Egentligen har jag vetat att vi varit påväg hit från första början. Innerst inne kanske jag vetat sen Elmer bara var ett litet knyte. Jag kommer aldrig amma. Jag vill inte.
Till en början var väl tanken och inställningen att ”jag gör ett försök utan för stor press, går det inte så går det inte”. Men så tänkte jag, och tänkte lite till, och så insåg jag, att det nog är så att jag kanske inte ens vill. Jag vill inte ta risken att det ändå blir till stress, att jag ändå kommer stå där med någon flåsande i nacken på mig som säger ”har du försökt…? eller har du försökt…?”. Jag vet att förslag och råd kommer i yttersta välmening, men med Elmer var jag så sjuuukt känslig och mottaglig för all typ av kritik, och det trots att jag hade en graviditet bakom mig som helt och hållet saknade tankar av oro eller inre dialoger om att ”min kropp kommer vara roadkill efter förlossningen”.
Denna graviditet har endast och enbart kretsat kring sådana tankar, och även om jag är så tacksam över att det snart är över, så är jag rädd för de komplikationer en förlossning innebär, både under, men särskilt efter själva förlossningen. Jag litar helt och fullt på barnmorskornas kompetens, men jag litar inte på min kropp.
Så, med det sagt har jag plötsligt kommit helt på villovägar med det jag egentligen ville ha sagt med detta inlägg. Jag tänker inte amma. Jag är absolut ingen amningsmotförespråkare, jag önskar att jag kunde känna annorlunda, men jag har haft 9 månader på mig att låta tankarna mogna och nu mognaden de hitåt. När älskade, efterlängtade M kommer upp på bröstet kommer hon självklart få amma, men efter det kommer vi köra utpumpad mjölk och även ersättning i ett senare skede.
Hur har ni gjort på BB, ni som också vetat att amning inte är ett alternativ för er?
Sara Rasmus 
Känner såå igen mej! Ammade första barnet utan desto mer kråtas, men med andra kände jag redan i början av graviditeten att jag verkligen inte ville amma, så vi körde flaska från början, vilket fungerade utan problem. Nu med trean kände jag på nytt ett sånt obehag inför amning, också i början av graviditeten, äckelkänslor nästan, o fick panik bara av tanken på att amma. Vet inte varför o varifrån dehär känslorna kom men amning fanns inte på kartan! Tyckte sen att personalen på möcs var väldigt förstående o accepterade att jag inte ville amma! 🙂 Vi matade med flaska på bb o jag prövade att amma några gånger men kändes bara obehagligt, men sen när vi kommit hem gav jag ändå amningen en chans o konstigt nog finns äckelkänslorna inte kvar! Sonen får mestadels ersättning men försöker amma före varje flaska, vilket funkar bra för oss. Å såå skönt att maken också kan mata 🙂 blev en halv roman dethär 😉 men ville bara säga att du är en bra mamma oavsett hur du/ni väljer att mata! O vilken tur att man får välja själv 🙂 lycka till sen när det är dags! /Sofia
GillaGilla
Jag har 4 barn. Dom två första ammade jag inte, utan pumpade mjölk och matade ur flaska. Jag ville inte heller amma och slopade det därför helt. Orkade inte förklara mig desto mera, så på BB ammade jag men övergick till flaska så fort jag kom hem och på rådgivningen sa jag att jag ammar :). Men sen ändrade jag mig när jag fick trean och han + fyran blev ammade. Någon långvarig historia var det inte, ca. 4 månader med båda tills dom började äta fast föda, då övergick jag till flaska. Har aldrig varit bekväm med att amma inför främmande människor så när vi varit på besök eller annars borta hemifrån har jag nog dragit mig undan för att få vara ifred. Var och en gör som man tycker känns rätt för en själv!
GillaGilla
Jag har inte kunnat amma trean eftersom han har läpp-käk och gomspalt. Först var jag harmad över det men nu inser jag hur mycket frihet det ger att ge flaska. Eftersom mannen också är hemma nu på sommaren kan jag helt enkelt fara hit och dit med de äldre barnen och ha mannen med bebisen och ge flaskan med mjölk som jag pumpat. Rätt så behändigt!
GillaGilla