Välkommen vecka 30!

Och så var vi här då! Kan inte fatta det själv heller, hur fort det faktiskt gått. Vecka 30, sådär bara. Här kommer en liten update på hur vi mår:

Jag:
– Still going strong och har en period nu när jag har lite mer energi och ork, hoppas på att kunna jobba fram till mammaledigheten som officiellt börjar 9.9, men åtminstone tills jobbkontraktet tar slut 31.8.
– Försöker anpassa mig till alla moodswings – har varit extreeemt känslig och har både lättare för att skratta och lättare för att gråta
– Hormonranden har börjat kika fram, men någon putnavel blir det inte, är dock rätt för att det kommer spricka ovanför den då det spänner så mycket i skinnet.
– Har börjat bocka av det sista ochfunderar på när det riktigt är dags att packa mammaväskanunnamed (1)
unnamed
Bebis:
– Lite mer rutin på sparkarna, men när de kommer så kommer de med råge! Det är som värsta cirkusen därinne och jag får dagligen smaka på kickar mot både revben såväl som urinblåsan.
– Har ändrat position en aning, förr låg h*n alltid med rumpan och ryggen på höger sida om naveln och huvudet nere i höger sida av magen så magen blev helt sned. Än verkar h*n inte nöja sig med att lägga sig med huvudet neråt, men lite andra grejor har blivit beprövade, som t.ex. att fylla upp hela övre magen som på bilden nedan – weirdo!
– All in all tycks h*n växa och må bra! Vi längtar!

unnamed (4)
34db3a3cc094edff6de5ae0101b52256Tony:
– Har semester och tycks ta det hela med ro, åtminstone vad man ser på utsidan, men skenet kan ju bedra med dehär männen… Idag fick jag ett fint meddelande som löd: ”Du ska va glad att du int e en elefant, dom e gravida 22 månader och ammar i två år.”

Vilken tröst!

Annonser

Det här med att bli storleksblind

Igår kväll kom min vän Linnéa på besök när Tony var på träningar, vi satt och drack te och diskuterade om allt och inget och kom såklart in på graviditeten efter en stund. Jag fick ur mig att jag gått upp 11kg, och hon höjde på ögonbrynen och förstod inte riktigt vart alla dom kilona riktigt satt sig. Det har varit en jämn fördelning på hela kroppen skulle jag säga, brösten och magen har ju fått en stor andel, men det märks såklart även på ben, armar och ansikte att jag gått upp ”lite”.

När jag väl började gräva i bildarkivet kunde jag såklart inte sluta, och jag kom över dessa bilder, tagna dagen före jag fick veta att jag var gravid. Sådär i efterhand får jag nog konstatera att jag nog inte hade sådär särskilt mycket extra på kroppen då och jag förstår bra varför min kropp valt att gå upp 11kg. Jag har sen 2006 lidit från och till av ätstörningar, under vissa perioder har jag känt mig helt frisk, och just under tiden som denna bild togs minns jag att jag var rätt nöjd med mig själv. Men jag antar att det är just sådana tankar som gör att man får konstatera att det nog funnits ett osunt tänk dolt därunder, väl gömt, men inte mindre farligt för det.IMG_6147 IMG_6145

Här nedan har vi dock en betydligt mjukare variant av mig, några månader senare,  lycklig och välmående, samtidigt som jag saknar att kroppen inte riktigt lyssnar på allt jag vill göra med den. Det är allt från foglossningar till små värkar och krämpor som hindrar mig från att helt och fullt njuta av att vara gravid. Men jag vet ju att det är småsaker och att det ju faktiskt är kroppens sätt att säga att ”du ska inte göra mer än så här, det räcker.” Att lyssna på kroppen börjar jag bli något av en expert på, och det kan jag med handen på hjärtat säga att jag var urusel på förut.
Så jag förstår bra vad dom menar när man frågar vad det riktigt är man får göra när man är gravid, och dom svarar: ”I princip allt. Bara du lyssnar på kroppen.”
IMG_8833
IMG_8837

Welcome little bump

Tröttheten strikes back! Trodde energin var påväg tillbaka efter en massiv trötthetschock i trimester 1, men icke! Hade en sabbatsvecka där energin, ja, jag kan ju inte precis säga flödade, men den var definitivt mer uppåt än den varit på länge, men nu har den gått och dalat ner igen!

Häromdagen var jag hos läkare och det vanliga rådgivningsbesöket. Vikten har nu sen invägning gått från 53 till 57kg, och det var dom nöjda med. Hemoglobinet däremot har gått från 112 till 120, till att återigen sjunka till futtiga 115. Enligt hälsovårdaren så kunde hemoglobinet påverkats av tröttheten, och inte tvärtom, de går tydligen väldigt hand i hand dessa två. I med mer vitaminer bara!

