Etikett: magbilder

När vi var på vårt första ultra satte dom beräknat datum den 21.10, sen den dagen har Tony alltid sagt att jag nog är åtminstone en månad längre.

På grund av att jag varit så usel i mitt uppdaterande tänkte jag att jag kunde ta magen från början till idag, dagens ultra visade nämligen mycket riktigt att jag var en vecka längre, Tony tog såklart tillfället i akt och skröt på sina goda ”modersinstinkter”, så nya beräknade är 14.10. Vi får hoppas att det hålls så då också, Tonys bror planerar nämligen gifta sig den 10.10. Jag vet att risken finns att vi inte kan vara med, men de flesta förstföderskor går ju över tiden, och datumet är ju trots allt bara en riktlinje, så vi kan inte mycket annat än hålla tummarna.

Här kommer v.7-idag.
Inte mycket som har hänt inte, trots det har jag ändå gått upp 3kg, men eftersom magen är trögare än vanligt och jag har mer vätska så är det ju helt logiskt,
och brösten är även de en storlek större redan.

V. 7

v.10

v.11

v. 12

Och här kommer bilden från senaste ultran där lilla knytet ligger och sover. När vi kom in till barnmorskan fick Tony slå sig ner i en bekväm gungstol med ansiktet riktat mot en skärm som praktiskt nog var uppsatt rakt framför oss på väggen, så slapp man vrida på huvudet för att se monitorn. Barnmorskan satte ett sprutt av dendär kalla gelén på magen och så fort hon satt verktyget mot magen ploppade en bild av en liten filur upp på skärmen! Det var mäktigt!
Där låg han/hon bara och sov! Det tog ett bra tag innan barnmorskan fick den i rörelse, första gången sträckte den bara på sig för att få en bättre sovplats eller något, och så somnade den om. Just i den stunden sade Tony att han visste vem babyn bråddes på – sin morgontrötta mor!

Barnmorskan i sig var alldeles fantastisk, hon var så duktig och proffsig men ändå varm och mjuk. Hon pratade med bebisen och vände och vred så att vi fick se en liten hand, två fötter, en liten rumpa, till och med hjärnhalvorna och ett litet flimrande hjärta, och så sa hon förstås allt som barnmorskor ska säga ”allt ser så bra ut”, ”verkligen en fin liten bebis”, ”starkt och stabilt hjärtljud”, och man började ju svälla av stolthet och lycka. Vi erbjöds även ta ett blodprov efteråt som kunde visa hur stor risken för att fostret skulle ha kromosomförändringar var, men vi bestämde oss rätt direkt att det inte behövdes – på vilket sätt skulle det nu ändra något?

Nöjda och alldeles bubbliga i magen skickade vi såklart bilder till närmaste släktingar, pratade med mamma senare på dagen som fått ett samtal av en gråtmild, snyftande far som frågat om hon fått bilden, och att det förmodligen är pollen i luften… Vissa är bra känsliga, fina pappa.

Och så var vi inne i vecka 9. Lätt att hålla reda på då det byter vecka varje måndag.
Förstås är det ju bara en uppskattning men jag gillar att ha något att gå ifrån.

Illamåendet har tilltagit och nu har jag till och med kunnat gå hela dagar med den där obehagliga känslan i halsen av att något är påväg upp. Det värsta med det här är ju det att jag inte kunnat jobba som vanligt och jag har blivit tvungen att ställa in klasser på grund av detta, vilket inte alls känns något vidare bra. Jag vill ju jobba, jag älskar att jobba! Känns så hemskt att kroppen måste svika mig. Äh..

Tony har lyckats fånga en ordentlig vårvinterförkylning så denna vecka står även renoveringen lite on hold. Men vi bor ju bra här i Rödsö hos svärföräldrarna så det går ju ingen nöd på oss, kan bara knappt vänta tills mitt kontor blir funktionsdugligt och vi får sova i vår egen säng, och så längtar jag efter att få prova ugnen också! Det ska bli helt underbart med ett alldeles eget hem, visst var ju lägenheten vi bodde i före också vår, men det är ju nog något helt annat med ett hus.
Och vi har redan målat barnrummet! Det blir så fint! Känns så häftigt att det där rummet som i början skulle bli ett gästrum faktiskt blir ett babyrum! Att det är här vår familj får sin början. Blir helt lyrisk vid tanken!

Och här kommer en bild jag tog i måndags, v. 8+0 med andra ord. Inte någon desto större skillnad, extra svullen har jag nog känt mig den senaste veckan, men bara vid magen, och det märks på vågen också. Startvikten vid invägningen v.5  var 53,5kg, nu är jag uppe i 55kg. Bra så!

Jaja, ni har kanske varit där själv, ”när jag blir gravid så kommer jag inte börja skriva blogg och det sista jag gör är att börja publicera bilder på min mage!”.  Så sa jag en gång iallafall.
Men jag älskar ju att ha fel, så tji fick jag! Det är ju så roligt att dokumentera allt som händer, lite därför började jag ju skriva igen också, för att kunna gå tillbaka sen och se vad som hänt, hur jag mått, hur jag sett ut, tankar och känslor… bloggandet är ju inget nytt för mig om man ska säga så.
Ni väljer ju helt själva om ni vill klicka er in hit eller ej!
Illamåendet har tilltagit i kraft. Jag mår illa när jag vaknar, har en liten paus mellan sisådär klockan 13 och klockan 15 varje dag, sen börjar det igen, den där känslan av att något nog skulle vilja komma upp, men hittills bränner det bara i halsen, oftast. Jag har inte tid med att må dåligt, jag håller klasser mellan 10-21 om dagarna och jag kan eller vill inte börja styras av kroppen!
Men det är väl det jag måste göra. Tänk vad häftigt egentligen, att nånting som knappt är så stort som en liten ärta bestämmer över hela din kropp redan! Mäktigt egentligen!

Så nu får ni gärna smälla fram era bästa huskurer och tips mot illamående. Jag har prövat ingefära, citron i vatten, citron som sådan, frukt innan jag stiger upp, knäckebröd innan jag stiger upp, juice innan jag stiger upp… förhoppningsvis har detta illamående gått om när jag väl offentliggör denna blogg. Men man vet ju inte.

Och här har ni då, min allra förstaste första magbild. Tagen igår, måndag i vecka 7+0.
Svullen och full med vätska. Inget annat so far, men jag räknar inte med något ”put” på ett tag ännu, även om Tony ibland utan att tänka sig för kan slänga ur sig att det visst syns ett litet put.