Om ytligheter, kroppen och saknaden efter sig själv

Något som varit bland det tuffaste för mig under graviditeten är sättet kroppen ändrats på. Visst, magen hade man ju i räknat med, och sett fram emot, och den är ju nog rätt mysig om man bortser från att allt man sätter på sig numera endast når en till naveln.

Det jag inte förberett mig på var däremot hur resten av kroppen skulle ändras. Under graviditeten har jag hittills ökat 18,5kg, och let’s face it, all den vikten kan inte gå direkt till magen.

image

Jag har gått från linslus till kameraskygg och flyr varje gång någon fiskar upp telefonen eller kameran för att ta en bild. Bilden ovan är tagen idag, och den nedan för kanske en månad sedan, jag har samlat på mig mycket vätska och säkert mycket annat också, men det är inte där den största skillnaden ligger, ögonen saknar dendär glimten och utstrålningen är som bortblåst. Det syns helt enkelt att detta är en kvinna som inte trivs med sig själv.

image

De två följande bilderna är från karriärkonferensen i februari, jag var i vecka 9, mådde pyton, men jag finns där. Minns att jag var så lycklig över att jag klarat resan ner till Helsingfors utan att spy.

image

image

Och slutligen, bild från ett bröllop dagar efter vår bröllopsresa, och den nederst är tagen under en av resans sista dagar. Jag minns att vi hade börjat försöka här, faktum är att vi väntat på det där plusset några månader redan.

image

image

Det är lustigt vad utseendet kan göra med självförtroendet, självkänslan har inte farit någonstans, men visst tynar en del av den man är bort när man inte mår bra i sin egen kropp. Jag saknar att få hoppa, springa, brottas och ha kuddkrig med min man, jag saknar allt min kropp kunde göra. Nu är att vända sig i sängen ett helt projekt i sig, för att inte tala om alla toalettbesök om natten, att gå till posten med en leverans är ett heldagsprojekt och en promenad är nästan att glömma numera.

Jag kan knappt vänta tills vätskan försvunnit ur kroppen och jag får börja känna mig lite mer som mig själv, en bättre, uppgraderad version av mig själv, en som burit ett barn. Behöver inte moralpredikningarna om att jag ska vara lycklig över att jag ens kan bli gravid, det är inte det det handlar om. Jag är så evigt tacksam över att min kropp fungerar, trots allt jag utsatt den för i form av självsvält och matmissbruk och träningshysteri. Jag känner mig kvinnlig och ibland även vacker i min gravida kropp, men jag känner inte igen mig själv, och det är det jag saknar så mycket. Många kvinnor älskar att vara gravida, älskar hur dom mår och ser ut, älskar sparkarna och till och med illamåendet, jag hör inte till kategorin som älskar att vara gravid. Men jag vet att jag kommer älska tiden efteråt, när vi har vår lilla hos oss, och då kommer allt jag sagt nu vara som bortblåst.

Annonser

4 thoughts on “Om ytligheter, kroppen och saknaden efter sig själv

  1. Fint inlägg! Har aldrig varit gravid själv men jag har funderat på detta, att det måste kunna kännas främmande att förändras så. Jag ”identifierar” mig så i/med min kropp, är van med att den ska se ut som den gör, och de gånger jag har gått upp några kilon har jag också känt det där att det inte är ”jag”. Klen jämförelse men nånting ditåt kanske. Men eftersom jag verkligen har noll inblick i hur det du skriver om är så ska jag sluta hjärnfjärta, ville bara säga att jag uppskattade det här inlägget och tyckte det var intressant att läsa dina tankar om det!

    Gilla

  2. Hög igenkänningsfaktor! Har snudd på avskytt att vara gravid, alltså alla krämpor o klumpighet, inte att man har en bebis på jäsning. Kändes som himmelriket efteråt när man kunde röra sig något så när normalt igen, foglossning o sånt hade jag nån vecka efteråt ännu, men man återhämtar sig nog otroligt snabbt. Sen var det lite lustigt att jag länge efteråt rörde mig som om jag ännu vore gravid, satt alltid långt ut från bordet för att göra rum för magen, rullade mig på sidan ur sängen och gick med vankande gång 😄

    Gilla

  3. Jag känner verkligen igen mig i det här. Jag mådde dåligt över min kropp större delen av graviditeten. Kände mig så klumpig,svullen och ful. Det kändes som att min kropp blev ”förstörd”. Nu i efterhand kan jag tycka att jag överdrev, men det var precis så det kändes då. Psykiskt var jag inte heller mig själv och jag var verkligen rädd för att jag inte skulle hitta tillbaka till den person jag var före. Dessutom fick jag ofta höra att jag ska njuta under graviditeten, sen blir det aldrig lugn och ro igen.
    Nu är min son snart 5 månader och jag njuter istället av att umgås med honom. Jag kommer nog aldrig att bli en sån som älskar att vara gravid, men bättre att njuta av barnet än graviditeten, för det är ju ett övergående tillstånd 😉 Redan några veckor efter förlossningen började jag känna mig som mig själv igen och efter några månader var min kropp nästan som vanligt igen. Visst kommer det alltid att finnas spår av min graviditet kvar men det kan jag leva med. Det viktigaste är att kroppen är stark och funktionell igen och att jag trivs med mig själv! Faktum är att jag är mycket nöjdare med min kropp nu, graviditeten gav kanske lite perspektiv. Nå, denna långa kommentar var tänkt som uppmuntran till dig 🙂 Det känns kanske som att man aldrig blir sig själv igen men det blir man och snart får du njuta av din bebis och av att kunna använda din kropp som förr igen. Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s