I förrgår började jag plötsligt känna mig både dåsig och febrig. Det ena bröstet hade börjat ömma en aning några timmar innan och jag misstänkte att det var på grund av att jag inte tömt det ordentligt i min panik över att Jakob Center endast har en damtoalett och att jag troligen bildade en kö där jag satt och pumpade under mitt, M’s och Linnéas cafébesök. Mina befaringar visade sig vara berättigade när jag sedan, några timmar senare satt och skakade av frossa. Somnade på Tonys arm och med en varm vetedyna om bröstet och när jag vaknade senare på natten av att M skulle äta mådde jag verkligen inte bra. 

På morgonen visade sig att febern stigit till 39 grader, och då fanns inte längre något hopp om att få loss knuten som satt i bröstet. Det gjorde så ont,  men värst var ändå värken i kroppen och lederna, kunde inget annat än gråta. M hade rådgivninsgstid och i feberdimman tänkte jag att jag nog kunde åka dit ifall svärmor skjutsade oss, men vi fick tänka om och ringde i stället hälsostationen för att försöka få en akuttid till mig. Lyckligtvis fick vi en tid riktigt fort, svärmor kom med Panadol 1g och febern lättade lite varpå jag i stället svettades som en gris. 

Väl framme fick jag mäta sänkan som visade sig vara uppe i 43, och därefter fick jag gå in till en läkare som på knagglig svenska (men 100 poäng för att han försökte) undersökte bröstet och konstaterade att jag nog behövde antibiotika. Skit också. Jag nämnde även att jag börjat få lite smärtor i nedre buken och undrade vad det kunde bero på, varpå han tyckte vi skulle göra en inre undersökning. Sagt och gjort, läkaren var rätt ny och han fumlade sådär lagom mycket med instrumenten för att man obekvämt skulle börja skruva på sig, i grund och botten är det ju aldrig särskilt trevligt med inre undersökningar, och jag tänker inte sticka under stol med att jag föredrar kvinnliga läkare mellan mina ben. Men när han sedan säger ”Jag ser något jag inte sett förr, så jag måste ringa till en mer erfaren läkare.”, då var jag redo att springa ut. Där satt jag med rumpan bar på undersöknibgsbritsen medan signalerna gick fram. Inget svar. Inte heller på andra försöket varpå läkaren stiger upp och går ut på jakt efter den andra läkaren. Efter en halv evighet kommer han tillbaka med en kvinnlig läkare, och där har jag plötsligt två läkare kikandes i det allra heligaste. Tacksam är jag dock över läkare som tar sitt jobb på allvar och verkligen gick till botten med det. Jag blev skickad till centralsjukhusets kvinnopoliklinik där en till manlig läkare undersökte med ultraljud och gjorde en inre undersökning. Allt såg bra ut, förutom faktumet att livmodern inte dragit ihop sig helt och det troligen lämnat kvar lite rester där inne. Lagom mysigt. Ingen skrapning i nuläget, men det skulle följas upp. Så med 4 nya medicinrecept fick jag åka hem. Skönt så! 

Har hört om mammor som blivit tvungna att sluta med bröstmjölk vid antibiotikakur då barnet fått så ont i magen, så nu var jag extremt tacksam över att vi redan har ett stort lager i frysen! Idag är läget mycket bättre, tack vare värkmedicinen. Knuten i bröstet är ännu kvar, men vi ska tro att antibiotikan fixar det så småningom.