Vi åkte till villan ikväll, vädret var ju ovanligt vackert och mamma och pappa hade storbjudning på gång, sådär som de ofta har sommartid. M var hungrig och missnöjd så jag såg till hennes behov inne i stugan medan mamma sprang fram och tillbaka ut och in, pappa skötte grillen, bastun och ibland Elmer, och Tony likaså. 

 Folk började droppa in, glada återseenden och kramar och lyckönskningar trillade in från alla håll. Och rätt fort insåg M att hon nog ännu var lite hungrig, trots allt, jag satte mig ner på soffan inne i stugan igen för att mata, och någon minut senare möter jag Tonys blick i dörren och tanken slår mig och formar sig till ord: ”Har någon koll på Elmer?!”. Uttrycket i Tonys ansikte skvallrar om att något är fel, rysligt fel. ”Neee-eej”, svaret är dröjande. Och så är det som om något snabbt sveper över hans blick – panik? 

Och så är han borta. I slowmotion ser jag hur jag själv går med M över axeln längs terassen, sen ner mot gången som leder ner till bastun, bryggan, klipporna, havet. Mamma står framåtlutad och står så tills jag nästan nått fram till henne. ”Nej.” Ett enda kvidande ord är det enda som slipper ur mig. Mamma säger: ”Ta det lugnt, Sara.”, och sen springer även hon ner längs trägången som slingrar sig ner till vattnet. 

Vattnet. Havet. Elmer som sjöng ”bara vanlit vatten..” på vägen till sommarstugan. Jag sjunker ner på huk, rädd för att inte benen ska bära, rädd för att marken under mig ska rämna, rädd att någon ska ropa att någon ska ringa ambulansen. Tusen och en tankar i huvudet, alla med samma utgång. Tankar jag inte kan tänka ens nu efteråt, utan att få kramp i bröstet och tungt att andas. Tankar jag inte kan säga högt, inte skriva ner. 

 Allt sögs ur mig, där jag satt på huk med M över axeln. Smärtan i bröstet var obeskrivlig och jag insåg nog inte då att jag inte andades. Elmer hade en blå jacka. Blå som vattnet, havet. Och som jag önskade att den jackan skulle stanna ovan havet. Vi hade alltså fått ett andra barn, och nu skulle vi snart bara ha henne. 

Så kändes det. Som mamma tänker man alltid det värsta. 

En evighetslång femtonsekundersväntan. Jag hann tänka att nu drar de upp honom ur havet. De kollar om det finns något hopp innan de ger besked. 

Plötsligt hörs mammas röst ”Det är okej!”. 

Luften går helt ur mig, och något konstigt läte jag tydligen lagrat inom mig, för det kom nog från mig, och inte från någon annan. Någon kramar mig, och säger än en gång försäkrade ”det är okej!”. Och mina ben börjar föra mig neråt mot vattnet. 

Tony hade fått syn på honom genom skogen. Han hade stått på huk på klipporna och sett hur en båt närmat sig. Han hade bara stått där. Tittat. Bara tittat på båten. 

Jag måste tvinga mig själv att sätta igång ett mantra i huvudet, varje gång tankarna återvänder: ”Han tittade på båtar, han var aldrig på väg mot vattnet. Han tittade på båtar, han var aldrig på väg mot vattnet.” 

Tack gode Gud. 

Jag och Elmer vid klipporna vid havet. För två år sedan. 

Vi lärde oss en läxa idag, något vi bär med oss genom livet. Vi får vara tacksamma att vi kom undan med blotta förskräckelsen och några veckors mardrömmar.