Konstaterade igår når jag nattade Elmer att det faktiskt ligger en hel del sanning bakom uttrycket Supermom. Den här mammigheten vi har tas ofta lätt lite för given,  och vid närmaste eftertanke förstår man ju det, för vi skulle inte kunna vara på något annat sätt i våra mammaroller än just de vi är, eller har blivit.

För när mammaförvandlingen sker, om det så är genom adoption eller efter förlossningen, när du för första gången håller ditt barn i dina armar, eller som för mig, någon månad efter att Elmer kommit till världen, då får du plötsligt några helt nya superkrafter att sätta på ditt CV. Mitt CV skulle troligen se ut lite så här:

”Befattning: Supermamma
Utbildning: Självlärd

Egenskaper:
– Superhörsel – hör barnskrik genom duschar, dammsugarbuller, biltrafik, människosorl, tv-ljud m.m. OBS! Ibland ej helt tillförlitligt då jag tenderar höra i syne.
– Förmåga att se (och höra) in i framtiden, också kallad superinstinkt – Vet när babyn vaknar, är hungrig osv innan gråten ens börjat.
– Supertröstare – har en magisk famn som lugnar på några sekunder. (funkar oftast)
– Förmåga att helt stänga ute egna behov som hunger, trötthet, toalettbesök…
– Klarar oftast av att hålla fokus även under nattskift (se punkt ovan) och kan jobba även under extrema sömnförhållanden.
– Napphållare – trollar alltid fram en napp, var man än befinner sig.
– Förmågan att bortprioritera sig själv gång på gång utan att ta större skada.

Bonus: Även expert på att diska, laga mat, vika kläder, tvätta tvätt, sminka sig, klä på sig m.m. med endast en hand.

Erfarenheter:
Elmer 3,5 månader.”

Sen kommer ju en hel del seriösa svagheter med mammajobbet också. Under riktigt dåliga dagar har jag lätt att ta till gråten när det blir för jobbigt, när E gråtit otröstligt någon timme av känd eller mindre känd orsak, då blir jag en grå skugga av dendär Supermamman som sakta, sakta tynar bort mot Värdelöshetens Land, dit bara riktigt dåliga mammor är välkomna. Lite som med Peter Pans Landet Ingenstans försöker jag intala mig själv att Värdelöshetens Land inte existerar, men i mitt huvud är det verkligare än något annat och många gånger har jag fått besök av dess väktare; Herr Skuldkänsla och Fru Nederlag.

Allt oftare klarar jag ändå av att skjuta dom ifrån mig när de knackar på, jag tillåter mig inte ens att öppna dörren på glänt för att be dem gå, för det händer så lätt att dom drar iväg med mig. Istället går jag till garderoben i mitt huvud och plockar fram min superdräkt.

För det är ju lite så ändå, som mamma är du både den starkaste och svagaste människan som finns, när barnet är ledset får du dra fram Superstyrkan inom dig för att kunna trösta och vara ett starkt och tryggt stöd, du skjuter bort allt annat för stunden bara för att finnas till. Samtidigt är du så skör, så skör. Oron gör sig påmind om nätterna när han sover intill dig, ditt hjärta bränner till av kärlek när han skrattar till i sömnen, men i nattens tystnad kan hjärnspöken som andningsstopp och PSD ta över hela ditt sinne, göra dig näst intill galen och ge dig tårar som bränner i ögonvrån. Men så är det ju, att det är en styrka i sig att våga vara svag.

Det är något otroligt, obegripbart och ENORMT att få vara mamma. Och i det hela finns det så många nyanser. Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara så här, att få vara hela världen för ett barn, och samtidigt få hela sin värld omkullkastad och beslagtagen av en liten en som i början inte ens medvetet kan kommunicera med dig. Du kommer aldrig ur det med vettet i behåll, men allt är så värt det, för ger du efter för det, så sker det små mirakel varje dag.