Den 6.8 blev hon en månad. Lilla M. 

En matglad liten typ som tycks växa så det knakar (närmar sig 5kg), som gärna vill vara nära mest hela tiden om dagarna, men ibland är snäll och timear in en tupplur samtidigt som storebror. Skriker gör hon knappt heller, och vi kan med stor lättnad konstatera att vi nog inte fick något kolikbarn denna gång. ”Man måst få uppleva båda för att inse skillnaden”, som min mor säger.

Och visst har hon ju rätt, för oj så mycket jag njutit av M den första månaden. Trots konstant närvarande känsla av otillräcklighet, och extremt intensiva dagar så har jag ändå lyckats ta dem till vara. Just nu paketerar jag in varje liten glädjestund, särskilt som jag vet att M troligen är vårt sista barn.

Hon är så ”med” redan, så vaken och på alerten och extremt stark i nacken och kroppen, redan sen dag ett. Inte så konstigt att det varit lite obekvämt i magen med så explosiva kickar som hon har. Och strax innan hon blev fyra veckor log hon sitt första medvetna leende, det är jag helt säker på, och så har det fortsatt. 

Kvällstid laddar hon med mjölk som om det inte fanns någon morgondag, och nattetid får jag sova 5-6 timmar i streck, när hon sen ätit somnar hon oftast om utan problem. Hon är med andra ord en total motsats till sin bror och säkert något de flesta skulle kalla för ”lyxbebis”. Alla förtjänar att få uppleva en lyxbebis, och jag är så tacksam, särskilt nu med två barn, att vi fick en.