Året jag fyllde 5 fick jag en lillasyster. Jag hade då redan en lillebror som var 2 år yngre än mig och mamma hade säkerligen fullt ståhej med att få oss i säng om kvällarna. Särskilt en händelse har fastnat i mammas minne och den har jag fått berättad för mig många gånger. Det var sovdags för oss barn och mamma tittar in hos mig för att säga godnatt, själv är jag van vid att få godnattsaga och sånger sjungna för mig, samt att bli smekt över ryggen, så jag protesterar såklart och vill att mamma skall sitta hos mig, varpå mamma säger ”Nej, Sara, du börjar bli så stor nu att du kan somna själv.”

”Men mamma, fast jag är stor utanpå är jag liten inuti.”, kontrar jag då.  

Sen M kom märker jag att jag kräver mycket mer av Elmer. Och visst har han varit tidig med prat och motorik för sin ålder, men samtidigt måste jag påminna mig själv om ett han ju faktiskt ändå är jätteliten. 1 år och 10 månader är ju inte en ålder att utföra stordåd på, utan en ålder där man ska bygga upp trygga relationer och tillit till de man har runt sig. Och jag får vara rätt hård med mig själv ibland för att faktiskt komma ihåg att han fortfarande måste få allt det där han fick innan M kom, för att han ska bli ännu tryggare. Ibland behöver han mig vid nattningen, ibland Tony, och då ska han få det. Ibland vill han sitta långa stunder i famnen, och då ska våra famnar finnas där. Ibland behövs plåster på ett osynligt sår, och då ska han få det med. 

Det är inget fel med att ge honom mer ansvar, för sånt stärker ju honom och hans självförtroende bara. Men han behöver oss lika mycket bakom sig som tidigare, som visar att vi tror på honom och uppmuntrar honom till allt han tar sig an, trots att han blivit storebror och det känns som att han plötsligt vuxit 10cm.