Det slog mig att hon ännu inte fått någon proper introduktion, vår lilla M. Dagarna flyger förbi och trots att man har mer än någonsin att skriva om så blir det sällan att man får tid att sätta sig ner vid datorn.

Den 6.7 kl: 04:14 kom hon iallafall, med en sån rasande fart att vi nog inte riktigt fattade vad som hände. Jag ska nog skriva en skild förlossningsberättelse, dels för att jag behöver få igenom det själv också. 

Idag blir vår lilla fröken 2 veckor. Tiden går fort som bara den och även om jag njuter så mycket jag bara kan så är jag även lite extra tacksam sen när vi når tremånadersstrecket och man inte behöver oroa sig över allt möjligt på samma sätt längre. 

Hon är en riktig Skalman, som mest bara sover och äter och sover lite till. Hon älskar att vara nära, nära, helst hela tiden om hon fick välja. Hon har även en del magknip så jag antar att det är en form av trygghet också, att inte behöva vara ensam när det kniper som värst. 

Vi har förberett oss på kolik, utan att ta någon som helst stress över det. Men eftersom Elmer hade det är det lättare att tänka den vägen i stället. 

Elmer har tagit lillasysters ankomst med blandade känslor. De första dagarna var riktigt stormiga, nu har de övergått till en mellanfas där han insett att mamma och pappa går att driva lite extra med då vi inte alltid hänger med i svängarna, sånt är ju helfestligt! Han är lite gnälliga än vanligt men det är ju också ett sätt att testa oss, så vi är konsekventa och försöker ge honom så mycket tid (och kramar) vi bara kan. Däremot är han världens gulligaste med M, och pratar ofta om ”beejbin”, ”lillasytter gulli” och ”Emmel storebror”, alltid med en underbar ton av förtjusning i rösten. 

M föddes, som jag gissat hela tiden, med massor av mörkt hår, vilket förundrat många. Själv föddes jag med massor av svart hår (varför fick man inte behålla den färgen månne?!) så jag var inte alltför förvånad. 

M har mångs likheter med Elmer som liten, men är ändå alldeles egen. Hittills har jag varken hittat likheter med vare sig Tony eller mig, men dag för dag kommer hennes drag fram mer och mer. Hon har världens sötaste pussmun med en amorbåge jag skulle ge mycket för. Hennes ögon ser ut att bli stora och hennes blick är så kritisk att jag ibland undrar hur gammal hon riktigt är. På BB tyckte de att hon var så stark i kroppen och det fortsätter i rasande takt här hemma också.

Babybubblan jag aldrig upplevde med Elmer har jag fått njuta av med M, trots att vardagen är så mycket mer hektisk nu när vi har två barn. Hon är så nöjd, minus magknipet, och redan en så självklar del av vår familj. Tröttheten och vardagstempot till trots känns livet så lekande lätt just nu.