Senaste ultraljudets lilla överraskning,

När vi var på vårt första ultra satte dom beräknat datum den 21.10, sen den dagen har Tony alltid sagt att jag nog är åtminstone en månad längre.

På grund av att jag varit så usel i mitt uppdaterande tänkte jag att jag kunde ta magen från början till idag, dagens ultra visade nämligen mycket riktigt att jag var en vecka längre, Tony tog såklart tillfället i akt och skröt på sina goda ”modersinstinkter”, så nya beräknade är 14.10. Vi får hoppas att det hålls så då också, Tonys bror planerar nämligen gifta sig den 10.10. Jag vet att risken finns att vi inte kan vara med, men de flesta förstföderskor går ju över tiden, och datumet är ju trots allt bara en riktlinje, så vi kan inte mycket annat än hålla tummarna.

Här kommer v.7-idag.
Inte mycket som har hänt inte, trots det har jag ändå gått upp 3kg, men eftersom magen är trögare än vanligt och jag har mer vätska så är det ju helt logiskt,
och brösten är även de en storlek större redan.

bild-5bild-5 kopia
V. 7

8+0
v.10

bild 2
v.11

bild 3
v. 12

bild 2-2bild 4-2

Och här kommer bilden från senaste ultran där lilla knytet ligger och sover. När vi kom in till barnmorskan fick Tony slå sig ner i en bekväm gungstol med ansiktet riktat mot en skärm som praktiskt nog var uppsatt rakt framför oss på väggen, så slapp man vrida på huvudet för att se monitorn. Barnmorskan satte ett sprutt av dendär kalla gelén på magen och så fort hon satt verktyget mot magen ploppade en bild av en liten filur upp på skärmen! Det var mäktigt!
Där låg han/hon bara och sov! Det tog ett bra tag innan barnmorskan fick den i rörelse, första gången sträckte den bara på sig för att få en bättre sovplats eller något, och så somnade den om. Just i den stunden sade Tony att han visste vem babyn bråddes på – sin morgontrötta mor!

Barnmorskan i sig var alldeles fantastisk, hon var så duktig och proffsig men ändå varm och mjuk. Hon pratade med bebisen och vände och vred så att vi fick se en liten hand, två fötter, en liten rumpa, till och med hjärnhalvorna och ett litet flimrande hjärta, och så sa hon förstås allt som barnmorskor ska säga ”allt ser så bra ut”, ”verkligen en fin liten bebis”, ”starkt och stabilt hjärtljud”, och man började ju svälla av stolthet och lycka. Vi erbjöds även ta ett blodprov efteråt som kunde visa hur stor risken för att fostret skulle ha kromosomförändringar var, men vi bestämde oss rätt direkt att det inte behövdes – på vilket sätt skulle det nu ändra något?

Nöjda och alldeles bubbliga i magen skickade vi såklart bilder till närmaste släktingar, pratade med mamma senare på dagen som fått ett samtal av en gråtmild, snyftande far som frågat om hon fått bilden, och att det förmodligen är pollen i luften… Vissa är bra känsliga, fina pappa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s