”Mamma älskar pappa”

Lördag till torsdag kväll var jag gräsänka då Tony åkte ner till Kotka på skolning från jobbet. Helt ärligt var det skittungt. En klen tröst var det att veta att åtminstone en av oss skulle få fyra nätter ostörd sömn, men med vetskapen om att bägge barnen har sin absolut sämsta sovperiod just nu så var det inte mycket att hänga i julgranen. Var även dum nog att tro att det skulle underlätta om jag och barnen åkte till Jakobstad för att bo i föräldrarnas hus tillsammans med min bror, syster och hennes pojkvän. Kollektiv i all ära, men vet inte vilken hjärncell som var verksam när jag trodde att tre hundar (varav en gammal och oförmögen att kontrollera tarmarna, den andra så vipsig att man omöjligt kan sätta ner det yngsta barnet på golvet utan att riskera att barnet bli påsprunget, och den tredje som irriterar sig på allt och alla runt henne) och två små barn skulle vara lättare än bara den tredje hunden och två små barn.

Vi gav upp och åkte hem redan på onsdag. Trots all hjälp och avlastning vi fått av finaste syster så var jag tröttare än jag nånsin varit och ville helst bara gråta. Fick på något sätt barnen i säng efter lite krångel och stupade inte långt därefter själv i säng. Miriam sov för första natten på en vecka något bättre, och vaknade var fjärde timme i stället för varannan, som om hon visste hur mycket jag behövde den där sömnen.

Morgonen därpå sitter jag och Elmer och äter frukost så länge lillasyster sover vidare. Och mitt i allt grötkletande och mjölkdrickande ser han på mig och säger, som om det var det mest naturliga på denna jord
”mamma älskar pappa”
varpå han tar en ny stor sked gröt och för den till munnen.

Och där sitter jag med min sked halvvägs till munnen och känner tårarna bränna i ögonvrårna. Med de orden smälte allt det tunga bort som om det aldrig existerat, åtminstone för stunden. Och jag fick än en gång häpnas över vilken iakttagelseförmåga vår tvååring har. Det är som om han burit mig genom dessa dagar, bara två dagar innan fick jag, efter en ovanligt tung natt vakna av att han ligger och ser mig i ögonen, för att sedan säga ”tycker om dig”.

SNEAKPEEK Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography 00004Fantastiska lilla du, så ärlig, så finurlig, så varm och omtänksam, så full av upptåg och bus, och alltid med glimten i ögat. Elmer. ❤

Foto: Sofia Ylimäki

Annonser

Till alla er som missade helgstädningen

Om någon stressat över att de inte fått helgstädningen ur världen kan jag med en enda bild trösta er – för det har inte vi heller. Kan inte förstå hur en endaste unge lyckas stöka till det såhär? Jag menar, har han inte ett eget rum att göra det i?!

Hundra gånger har vi försökt säga att han bara får ta en sak till vardagsrummet i gången, alltså bara Cars-bilarna, kökssakerna, kramdjuren osv… Vi har verkligen inte lyckats något vidare, och här hemma går jag i tankar om hemhjälp. Att ens en gång i månaden, eller varannan vecka få det renskrubbat här hemma. Någon som fixar tvätten, städar, dammtorkar, dammsuger och tvättar golven osv.

Ååååh…

IMG_7992
Då igen vet man ju hur det ser ut igen en halvtimme efter att Elmer vaknat, så sist och slutlige skulle det nog bara kännas som att man kastade pärlor åt svinen. 😀

IMG_7988
Skylten (från Aveo) är verkligen klockren! Brukar alltid ha sån beslutsångest om vad jag ska skriva på letter boards. Detta kändes rätt aktuellt. Denna är i princip det första du ser när du kommer in till oss. You were warned…

En hjärtskärande sanning

Tiden har flugit fram. Jag minns då beslutet om att stanna hemma en längre tid togs. Där i början av augusti då det egentligen var tänkt att han skulle i dagis. Jag minns hur lättad jag var över det beslutet, det kändes så bra att veta att jag och Elmer fortfarande skulle ha många underbara månader framför oss, att jag skulle få vara hemma med honom, se honom växa upp och utvecklas. Jag känner ju inte till något annat sen han kom än det. Jag har aldrig sett det från Tonys sida, aldrig vetat hur det känns att vara den som jobbar närmare 10 timmar om dagen, för att sedan komma hem och få höra om saker ens barn gjort eller lärt sig under dagen – det måste ju vara alldeles hjärtskärande, på ett sätt, och jag kan tänka mig att man känner ett sorts utanförskap som den arbetande föräldern.

Det blev inte mer än ytterligare två månader tillsammans. Snart blir det ombytta roller, Tony kommer hem, blir pappaledig, medan jag börjar jobba intensivt, det är mindre än en vecka kvar. Känns helt sjukt. Trots det är jag glad över att det blir en mjukstart, att Elmer inte direkt övergår till dagis, utan fortsättningsvis får vara hemma med en förälder i nästan två månader. Jag vet att den tiden kommer kommer gå minst lika snabbt som de senaste två månaderna gjort.

Vår plan, önskan och tanke är att Elmer ska få ett syskon så fort det bara är möjligt, och att jag den tiden troligen är hemma lite längre med båda två. Men det tog ändå ett tag att bli gravid med Elmer, och jag har inga stora förhoppningar på att det ska gå fortare med tvåan. Så just nu tänker jag njuta, njuta av att få jobba, vara löntagare och familjeförsörjare igen, njuta av egentiden i bilen på väg till och från jobbet, njuta av att veta att Elmer får ha sin pappa hemma, njuta av vetskapen om att de har det bra. Jag ska njuta.