Idag har vi varit och röstat, förr var jag en sådan som inte brydde mig, tyckte att min röst ändå inte spelade någon roll, men då igen, tänk om alla tänkte så?
Så nu har jag bidragit med det jag kan göra, resten är upp till dom invalda!
Tony däremot är otroligt passionerad, och har slaviskt följt alla debatter och artiklar runt valet, jag var så lättad över att det äntligen var över tills han kläcker ur sig ”Du vet ju att det är valvaka hela kvällen ikväll sen..” Jahapp.
Men sen är det över! En vacker dag är han väl själv politiker, min älskade man.

Nu ligger jag och bulan här i soffläge igen och mumsar i mig en näve ”valgodis”, Tony köpte ”valchips” så jag kontrade med en påse TV-mix. Är dock mest intresserad av salmiaken. Måste akta så jag inte överdoserar..
bild 5

När det gäller bulan sen så har det börjat hända grejer! Lilla fröet där inne är knappast något frö längre, runt 8-10cm lär fostret vara nu i vecka 15! Spännande som sjutton! På morgonen har livmodern flyttat sig upp på magen en bit så den känns strax under naveln som en hård stor kula. Och magen har äntligen börjat få en lite rundare, spändare form. Ska bli spännande att se om naveln vänder sig utåt eller ej, med kratern jag har till navel tvivlar jag, men hey, jag är gravid – vadsomhelst kan hända!
bild 3
F
otot togs för 4 dagar sen, det har hänt lite sen dess, men ni får ge er till tåls till nästa onsdag då vi byter vecka igen. 🙂

I nästa inlägg tänkte jag fundera lite kring vagn och sånt, jag är ju en såndär med uselt tålamod, så vi har redan skaffat vår vagn. 🙂

Vecka 14

Idag har jag enligt senaste ultran gått 13 fulla veckor, vilket innebär att härliga vecka 14 börjar, vet inte varför men jag har på något sätt alltid sett just vecka 14 som min första milstolpe.

Magen fotade jag i morse, ni ser ju avtrycken på magen från täckena jag numera slingrar mig in i på grund av allt vändande och vridande under natten! Varför är ingen sovposition bekväm längre än i några minuter!?!?!

Idag står en hel del pysslande på schemat, pappa fyller 50 på fredag och det blir megakalas på golfbanan. Jag och syrran håller på och sätter ihop en bok med folk han träffat genom sitt liv. Han har ju jobbat som naprapat för FF i över 20 år så det blev en hel drös med folk att kontakta. Fick tacka mitt goda namnminne för plötsligt flög det ut förfrågningar till höger och vänster till spelare från då jag var fem år och uppåt. Spännande är det när svaren trillar in också!

Senaste ultraljudets lilla överraskning,

När vi var på vårt första ultra satte dom beräknat datum den 21.10, sen den dagen har Tony alltid sagt att jag nog är åtminstone en månad längre.

På grund av att jag varit så usel i mitt uppdaterande tänkte jag att jag kunde ta magen från början till idag, dagens ultra visade nämligen mycket riktigt att jag var en vecka längre, Tony tog såklart tillfället i akt och skröt på sina goda ”modersinstinkter”, så nya beräknade är 14.10. Vi får hoppas att det hålls så då också, Tonys bror planerar nämligen gifta sig den 10.10. Jag vet att risken finns att vi inte kan vara med, men de flesta förstföderskor går ju över tiden, och datumet är ju trots allt bara en riktlinje, så vi kan inte mycket annat än hålla tummarna.

Här kommer v.7-idag.
Inte mycket som har hänt inte, trots det har jag ändå gått upp 3kg, men eftersom magen är trögare än vanligt och jag har mer vätska så är det ju helt logiskt,
och brösten är även de en storlek större redan.

bild-5bild-5 kopia
V. 7

8+0
v.10

bild 2
v.11

bild 3
v. 12

bild 2-2bild 4-2

Och här kommer bilden från senaste ultran där lilla knytet ligger och sover. När vi kom in till barnmorskan fick Tony slå sig ner i en bekväm gungstol med ansiktet riktat mot en skärm som praktiskt nog var uppsatt rakt framför oss på väggen, så slapp man vrida på huvudet för att se monitorn. Barnmorskan satte ett sprutt av dendär kalla gelén på magen och så fort hon satt verktyget mot magen ploppade en bild av en liten filur upp på skärmen! Det var mäktigt!
Där låg han/hon bara och sov! Det tog ett bra tag innan barnmorskan fick den i rörelse, första gången sträckte den bara på sig för att få en bättre sovplats eller något, och så somnade den om. Just i den stunden sade Tony att han visste vem babyn bråddes på – sin morgontrötta mor!

