Tiden har flugit fram. Jag minns då beslutet om att stanna hemma en längre tid togs. Där i början av augusti då det egentligen var tänkt att han skulle i dagis. Jag minns hur lättad jag var över det beslutet, det kändes så bra att veta att jag och Elmer fortfarande skulle ha många underbara månader framför oss, att jag skulle få vara hemma med honom, se honom växa upp och utvecklas. Jag känner ju inte till något annat sen han kom än det. Jag har aldrig sett det från Tonys sida, aldrig vetat hur det känns att vara den som jobbar närmare 10 timmar om dagen, för att sedan komma hem och få höra om saker ens barn gjort eller lärt sig under dagen – det måste ju vara alldeles hjärtskärande, på ett sätt, och jag kan tänka mig att man känner ett sorts utanförskap som den arbetande föräldern.

Det blev inte mer än ytterligare två månader tillsammans. Snart blir det ombytta roller, Tony kommer hem, blir pappaledig, medan jag börjar jobba intensivt, det är mindre än en vecka kvar. Känns helt sjukt. Trots det är jag glad över att det blir en mjukstart, att Elmer inte direkt övergår till dagis, utan fortsättningsvis får vara hemma med en förälder i nästan två månader. Jag vet att den tiden kommer kommer gå minst lika snabbt som de senaste två månaderna gjort.

Vår plan, önskan och tanke är att Elmer ska få ett syskon så fort det bara är möjligt, och att jag den tiden troligen är hemma lite längre med båda två. Men det tog ändå ett tag att bli gravid med Elmer, och jag har inga stora förhoppningar på att det ska gå fortare med tvåan. Så just nu tänker jag njuta, njuta av att få jobba, vara löntagare och familjeförsörjare igen, njuta av egentiden i bilen på väg till och från jobbet, njuta av att veta att Elmer får ha sin pappa hemma, njuta av vetskapen om att de har det bra. Jag ska njuta.

Den fantastiskt fina bilden tagen av ingen mindre än duktiga Cindy.