen som bestod av kanelsocker, massor med smör och vaniljsocker. De blev helt perfekta! Är så tacksam över det där ena året jag hade möjligt att studera till bagare innan migränen satte stop för studierna, troligen på grund av mjöldammet.  Mjölmängden i hemmamiljö funkar oftast fint.
 Blev ju såklart provsmakning mellan gräddningarna också. T gav dem MVG och slukade 3 stycken. Och här har ni Muminmamman i egen hög person. Ja alltså seriöst, jag känner mig som henne. Inte på grund av allt bakande, men på grund av den där magen.

Nu är bullarna i frysen och väntar på att få tas upp inför alla besök man kommer få sen när skrutten kommit till världen. Det gäller att bulla upp sig vet ni! Man ska inte göra det svårt för sig.. 🙂

Något som varit bland det tuffaste för mig under graviditeten är sättet kroppen ändrats på. Visst, magen hade man ju i räknat med, och sett fram emot, och den är ju nog rätt mysig om man bortser från att allt man sätter på sig numera endast når en till naveln.

Det jag inte förberett mig på var däremot hur resten av kroppen skulle ändras. Under graviditeten har jag hittills ökat 18,5kg, och let’s face it, all den vikten kan inte gå direkt till magen.

Jag har gått från linslus till kameraskygg och flyr varje gång någon fiskar upp telefonen eller kameran för att ta en bild. Bilden ovan är tagen idag, och den nedan för kanske en månad sedan, jag har samlat på mig mycket vätska och säkert mycket annat också, men det är inte där den största skillnaden ligger, ögonen saknar dendär glimten och utstrålningen är som bortblåst. Det syns helt enkelt att detta är en kvinna som inte trivs med sig själv.

De två följande bilderna är från karriärkonferensen i februari, jag var i vecka 9, mådde pyton, men jag finns där. Minns att jag var så lycklig över att jag klarat resan ner till Helsingfors utan att spy.

Och slutligen, bild från ett bröllop dagar efter vår bröllopsresa, och den nederst är tagen under en av resans sista dagar. Jag minns att vi hade börjat försöka här, faktum är att vi väntat på det där plusset några månader redan.

Det är lustigt vad utseendet kan göra med självförtroendet, självkänslan har inte farit någonstans, men visst tynar en del av den man är bort när man inte mår bra i sin egen kropp. Jag saknar att få hoppa, springa, brottas och ha kuddkrig med min man, jag saknar allt min kropp kunde göra. Nu är att vända sig i sängen ett helt projekt i sig, för att inte tala om alla toalettbesök om natten, att gå till posten med en leverans är ett heldagsprojekt och en promenad är nästan att glömma numera.

Jag kan knappt vänta tills vätskan försvunnit ur kroppen och jag får börja känna mig lite mer som mig själv, en bättre, uppgraderad version av mig själv, en som burit ett barn. Behöver inte moralpredikningarna om att jag ska vara lycklig över att jag ens kan bli gravid, det är inte det det handlar om. Jag är så evigt tacksam över att min kropp fungerar, trots allt jag utsatt den för i form av självsvält och matmissbruk och träningshysteri. Jag känner mig kvinnlig och ibland även vacker i min gravida kropp, men jag känner inte igen mig själv, och det är det jag saknar så mycket. Många kvinnor älskar att vara gravida, älskar hur dom mår och ser ut, älskar sparkarna och till och med illamåendet, jag hör inte till kategorin som älskar att vara gravid. Men jag vet att jag kommer älska tiden efteråt, när vi har vår lilla hos oss, och då kommer allt jag sagt nu vara som bortblåst.

God morgon! Eftersom vi fortfarande bara har en bil då min Alfaskrutt är på reparation på obestämd tid blev det tidig uppstigning idag för att föra T till jobbet. Har nämligen en hel del leveranser som ska ut idag och några som ska postas, så gårdagen spenderades delvis med att packa, klistra och skriva handskrivna meddelanden till mina kunder. Tycker alltid det är lika roligt! Kontoret däremot är alltid ett totalt kaos efter packning, spelar ingen roll hur organiserad jag försöker vara, men jag antar att det är en del av charmen.
Nu ligger frukosten i magen, Rosa tassade precis tillbaka till sängen så jag tror att jag ska göra detsamma i några timmar, så jag orkar vara glad resten av dagen! 🙂

Ha en skön morgon!

Jahapp, så var vecka 37 över. Nu är graviditeten alltså fullgången och enligt apparna kan vi börja förvänta oss en bebis vilken dag som helst. Ja, såvida man inte väljer att lyssna på min läkare. Var på kontroll idag där man bl.a. kollade cervix, livmodertappen och enligt läkaren var den mogen, men fortfarande 2-3cm och stängd. Jag frågade sådär försiktigt vad hon skulle uppskatta att detta betyder översatt till ”närkommerbebis”, och hon gissade på en månad. EN MÅNAD! Det känns så himla långt borta.

Kan ni inte trösta mig med era historier om hur förlossningen satt igång? Extra bonus åt er som fått samma dom som mig men som ändå födde tidigare!

Shoot!

Nej, inget plopp här ännu, bara några trötta dagar bakom mig. Idag är vi en dag från att byta vecka igen, vi går alltså in i vecka 38 i morgon vilket innebär att jag idag är i 36+6. Graviditeten är fullgången. Nu får han komma ut. Drömde häromdagen att jag vaknade med betydligt mindre mage, jag fick till och med på mig mina skinny jeans, men jag hade tydligen inte fött ännu. Minns jag ställde mig framför spegeln på morgonen i hopp om att det fanns någon sanning i drömmen, men icke, ser fortfarande ut som ett klot. 

De senaste dagarna har jag haft ”mensvärksliknande” smärtor i magen, lite små känningar i ryggslutet, och något starkare sammandragningar, inget som tagit riktigt sådär ”aj-sjukt” ännu så när som på två incidenter där smärtan kom helt plötsligt som ett hugg i nedre delen av buken och under andra gången så strålade det också ner i höger ljumske. Båda gångerna tog det så ont att det tog andan ur mig, men det varade lika snabbt som det kom, hann inte ens andas. Någon som vet var detta är?

Tack för alla fina utförliga svar jag fick igår på inlägget om BB-väskan! 🙂 Keep them coming! Så roligt att läsa och mittiallt har andra nytta av era listor också.

Igår kom fina mor hit och skulle lära mig sy på symaskin. Jag har inte använt symaskin sen 8an, över 10 år sedan alltså, så jag hade nog inga större förhoppningar – men OJ så kul det var! Blev helt biten! Så himla roligt var det att mamma fick lämna sin maskin här, har en egen också men nu hade jag ju lärt mig med mammas så jag ville inte bli helt lost igen!

Några stora mästerverk blev det inte, men idéerna flödar och eftersom jag för flera veckor sedan redan köpt några härliga tyger av märket Nosh från HH-Kangas så skred vi till verket, och gårdagens saldo blev en babymössa, en dregglis och sen ville Tony prompt ha en mössa så han kunde matcha sin son så det blev en stor en åt honom också. Idag ska vi handla mer tyger och jag se om inspirationen håller i sig! Och så ska BB-väskan packas!