Och så satt vi där då, han och jag. På vardagsrumsgolvet klockan halv 5 på morgonen. Den ena extremt trött men oförmögen att somna, den andra också extremt trött men ovetandes om sitt sömnbehov. Den ena med makten att bestämma bådas sömnöde. Den andra desperat. Jag låter er gissa fritt här.

En annan sak som förblir oförändrad är dock den enorma kärlek jag känner till den här lilla klimpen som sitter och flinar på golvet, med en BRIO-brandbil i högst hugg, och som berövar mig på allt som heter sömn. Den där känslan av att nästan vara lite arg på sig själv för att man älskar så mycket. För vanligtvis, om vilken annan person som helst skulle beröva mig min värdefulla sömn, så skulle jag nog slita håret av dem.
Men nu är det ju så, att Elmer inte är vilken person som helst. Han är det dyrbaraste som finns på hela denna blåa planeten, och skulle någon (uppenbarligen en väldigt elak person) bestämma att jag inte fick se honom längre om jag somnade, då skulle jag vara vaken resten av mitt liv.