Det här med att bli storleksblind

Igår kväll kom min vän Linnéa på besök när Tony var på träningar, vi satt och drack te och diskuterade om allt och inget och kom såklart in på graviditeten efter en stund. Jag fick ur mig att jag gått upp 11kg, och hon höjde på ögonbrynen och förstod inte riktigt vart alla dom kilona riktigt satt sig. Det har varit en jämn fördelning på hela kroppen skulle jag säga, brösten och magen har ju fått en stor andel, men det märks såklart även på ben, armar och ansikte att jag gått upp ”lite”.

När jag väl började gräva i bildarkivet kunde jag såklart inte sluta, och jag kom över dessa bilder, tagna dagen före jag fick veta att jag var gravid. Sådär i efterhand får jag nog konstatera att jag nog inte hade sådär särskilt mycket extra på kroppen då och jag förstår bra varför min kropp valt att gå upp 11kg. Jag har sen 2006 lidit från och till av ätstörningar, under vissa perioder har jag känt mig helt frisk, och just under tiden som denna bild togs minns jag att jag var rätt nöjd med mig själv. Men jag antar att det är just sådana tankar som gör att man får konstatera att det nog funnits ett osunt tänk dolt därunder, väl gömt, men inte mindre farligt för det.IMG_6147 IMG_6145

Här nedan har vi dock en betydligt mjukare variant av mig, några månader senare,  lycklig och välmående, samtidigt som jag saknar att kroppen inte riktigt lyssnar på allt jag vill göra med den. Det är allt från foglossningar till små värkar och krämpor som hindrar mig från att helt och fullt njuta av att vara gravid. Men jag vet ju att det är småsaker och att det ju faktiskt är kroppens sätt att säga att ”du ska inte göra mer än så här, det räcker.” Att lyssna på kroppen börjar jag bli något av en expert på, och det kan jag med handen på hjärtat säga att jag var urusel på förut.
Så jag förstår bra vad dom menar när man frågar vad det riktigt är man får göra när man är gravid, och dom svarar: ”I princip allt. Bara du lyssnar på kroppen.”
IMG_8833
IMG_8837

Annonser

3 thoughts on “Det här med att bli storleksblind

  1. Superkul med gravidblogg, hittade själv hit via facebook! 🙂 Är också kort och litet byggd (158 cm) och fick megastor mage snabbt. Kan trösta med att där runt v. 30 då barnet hade fixerat sig jämnade den ut sig! 🙂 Är nu i v. 36 och magen är så stoor, men det är väll de flestas i detta skede hehe. Lycka till med allt och ser fram emot att fortsätta läsa 🙂

    Gilla

    1. Roligt att du hittade hit! Så kul att skriva och att veta att folk faktiskt läser också! 🙂 Har du själv någon blogg?

      Jaa, jag antar att stor, putig mage är något vi kortisar får dras med. 😛
      Känner du att livmodern tryckt på mot bröstkorgen innan magen sjönk (om den hunnit sjunka)? Är så rädd att det ska bli tungt att andas i slutet..

      Gilla

      1. Har tyvärr ingen egen blogg, ångrar lite att man inte skrivit ner mer tankar nu under graviditeten! Sku säkert vara roligt att se tillbaks och läsa senn 🙂

        Hade hittills klarat mig bra utan större problem med andningen men nu i vecka 36-37 har det varit tungt och tryckt på! Känns inte som att det hjälper att babyn sjunkit heller, just för att man är så kort. :/ Men man får väll stå ut och tänka att det inte är så länge kvar 🙂

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s