Jag kanske får äta upp mina ord

En vecka efter att vi beslutat att jag och Elmer skulle stanna hemma en tid ännu, förändrades plötsligt allt igen på grund av ett telefonsamtal. Inte vilket som helst, såklart. Ett sånt som innehåller en möjlighet till något man länge drömt om.

Jag pratar alltså om en jobbintervju.

Jobbet jag sökt till, en möjlighet jag i princip redan hade lagt bakom mig ringer upp mig. En mäktig känsla. Jag fick göra en telefonintervju, därifrån har jag skickats vidare två gånger, det är så det funkar, noggrann handplockning. Just nu känns det lite overkligt. Och jag och T med mig väntar på besked som skulle komma inom denna vecka.
Det är pirrigt och smånervöst. Och jag har börjat drömma.

IMG_5228.jpg

Vi bestämde så, att om jag mot all förmodan skulle få det här jobbet, då får Elmer börja  inskolningen lite efter sin ettårsdag, eventuellt strax före, och vid årsskiftet är det tänkt att han ska vara på dagis 25-30 timmar i veckan. Men det är bara om. Och det där om:et känns bra. För det är en antingen-eller situation vi är i just nu. Det är det jobbet eller så är jag hemma. Så enkelt är det.

Elmer är en social liten typ. Han klarar det hur fint som helst.
Det är bara mitt hjärta som brustit lite vid tanken på att lämna honom på dagis.
Men just nu känns det bättre. Kanske just för att vi är mer förberedda, och för att jobbet jag sökt till känns så otroligt rätt. Det är bara att hålla tummarna.

Annonser