Det märks att vi börjar ha en lite mer självständig pojke här hemma nu. En kille som mer än gärna utforskar hela huset och som besitter en selektiv hörsel som gör mig smått vansinnig. Jag sa till en vän idag att om man skulle summera mitt liv i ett ord just nu skulle det vara ”Ajaj…”, ”STOP!” eller ”Neej”. Jag känner mig som en skivspelare som hakat upp sig och bara spelar de första sekunderna av låten om, och om, och om igen.
Ibland känns det som om det enda jag gör är förbjuder honom att göra saker, och inte biter det ju heller på honom! Jag säger nej och han ser på mig med ett pillemariskt flin, säger ”ÅPP!”(stop), och fortsätter sedan med det han håller på med.

När han väl daskat till hunden på nosen, dragit ut en kastrull fast han inte borde, eller gör något rentav farligt så att jag blir tvungen att lyfta bort honom och småskälla på honom, då glittrar det bara i ögonen på honom, för ”hey, nu såg ju mamma och hon uppmärksammar mig – det där ska jag göra om!”.
Och så var vi tillbaka på ruta ett.

Jag vet ju att man inte ska ”neja” allt för mycket, utan i stället avleda. Men det blir så sjukt tungt i längden, känns knappt som att vi kan vara inomhus längre, snart river han hela stället. Är vi utomhus får jag däremot jaga honom hela tiden då han är inne på det här med att äta grus och småsten. ÅÅÅåååh! När slutar det här ”drautalltsättaalltimunnen”-beteendet?!

Busunge…