Vecka 40 – när tiden står still

Jag skulle önskar att detta var ett positivt och hoppfullt inlägg. Helst ett sådant där jag med förlossningsvärkar checkar in för att skriva att ”nu kör vi!”, för att ett dygn senare publicera en bild på instagram av vår lilla bundle of joy där vi skriver att ”hon är här! alla mår bra!”.

Hon är inte här, hon mår nog bra, och det är ju det viktigaste. Jag sitter här med vad som känns som en melon mellan benen, med sammandragningar som hållit på sen februari, med en son som förstått det här med att mamma nog inte har så mycket krafter till att protestera – och därför lever rövare – och med en man på kvällsskifte.

DSC_4508

När jag steg upp igår morse, sömndrucken med värk i hela kroppen, förutom på det enda stället där värk just nu verkligen är välkommen, och kom ut i soffan där en liten kille väntade med väldans massa energi, kramsugen och en hög med böcker framför sig, då brast det för mig. Där skulle jag läsa om Totte, Knacka På och om Kråkan och Mamma Mu, och i stället flödade tårarna ohejdbart ner för kinderna. Elmer såg frågande på mig och sade sen ”mamma?” innan han kramade mig med ett osäkert leende på läpparna, det hjälpte ju inte mycket kan jag säga, och snart satt jag där och hulkade okontrollerat fram åt Tony att ”hon kommer aldrig ut”.

DSC_4511

Magen som är spänd som ett bowlingklot största delen av tiden, trycket neråt är starkt och sammandragningarna kraftiga från ryggen till nedre magen, men det är inte värkar.


Det är sammandragningar. Bara sammandragningar.

IMG_20170702_111041_124.jpg

När lilla M väl är ute kommer allt detta vara glömt och förlåtet. Men visst är det ju så, att man de sista veckorna bara går och letar tecken, man googlar, tappar förståndet nånstans gör man också, och så googlar man vidare. Min frustration rotar sig kanske främst i oron att gå över tiden och att babyn är stor, och i faktumet att jag har ont överallt, utan att ha ont på rätt ställe, jag har varit sjukskriven sen mars för mina sammandragningar, men de har tydligen inte varit till någon nytta alls. Nej, med den här farten är jag gravid ännu i december, ja, ni som varit där vet tankegången. Man går omkring och är arg på allt och alla, fast man ju inte har den minsta anledning till att vara arg på människor som inte har något med ens tillstånd att göra. Men det är väl detdär smekandet av halvfrämmande människor som med sina händer smekandes över min mage, påstår att jag ju ”borde vara och föda redan” som jag bara inte klarar.
Då igen klarar jag inte mycket just nu. Jag är så sjuttons led på detta tillstånd.

Inatt då? Ska vi tro att det sätter igång inatt? Ja, det gör vi!?
Det var väl en molvärk jag kände nyss?

Måste googla..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s