Barnmorskan i sig var alldeles fantastisk, hon var så duktig och proffsig men ändå varm och mjuk. Hon pratade med bebisen och vände och vred så att vi fick se en liten hand, två fötter, en liten rumpa, till och med hjärnhalvorna och ett litet flimrande hjärta, och så sa hon förstås allt som barnmorskor ska säga ”allt ser så bra ut”, ”verkligen en fin liten bebis”, ”starkt och stabilt hjärtljud”, och man började ju svälla av stolthet och lycka. Vi erbjöds även ta ett blodprov efteråt som kunde visa hur stor risken för att fostret skulle ha kromosomförändringar var, men vi bestämde oss rätt direkt att det inte behövdes – på vilket sätt skulle det nu ändra något?

Nöjda och alldeles bubbliga i magen skickade vi såklart bilder till närmaste släktingar, pratade med mamma senare på dagen som fått ett samtal av en gråtmild, snyftande far som frågat om hon fått bilden, och att det förmodligen är pollen i luften… Vissa är bra känsliga, fina pappa.

Vi har det bra

Och så var vi inne i vecka 9. Lätt att hålla reda på då det byter vecka varje måndag.
Förstås är det ju bara en uppskattning men jag gillar att ha något att gå ifrån.

Illamåendet har tilltagit och nu har jag till och med kunnat gå hela dagar med den där obehagliga känslan i halsen av att något är påväg upp. Det värsta med det här är ju det att jag inte kunnat jobba som vanligt och jag har blivit tvungen att ställa in klasser på grund av detta, vilket inte alls känns något vidare bra. Jag vill ju jobba, jag älskar att jobba! Känns så hemskt att kroppen måste svika mig. Äh..

Tony har lyckats fånga en ordentlig vårvinterförkylning så denna vecka står även renoveringen lite on hold. Men vi bor ju bra här i Rödsö hos svärföräldrarna så det går ju ingen nöd på oss, kan bara knappt vänta tills mitt kontor blir funktionsdugligt och vi får sova i vår egen säng, och så längtar jag efter att få prova ugnen också! Det ska bli helt underbart med ett alldeles eget hem, visst var ju lägenheten vi bodde i före också vår, men det är ju nog något helt annat med ett hus.
Och vi har redan målat barnrummet! Det blir så fint! Känns så häftigt att det där rummet som i början skulle bli ett gästrum faktiskt blir ett babyrum! Att det är här vår familj får sin början. Blir helt lyrisk vid tanken!

Och här kommer en bild jag tog i måndags, v. 8+0 med andra ord. Inte någon desto större skillnad, extra svullen har jag nog känt mig den senaste veckan, men bara vid magen, och det märks på vågen också. Startvikten vid invägningen v.5  var 53,5kg, nu är jag uppe i 55kg. Bra så!

8+0

Och den första magbilden

Jaja, ni har kanske varit där själv, ”när jag blir gravid så kommer jag inte börja skriva blogg och det sista jag gör är att börja publicera bilder på min mage!”.  Så sa jag en gång iallafall.
Men jag älskar ju att ha fel, så tji fick jag! Det är ju så roligt att dokumentera allt som händer, lite därför började jag ju skriva igen också, för att kunna gå tillbaka sen och se vad som hänt, hur jag mått, hur jag sett ut, tankar och känslor… bloggandet är ju inget nytt för mig om man ska säga så.
Ni väljer ju helt själva om ni vill klicka er in hit eller ej!
Illamåendet har tilltagit i kraft. Jag mår illa när jag vaknar, har en liten paus mellan sisådär klockan 13 och klockan 15 varje dag, sen börjar det igen, den där känslan av att något nog skulle vilja komma upp, men hittills bränner det bara i halsen, oftast. Jag har inte tid med att må dåligt, jag håller klasser mellan 10-21 om dagarna och jag kan eller vill inte börja styras av kroppen!
Men det är väl det jag måste göra. Tänk vad häftigt egentligen, att nånting som knappt är så stort som en liten ärta bestämmer över hela din kropp redan! Mäktigt egentligen!

Så nu får ni gärna smälla fram era bästa huskurer och tips mot illamående. Jag har prövat ingefära, citron i vatten, citron som sådan, frukt innan jag stiger upp, knäckebröd innan jag stiger upp, juice innan jag stiger upp… förhoppningsvis har detta illamående gått om när jag väl offentliggör denna blogg. Men man vet ju inte.

Och här har ni då, min allra förstaste första magbild. Tagen igår, måndag i vecka 7+0.
Svullen och full med vätska. Inget annat so far, men jag räknar inte med något ”put” på ett tag ännu, även om Tony ibland utan att tänka sig för kan slänga ur sig att det visst syns ett litet put.

bild-5 kopia