14393356_10154520792749938_1214944888_o.jpg
Den fantastiskt fina bilden tagen av ingen mindre än duktiga Cindy.

Nej, neej… NEJ!

Det märks att vi börjar ha en lite mer självständig pojke här hemma nu. En kille som mer än gärna utforskar hela huset och som besitter en selektiv hörsel som gör mig smått vansinnig. Jag sa till en vän idag att om man skulle summera mitt liv i ett ord just nu skulle det vara ”Ajaj…”, ”STOP!” eller ”Neej”. Jag känner mig som en skivspelare som hakat upp sig och bara spelar de första sekunderna av låten om, och om, och om igen.
Ibland känns det som om det enda jag gör är förbjuder honom att göra saker, och inte biter det ju heller på honom! Jag säger nej och han ser på mig med ett pillemariskt flin, säger ”ÅPP!”(stop), och fortsätter sedan med det han håller på med.

När han väl daskat till hunden på nosen, dragit ut en kastrull fast han inte borde, eller gör något rentav farligt så att jag blir tvungen att lyfta bort honom och småskälla på honom, då glittrar det bara i ögonen på honom, för ”hey, nu såg ju mamma och hon uppmärksammar mig – det där ska jag göra om!”.
Och så var vi tillbaka på ruta ett.

Jag vet ju att man inte ska ”neja” allt för mycket, utan i stället avleda. Men det blir så sjukt tungt i längden, känns knappt som att vi kan vara inomhus längre, snart river han hela stället. Är vi utomhus får jag däremot jaga honom hela tiden då han är inne på det här med att äta grus och småsten. ÅÅÅåååh! När slutar det här ”drautalltsättaalltimunnen”-beteendet?!

img_5675img_5661

Busunge…

img_5655

Jag kanske får äta upp mina ord

En vecka efter att vi beslutat att jag och Elmer skulle stanna hemma en tid ännu, förändrades plötsligt allt igen på grund av ett telefonsamtal. Inte vilket som helst, såklart. Ett sånt som innehåller en möjlighet till något man länge drömt om.

Jag pratar alltså om en jobbintervju.

Jobbet jag sökt till, en möjlighet jag i princip redan hade lagt bakom mig ringer upp mig. En mäktig känsla. Jag fick göra en telefonintervju, därifrån har jag skickats vidare två gånger, det är så det funkar, noggrann handplockning. Just nu känns det lite overkligt. Och jag och T med mig väntar på besked som skulle komma inom denna vecka.
Det är pirrigt och smånervöst. Och jag har börjat drömma.

IMG_5228.jpg

Vi bestämde så, att om jag mot all förmodan skulle få det här jobbet, då får Elmer börja  inskolningen lite efter sin ettårsdag, eventuellt strax före, och vid årsskiftet är det tänkt att han ska vara på dagis 25-30 timmar i veckan. Men det är bara om. Och det där om:et känns bra. För det är en antingen-eller situation vi är i just nu. Det är det jobbet eller så är jag hemma. Så enkelt är det.

Elmer är en social liten typ. Han klarar det hur fint som helst.
Det är bara mitt hjärta som brustit lite vid tanken på att lämna honom på dagis.
Men just nu känns det bättre. Kanske just för att vi är mer förberedda, och för att jobbet jag sökt till känns så otroligt rätt. Det är bara att hålla tummarna.

Killen med de många sovstilarna

Det var ju alldeles magiskt vackert därute idag! Himlen var klarblå, solen sken varmt och från träden dalade stora flingor långsamt ner så det kändes som om man gick runt i ett regn av glitter. Telefonens termometer visade på -9, men det var vindstilla och solen brände nästan en i ryggen, så jag vill nog inte påstå att det var så kallt!

12884374_10153578295298121_1645907419_n

Elmer sov kvar i vagnen en stund efter att vi kommit hem igen. Jag satt mig ner vid mitt efterlängtade piano och sjöng en stund, och fick även för mig att sjunga in klippet i föregående inlägg. Sen skulle Elmer in och äta, och efter det bestämde han sig för att somna här i soffan. Så jag skalade av honom hans overall, och så fick han ligga här under återstoden av tuppluren… Hans feber tycks ha gått ner en aning, vilket är hemskt skönt.
12834798_10153578295283121_1035905661_n

Nu har han vaknar och ligger och studerar Rosas vaggande svanstipp.
Men såhär såg det ut för en stund sedan…

Jul i Jakobstad

Här kommer några bilder från julen, lite suddiga och gryniga såklart, men det ger väl en bild av känslan jag pratat så mycket om iallafall..IMG_1761
Pappa, Tony och Rosa i köket inför julmiddagen…
IMG_1769
Julekramar och så passade pappa på att ta en närbild på Tonys snygga(?) jultröja. #uglychristmassweater
IMG_1767IMG_1764
Mamma hade dukat så mysigt, vi var inte många i år..
IMG_1785
En del av förrättsbordet…
IMG_1794
Elmer och Tony 🙂
IMG_1787
Elmer spelade lite luftgitarr i sömnen.

IMG_1772
Matpaus
IMG_1780
Min birma Peppi, som fått lämna i Jakobstad då Tony är allergisk.
IMG_1776
Vår 14 år gamla familjehund Roxie låg och beundrade granen.
IMG_1766.. och Rosa, som aldrig annars brukar ”tappa svansen” bjöd på sitt allra ynkligaste ”serduintehurjagsvälter”-jag i köket, då hon vet hur svag min pappa är för det… Notera även Tonys vackra sockor. 😀